Tag Archives: hushållning med resurser

Färskost på nästintill för gammal yoghurt

Igår köpte jag alltså en enlitershink turkisk yoghurt med bäst före-datum 8 februari (och fick den därmed för halva priset).

Jag blandade den med drygt en halv burk vanlig creme fraiche (alltså en dryg dl), hällde i en gryta och värmde till ca 50 grader (kollade med stektermometern :-)) Sedan hällde jag det att rinna av. Först delade jag upp så att lite av det fick rinna av i ett kaffefilter i en sil och lite i en annan sil med en (ren) tygnäsduk i, men efter ett tag flyttade jag över allt i den senare. Jag ställde in det hela i kylen med en tallrik över över natten, eftersom klockan var mycket.

Idag hällde jag över ostmassan i en bunke, blandade den med salt (totalt kanske 1½ tsk) med hjälp av en gaffel, och delade sedan ostmassan i två delar. Den ena blandade jag med tre pressade vitlöksklyftor samt lite fryst hackad basilika. Den andra blandade jag med dragon, rosépeppar och grönpeppar.

Vasslen hade jag i dagens goda bröd.

Till kvällsmat åt vi hembakt bröd, hemgjort smör, hemgjord färskost och nykokta rödbetor, samt räkor blandade med överbliven hemgjord aioli.

Uppdatering 2012-05-08: Receptet finns nu även publicerat på Rädda maten nu! Matrecept på rester.

Bra bok om att minska energiförbrukningen i gamla hus

Jag läser just nu Energiboken från Svenska byggnadsvårdsföreningen. Jag vill varmt (!) rekommendera den till alla som har eller tänkt skaffa ett gammalt (= inte helt nytt) hus. Det här är boken jag själv önskar att vi hade haft för tio år sedan.

För visst ska man spara energi – vilket när det kommer till hus till stor del handlar om att minska uppvärmningsbehovet. Men det finns andra vägar än att tilläggsisolera eller byta till hypermoderna fönster. Det handlar om saker som tätning av springor, klä sig tillräckligt varmt (en yllekofta är en bra investering!), dra ner värmen i de rum man inte är i och att dra ner rullgardinerna på natten. Investeringar ska vägas mot de utsläpp som görs vid tillverkningen och hur länge investeringen kan väntas hålla – samt inte minst den påverkan den har på hållbarheten hos huset ifråga. Att bevara funktionella hus är också en resursfråga.

Och för den som ska isolera (för självklart behövs det ibland) finns en ordentlig genomgång av olika isoleringsmaterial, med deras för- och nackdelar. Det är något helt annat än den bristfäliga information man får genom att fråga på byggmarknader och läsa villatidningar… Ja, jag känner mig trots allt fortfarande nöjd med våra val, baserat på förutsättningarna i vårt fall, men jag hade velat ha mer saklig och oberoende info, och mer kunskap.

Alltså: om du har ett gammalt hus eller tänkt skaffa det – läs den här boken!

Alla dessa onödiga saker och konstruerade behov

Det är märkligt vad många saker det finns som verkar vara absolut nödvändiga att ha om man ska tro folk i allmänhet – eller reklamen för den delen. Saker som jag klarar mig alldeles utmärkt utan och aldrig har känt behov av. Innebär det att jag helt enkelt inte finns, eftersom man inte klarar sig utan dem?

Ofta verkar det dessutom vara dyra saker. Vilket gör det hela ännu obegripligare. För trots att jag inte köper de där sakerna, så går ändå en hel massa av mina pengar åt. Jag begriper helt enkelt inte hur folk får det att gå ihop ekonomiskt när de lägger så mycket pengar på saker jag inte ser behovet av. För de måste ju samtidigt dessutom lägga pengar på det som faktiskt ÄR nödvändigt. Som mat, boende och boendekostnader, försäkringar och sånt.

En sådan där obegriplig sak är ”hygienartiklar och kosmetika” som någon sorts klump. Ja, en del sådant betraktar jag som mer eller mindre nödvändigt: tvål, mensskydd, och lite grundläggande saker.

Men jag vet inte hur många gånger jag sett reklam för SVINdyra krämer av diverse slag, med olika specialiserade användningsområden, för olika tider på dygnet och så vidare. Och reklamen ger intryck av att… inte ens att det skulle förbättra något att börja använda dylika krämer, utan att det är en fullkomlig självklarhet att alla använder sådana, och de vill bara övertyga mig om att byta till just deras märke. (Nej, jag säger inte att hudkrämer, totalt som grupp, är helt onödigt.)

Det finns förstås många andra exempel på onödigheter, även om min fredagströtta hjärna just nu inte orkar plocka fram dem :-)

Det som i någon mån är ännu obegripligare är att en väldig massa av de här fullkomligt onödiga sakerna finns som miljömärkta alternativ. Jag har gillat svanenFacebook och får alltså deras statusuppdateringar i mitt flöde. Massor med produkter med den gemensamma nämnaren att de är svanenmärkta. Men stora mängder av dem är totalt onödiga saker! Det är ju då till exempel öändliga mängder hudkrämer, men också brun utan sol, hårvax, påkostade bröllop och föreläsningar om mode för kvinnor 55+.

Det får mig att tänka på Bra miljöval och sköljmedel. Länge hade man som princip från naturskyddsföreningen att inte alls miljömärka produkter som man ansåg var onödiga – det miljövänliga alternativet var att låta bli. Därför fanns det inga miljömärkta sköljmedel. Och därav kom det sig att jag, som miljöengagerad ny-vuxen med fasta principer om att köpa miljömärkt, aldrig började köpa sköljmedel.

Det miljövänliga är ibland – ofta – att inte köpa något alls. Speciellt om saken ifråga är onödig.

TILLÄGG:

Och en halvtimme efter att jag publicerat inlägget snubblar jag förstås över den här artikeln :-)

Den kreativa konflikten

Som sagt var, en batikad tröja blev det idag. Rosa. (Det fanns blå och rosa batikfärg hemma – de övriga har gått åt  och han valde rosa.) Knyt- och sybatik.

Det är roligt att batika. Ja, jag gillar den sortens pyssel. Jag gillar att vara kreativ. Jag gillar att göra konkreta saker, tillverka, skapa – både praktiska och vackra saker. Och det vil jag föra vidare. Både känslan av att göra och kunskapen om hur man gör. Och en massa saker kopplat till det.

Men.

Det innebär en tröja till. I det här fallet – och det blir ju totalt fler tillfällen. En tröja till som han egentligen inte alls behöver. Och utöver det färg, fixermedel, salt, energi och tvättmedel. Samt vatten. Och snöre.

Slöseri. Totalt onödigt.

*ruskigt dåligt samvete*

För övrigt så är det säkert resurssnålare med bröd bakat i bageriet också.

Pastasås på julskinksrest

Julen är i huvudsak över, och wblogg har legat nere så jag har inte kunnat blogga…

Idag till lunch åt vi pastasås på julskinksrest, och det blev så gott att tre fjärdedelar av familjen tyckte det borde göras fler gånger (och den fjärde vägrade smaka, vilket just nu är hans inställning till det mesta).

Recept:

Tärna julskinka. Bryn i smör. Strimla ner lite brysselkål. Hacka lite vitlök och släng i. Späd med grädde. Klipp i en massa soltorkad tomat. Salta, låt puttra en stund. Servera med pasta.

___________________________________

Och nej, julskinkan var inte ekologisk. Vi kollade två eller tre affärer i omgivningen. I en av dem kunde man köpa färdigkokt ekologisk julskinka. Och det ville vi inte ha. Att fara runt till en oherrans massa affärer långt iväg för att försöka få fatt i en ekologisk skinka känns knappast som en vettig lösning ur miljöhänseende.

Dessutom tror jag det är väsentligare vad man gör en massa andra dagar under året. Varje julskinka motsvarar rätt många andra måltider av kött från samma gris. Undras vilket kött de som köper ekoskinka köper resten av året?

Uppdatering 2012-05-08: Receptet finns nu även publicerat på Rädda maten nu! Matrecept på rester.

Tänk jag har bestämt för mig att det inte ingick någon katalog i dagispaketet vi beställde?!

Jag skrev tidigare i höstas om skolfotoföretaget Tema Klasskorts hantering av fotopaket m.m.

Jag har bestämt för mig att det paket vi vlde för dagisbarnet inte innhöll skolfotokatalogen. Det kan jag dock inte kolla upp, för i bekräftelsemejlet står det bara

Hejsan
Detta är ett bekräftelsemail gällande er beställning på TemaKlasskort.se.
Vi har mottagit era uppgifter och kommer behandla dessa omgående.

Ha en fortsatt trevlig dag
Tema Klasskort

Eller, det står det i bekräftelsemejlen för båda beställningarna…

Men häromdagen dök det i alla fall upp en fotokatalog till vardera barnet per post. Vilket innebär att vi ska skicka tillbaka sisådär 170 sidor blankpapperskatalog för nedmalning. Och dessutom är vi ansvariga för returen.

”Hellre mycket av allt än lite av varje”

Det skriker Media Markt ut i sin reklam. Och jag undrar hur de tänker.

Eller, ja, jag vet ju inte vad de menar. Förmodligen menar de något i stil med att de har ett stort sortiment eller nåt sånt. Det kan man i alla fall tänka om man vill försöka att inte tänka att de menar något värre.

Men för mig ger det bara associationer till överkonsumtion: Köp mer! Köp större, köp fler! Köp mer än du behöver bara för att du kan! Köp nytt, fast det du har inte är varken gammalt eller trasigt!

Bilden späs förstås på av all den reklam som pumpas ut av Media Markt (och i rättvisans namn vissa av deras konkurrenter). Köp, köp, köp, utan tanke på konsekvenser varken för ekonomi eller miljö, utan reflektion kring våra och jordens begränsade resurser.

Frågan är vad denna idioti beror på. Okunskap om läget för klimat och miljö borde inte vara möjligt. Sticker de huvudet i sanden, som en del andra människor (men däremot inte strutsar), och låtsas att det jobbiga ska försvinna om de inte låtsas om det? De kan väl inte bara köra på trots att de vet och förstår – det vore ju ondska?

Nej, inte ”Hellre mycket av allt än lite av varje”. Hellre lite av de saker vi faktiskt behöver och nästan inget av resten. Om du frågar mig.

En köpfri dag är en jättebra idé – men inte just på första advent

Alla som läst min blogg ett tag vet att jag skriver mycket om konsumtion. Om hur viktigt det är att inte köpa saker man inte behöver, och att välja rätt produkter, både vad gäller tillverkningens effekter och effekterna av produkten, när man faktiskt köper något. Jag betonar att vi inte ska slösa med de resurser vi har utan hushålla, och jag skriver om återbruk och återvinning. Och så vidare.

Och ja, jag gillar idén med en köpfri dag. För även om det viktiga arbetet görs genom små beslut varje dag – att ständigt ständigt tänka igenom alla små och stora köpbeslut, så är det bra att ibland manifestera lite extra, för att en idé eller princip ska få större uppmärksamhet och synas bland vanligt folk.

Men jag gillar inte valet av dag.

Den köpfria dagen förläggs nämligen till första advent. (Eller strikt talat till sista söndagen i november – vilket i år och många andra år sammanfaller med första advent.)

Ja, det är nogsamt uträknat. ”En köpfri dag är medvetet förlagd till en av årets största shoppingdagar för att det ska bli någon utmaning att tala om” kan man läsa på bloggen En köpfri dag.

Det gör mig arg.

För mig är första advent julskyltningssöndag. Det man gör då är att man åker in till stan, går och tittar på julskyltning, lyssnar på sång, tittar på hantverk. Kanske köper en krans att hänga på ytterdörren eller en påse hembakat av några skolbarn. Blir bjuden på glögg och pepparkakor. Smiter inom den lilla världsbutiken när man för en gångs skull befinner sig i stan och köper lite te eller kryddor. Och ja, enstaka år har det hänt att någon julklapp har köpts den dagen – men det hör till undantagen. Och kanske stannar vi på vägen hem och köper med en flaska glögg att dricka av hemma, eller köper med några ljus till ljusstaken.

Utgifterna den dagen är små. Och går till saker som ur ett konsumtionshänseende är förhållandevis vettiga. Så varför i hela fridens namn ska jag avstå från att köpa just den dagen?

Nä. Det kommer jag inte att göra. Bara tanken gör mig arg.

Mitt förnuftiga köpbeteende försöker jag ha med mig hela tiden. Men ta inte bort min möjlighet att få njuta av glögg och pepparkakor på skyltsöndagen – en av de få gånger jag faktiskt går omkring på stan bara för att det är mysigt.

Ibland är återbruk och resurshushållning mysigt.

De senaste dagarna har vi gjutit ljus inför den stundande julen. Som råvara har vi gamla sparade ljusstumpar och ljus som gått sönder. Istället för att slängas kommer de till nytta. (Och ja, jag inser att det går åt energi till att smälta stearinet och paraffinet, men någon sorts miljönytta måste det ändå vara. Utöver myset.

Paketkalender och konsumtionssamvete (tankar från hon den där mamman som tänker för mycket)

Jag är uppvuxen med paketkalendrar till jul.

Hemma fanns det två stycken. En korsstygnsbroderad bonad, en massa tomtar och annat på röd botten, och så 24 fastsydda plastringar som det knöts fast paket i. Och en som mamma hade sytt av diverse tyglappar: ett höghus med ett antal fönster (och dörrar, skorstenar och annat) i allsköns avvikande tyger som var fickor – totalt 24 stycken.

Båda användes. Både jag och min bror skulle ju ha småpaket varje dag, från 1 till 24 december.

Dessutom fanns det paketkalender hos dagmamman; den var av samma princip som den första jag beskrev, med ringar att knyta fast paketen i. Och i den hängde det många paket. För varje dag fanns det lika många paket som det den dagen fanns barn hos dagmamman, inklusive hennes egna två. Eftersom mamma jobbade halvtid, på schema, så var vi inte hos dagmamman alla dagar, men de dagar vi var där fick vi alltså paket både hemma och hos dagmamman.

Det var ju förstås mest småsaker. Enkla änglar och tomtar att hänga i julgranen, blyerstpennor och suddin. Men ändå, det var spännande och uppskattat.

Vi har fått ta över lapphuset från mamma. Första gången det användes här var julen för snart fyra år sedan, när vi bara hade ett barn (i alla fall utanför magen), då knappt fyra år gammal.

Och… tja, det känns mer komplicerat nuförtiden. Jag vet inte om det är jag eller barnen som ställer högre krav nuförtiden :-) Det känns ju slösaktigt att ge en massa skräp – inte vettigt för miljön. Och därför ska det vara vettiga saker, helst varje dag. Men då blir det dyrare, och större saker. Och då blir barnen mer bortskämda.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det finns inget sätt att göra rätt och bra på. Hur jag än vänder och vrider på huvudet så får jag dåligt samvete – det blir fel på minst en av aspekterna miljö/resurser, kvalitet och kostnad/bortskämdget.

Men visst, kalendern var uppskattad.

Ett par år senare hade vår legotokiga unge upptäckt det här med legokalendrar. Han fick välja mellan paketkalender och legokalender, och valde legokalender. På ett sätt en besvikelse, för det är ju mysigt att fixa och dona med att välja och slå in de där småpaketen,men samtidigt skönt att slippa allt vändande och vridande för att kunna få till det bästa möjliga trots alla dåliga samveten och aspekter.

Året därpå – alltså ifjol – körde vi paketkalender, för första gången till både barnen. Och med mammans samvete ännu mer ansträngt av alla samveten kring konsumtionshets, skräp, kvalitet, kostnader och bortskämdhet. I år har storebror valt att det ska bli legokalender (och jag har strikt talat inte frågat lillebror – det blir helt enkelt så.) Vi får se hur det blir nästa år.

Det är svårt det här med mysighet, pyssla om och skämma bort lite lagom när man tänker för mycket och har insett en massa. Och jag antar att jag för över ganska mycket dubbla känslor till mina barn. Helst vill jag ju behålla paketkalenderkonceptet, men fylla den med bra, små, billiga, miljövettiga saker som kan inspirera dem på ett bra sätt. Men tyvärr står det still i mitt huvud. Ja, alla idéer välkomnas – men var beredd på att de kommer att genomgå en hård prövning av en nitisk och kritisk domare: jag.