Tag Archives: hushållning med resurser

Stödköp

Vi har ett begrepp i vår familj som heter stödköp. Det är när vi köper något vi kanske egentligen inte riktigt behöver, eller inte behöver just för stunden, eller köper något lyxigare än vi egentligen just för stunden var ute efter, för att gynna försäljarens goda initiativ.

Som om vår lokala lilla mataffär tar hem någon ekologisk vara som inte funnits hemma innan och som man kan anta att det nog inte är någon större efterfrågan på. Då finns det en poäng med att vi köper, för att de inte ska stå där med en massa saker de får slänga för att ingen köpte det – för i så fall minskar chansen att ta de har hem något ekologiskt fler gånger.

Samma sak om klädaffären på vår ort tar hem ekologiska barnkläder. Även om barnen har vad de behöver, och det bästa för miljön vore att inte köpa mer kläder än nödvändigt, så ser jag då en poäng med att visa att ja, kunderna vill ha det ekologiska. Och så köper jag en tröja eller två ändå.

Och det kan även gälla de stora kedjorna. Även Lindex och H&M behöver ju faktiskt se att det inte bara är tomt snack att kunderna vill ha miljöbättre produkter. Om bara de som skiter i miljön handlar och de som bryr sig om miljön bara köper begagnat, så kommer vi ju aldrig nånstans.

Och ja, jag har ändå dåligt samvete när jag köper nåt vi verkligen inte behöver. Men dåligt samvete har jag i vilket fall, eftersom det aldrig går att göra rätt ur alla perspektiv. Och då väljer jag ändå det jag tror driver utvecklingen mest åt rätt håll.

Jag serverar mina barn för gammal mat

Eller ja, den är ju inte ”för gammal” som i ”dålig”. Utan bara mat som passerat bäst före-datum. Och det betyder ju inte att den är dålig. Tvärtom är det ju faktiskt så att den normalt ska hålla efter bäst före-datum. Sista förbrukningsdatum är striktare.

Och jag kan inte riktigt med att mat ska slängas fastän den är helt okej. Som när jag befinner mig i affären en halvtimme innan stängningsdags och det ligger vakuumpackad hjortfärs med sista förbrukningsdag den innevarande dagen. (Det blev jättegod köttfärssås.) Eller när jag befinner mig i affären den 24 oktober och det ligger ett stort antal förpackningar med jättefin korv med bäst före-datum den 23 oktober som affären hade missat. (Jag köpte fyra paket och stoppade direkt i frysen därhemma.)

Så länge vi kan äta kött som annars skulle slängas (men som inte är nåt fel på) ser jag ingen anledning att äta vegetariskt för miljöns skull.

Läs även Matfanatism och hela gråskalan och Matsvinnet – stoppa det, stoppa det!

Självklart är det inte alltid dåligt att unna sig något!

Det är ju inte unnandet i sig som är problemet. Inte att folk pysslar om sig själva, tar hand om sig, tycker att de är värda det. Det besvärliga är när unnandet innebär negtiva konsekvenser.

Att det kan innebära negativa konsekvenser att unna sig onyttiga godsaker alltför ofta, speciellt i kombination med att unna sig att ta bussen istället för att gå eller cykla, är nog de flesta överens om. Men andra saker man kan unna sig – ja, främst saker, men även till exempel resor och mat (om nu inte mat är saker; det kan säkert diskuteras) – har negativa konsekvenser som inte drabbar den som unnar sig, utan någon annan. Människorna som producerar, eller naturen eller miljön. Överkonsumtion och hutlöst slitochsläng är ju ett gigantiskt hållbarhetsproblem, både vad gäller miljö, ekonomi och det sociala.

Och ibland handlar det ju då om den ännu mer indirekta effekten. När unnandet bekostas av att man köper billigare varor i andra sammanhang – med allt vad det innebär.

Men självklart går det att unna sig saker på ett hållbart sätt. Den där massagen soom jag försöker komma ihåg att unna mig då och då har istället en väldig massa positiva effekter. Jag gynnar en lokal egenföretagare, min kropp mår bra, åtminstone en delav massagetiden är det skönt, jag kopplar av och bort – och de negativa miljöeffekterna får nog ändå betraktas som försumbara. (Och för den som tänker ekonomi och tillväxt och hela fadderullan så ökar det minsann på BNP precis lika bra som om jag hade köpt prylar för pengarna.)

Andra saker jag tycker jag kan unna mig med ganska gott samvete är nya växter till trädgården. Även om de inte alltid odlas på bästa möjliga sätt så bidrar de till biologisk mångfald i trädgården och kan till exempel gynna insekter eller fåglar. Och även om upptaget av koldioxid väl är att betrakta som försumbart så får väl ändå grönska i största allmänhet ses som positivt (och har en massa andra positiva effekter).

God mat kan också vara hållbart unnande – under förutsättning då att det är bra framställd mat. (Jag hoppas att du inte köper jätteräkor när du ska unna dig något?)

Och självklart händer det att jag unnar mig saker som inte är helt bra för miljön. Men det gäller att inte göra det för ofta och att undvika de värsta sakerna.

Medelklassen offrar för lyxen – men det är väl knappast sig själva de (vi?) offrar?

Den här artikeln från TT kunde man läsa i ett antal svenska tidningar i helgen. Och ja, jag har också observerat det här. Det förväntas av ”vanligt” folk att man ska kunna resa till Thailand eller på andra lyxiga semestrar (ja, jag betraktar det som lyx), köpa ”märkesvaror” och ny elektronik med mera. Och detta finansieras genom att man väljer lågprisalternativ för en hel del av de vardagsvaror man behöver. Lågprismat, lågpriskläder, och så vidare.

Lyxen får de ju själva glädje av.

Men inte sjutton är det de själva som offrar sig. I de allra flesta fall är lågprisalternativen helt okej – i konsumtionsleden. Det låga priset beror på besparingar i tillverkningsleden.

Mataffärernas lågprisalternativ är inte ekologiska.

Och hur är det med lön, sociala aspekter, arbetsförhållanden som arbetstid, övertidsersättning, arbetsmiljö och säkerhet, eller miljöaspekter i övrigt där lågprisalternativen framställs? Och hur transporteras de hit? Från vilka länder? Är de som tillverkar vuxna?

Är tillverkningen hållbar ur ekologiskt, ekonomiskt och socialt hänseende?

”Besparingen” görs ju någonstans, annars hade inte lågprisalternativen varit billigare. Det är ju fullkomligt självklart – det kan vilken barnunge som helst förstå. Ändå verkar många inte fatta. Eller, jag tror inte de vill fatta. För då skulle de ju vara tvungna att välja de dyrare alternativen till sin vardagskonsumtion. Och då skulle de vara tvungna att avstå från den årliga Thailandsresan och behålla mobiltelefonen så länge den fungerar.

Att vara en medveten konsument är ju jobbigt!

”Man känner att man har rätt till de här sakerna, annars är man inte en del av dagens konsumtionssamhälle. Man är inte en människa som är värd någonting om man inte kan konsumera som de som konsumerar bäst.” står det i artikeln.

Rätt till de här sakerna? Även om man orsakar lidande hos andra människor och förstör planeten och levnadsomständigheterna för ett stort antal andra arter?

Det är skrämmande. Och det är svårt att uppfostra barn till att inte basera människovärde på konsumtion när det är detta de möter från omgivningen.

Vi behöver samarbeta kring detta! Alla tänkande föräldrar har en viktig roll i detta. Alla måste vi dra vårt strå till stacken.

Frågan är om vi kan göra något mer konstruktivt, som gör att vi tillsammans blir större än bara summan. Men hur? Upprop? Fast det känns så… överanvänt?

Och jag känner mig förolämpad när Coop i sin reklam vänder sig till ”alla barnfamiljer” och talar om att de sänkt priset på sina lågprisalternativ. Jag tycker det är ett fruktanvärt otrevligt antagande att vi, bara för att vi har barn, vill ha det billigaste. Herregud, mitt främsta skäl att handla hos dem (i den mån jag gjort det) har alltid varit deras utbud av ekologiska och miljömärkta produkter.

Läs också:

Handla dyrt eller resa till Thailand

Om att vara nöjd med sina val

…och att unna sig…

Tillsätt fulbuljong till finbuljongen

Ibland tror jag vissa har missförstått något väldigt grundläggande när det gäller matlagning. Som det här med buljong.

För någon vecka sedan skulle jag laga oxsvanssoppa. Eftersom det inte något jag lagar jätteofta tyckte jag det var en bra idé att snegla lite på något recept. Och i en av de där gratistidningarna man får av de stora livsmedelsaffärskedjorna om man handlar tillräckligt hos dem fanns just ett recept på oxsvanssoppa.

Oxsvanssoppa. Grundprincip: smakrikt kött bryns, grönsaker tillsätts, vatten hälls på, alltsammans får koka en väldans massa timmar.

Alltså: det man gör är i princip att man kokar en prima buljong.

Och i receptet tillsätter de… buljong!

Varför då? Varför i hela fridens namn då?

För övrigt så har jag ganska svårt för en av de andra principer som dyker upp i det här receptet (men som är väldigt vanlig inte bara i ”moderna” recept, utan även i gamla kokböcker): principen om att ta bort grönsakerna ur den goda buljongen/såsen på slutet – och sedan slänga dem! Måhända att de inte är lika vitaminrika som vid kokningens början. Men nån näring innehåller de säkert fortfarande. Och om inte annat så agerar de i alla fall bukfylla. Dessutom är de där halvt sönderkokta grönsakerna ruskigt goda! De r ju snarast en del av konsistensen, en sorts redning. Varför ta bort det som ger både karaktär och mättnad?

Skolfotografering: vad händer med korten vi skickar tillbaka?

Varje år ordnas det fotografering i skola och dagis. Barnen fotograferas, och under förutsättning att man som förälder skrivit på en lapp, eller skickar in en talong, eller gör motsvarande intresseanmälan via nätet, skickas efter några veckor en drös bilder hem; dels ett gruppfoto, dels ett porträttfoto av barnet, i ett antal olika storlekar. (Har du barn, eller själv har varit barn under de senaste 35-40 åren så är du säkert väl införstådd med ovanstående modell, även om de exakta formerna varierat.)

Ibland finns en möjlighet att till viss del påverka vad som skickas ut – det kan finnas olika varianter på ”paket” att välja bland – men oftast är det allt eller inget. Grundkonceptet är i alla fall att fotoföretaget skickar ut ett paket, och sedan väljer man vad man vill ha, skickar tillbaka resten och betalar för det man behållit. Tar man hela paketet får man en påtaglig rabatt jämfört med summan av de enskilda korten. Å andra sidan är det ändå frågan om en stadig kostnad (hela paketet kostar i år 400-nånting för vardera barnet; till detta kommer senare även skolkatalogen).

Och vad händer sedan med korten man skickar tillbaka…? Jag utgår från att de slängs; allt annat lär ju vara en omöjlighet.

Jag vet förstås inte hur många som väljer att köpa hela paketet, eller som väljer att inte alls få några kort hemskickade. Men jag är rätt säker på att det finns många fler som gör som vi: beställer hem för att titta på och sedan köper en del men skickar tillbaka en del*.

Det innebär med all säkerhet att det är KOPIÖSA mängder kort som först tillverkas, sedan skickas fram och tillbaka, för att till sist slängas. Snacka om resursslöseri!

Med modern teknik vore det ju hur enkelt som helst att lösa. Man kan enkelt skicka ut den digitala bilden för koll till kunden, som sedan kan beställa önskade format. Det skulle ju till och med vara möjligt att ta betalt för den digitala bilden. Och skickar man ut den riktigt lågupplöst så borde man inte behöva oroa sig för att föräldrar ska välja att skriva ut själva istället för att beställa.

Det skolfotoföretag som i år anlitades** av vårt rektorsområde gav möjligheten att anmäla via nätet att man ville få paket hemskickat för påseende. För skolbarnet kunde vi välja mellan ett antal olika varianter på paket (men de var ungefär lika ”stora”); för dagisbarnet i praktiken ett. När vi hade gjort våra val kunde vi välja att gå med på att få nyhetsbrev skickade till vår mejladress, och som tack för detta kunde vi få den digitala bilden på vårt barn som sms när bilden var klar. MEN detta val kunde vi göra först när vi talat om att vi ville ha ett paket hemskickat. Jag vill alltså ha det tvärtom: först den digitala bilden lågupplöst som sms eller per mejl, sedan möjligheten att välja vilka bilder man faktiskt vill beställa. På riktigt.

Ja, hanteringen skulle säkert bli lite dyrare. Men tänk så mycket resurser som skulle sparas!

Förresten, är inte en del av de där fotoföretagen svanen-märkta? Hur går det ihop med den här hanteringen?

*Nu skulle gärna någon representant från något av fotoföretagen kunna få bidra med statistik, så att man kan räkna på det här på riktigt.

**Ja, jag vet att skolan säger att de inte har något med fotograferingen att göra. Men det sker på skoltid, klassvis, med lärare, skolan informerar om det, och så vidare. Klart det har med skolan att göra!

Improviserad päronpaj

Päron är inte någon jättestor favorit i familjen. Men med huset och trädgården följde två stora päronträd. Två olika sorter (även om de ser ganska lika ut). Båda med egenskapen att päronen har mognadsutveckling omogen-omogen-omogen-övermogen.

Ytterst få av päronen brukar bli uppätna – om man nu inte räknar det getingarna äter upp. Detta ger mig förstås dåligt samvete.

Idag har jag därför improviserat ihop en päronpaj. Den blev faktiskt riktigt god. Dessutom fick jag användning för sista slatten turkisk yoghurt, som annars snart behövde slängas, och en äggvita som stod i kylen.

Deg:

75 gram smör, mjukat i mikro

½ dl rörsocker

1½ dl havregryn

1 dl vetemjöl

Blanda. Tryck ut i en liten pajform (18 cm?). Grädda i 220 grader i ca 10 min.

Skala, fyrdela och kärna ur tre päron. Skiva päronen från kortsidan. Bre ut på pajskalet.

Blanda turkisk yoghurt (det kan väl ha varit en knapp dl), en äggvita, 1½ msk vaniljsocker, ½ tsk malen ingefära och 1 msk rörsocker. Bred ut ovanpå päronen. In i ugnen, 200 grader, 30 minuter.

Låt svalna lite innan servering.

Hur nyttig är glasslunchlådan?

Vi är sådana där nitiska plastburkssparare. Burkar och hinkar som innehållit glass, yoghurt, skaldjur, delikatessallader och liknande diskas och sparas. De används sedan till allt möjligt: förvaring av kritor och modellera, skruv och spik, blandning av färg i olika nyanser och en hel massa annat. Men framför allt används de till matrester och infrysning av lunchstorkok.

Visst, man kan köpa oanvända plastburkar. Men de är ofta mindre stabila och mindre praktiska än glassburkar och yoghurthinkar. Och dessutom: burkarna man köper kostar en hel del. Ibland nästan lika mycket som glassburken inklusive glass. Och då är ju inte valet så svårt…

Det jag dock ibland undrar över är om de är hälsomässigt sämre. Eftersom det är matvaror som förvaras så antar jag att det ska vara OK att ha mat i dem igen. Men vad händer med glasslådan när man värmer eller tinar matrester i burken direkt i mikron? Börjar den släppa ut farliga ämnen då? Eller när den körs i diskmaskinen? När man stoppar i mat som fortfarande är varm? Det är ju inte en gång det händer, utan många många gånger. Blir det värre med tiden? (Kan kanske några av producenterna tänka sig att svara på detta? Till exempel Sia, som gör god ekologisk och förhållandevis närproducerad glass?)

Den enda egentliga nackdelen med att spara glass- och yoghurtburkar är att nyköpta burkar ofta är genomskinliga, medan ”påköpetburkarna” är ogenomskinliga. Genomskinliga burkar underlättar när man ska hålla koll på vad det egentligen är för olika rester man har i kylen.

Om nu glassburkar och liknande är okej ur hälsosynpunkt, så kanske jag kan få önska lite produktutveckling?

Dels skulle jag alltså önska att själva burken är genomskinlig. (Locket får gärna vara färgat.)

Dels skulle det vara smidigt med en liten färdig skrivyta: en tom vit del av locket som är lite matt, där det lätt går att skriva med en blyerstpenna vad man stoppat i burken och när.

Här finns fantastiska utvecklingsmöjligheter, i att redan från början anpassa burken så att den ska vara extra användbar efteråt. Definitivt ett mervärde för kunden – och därmed ett försäljningsargument. (Självklart så länge det inte innebär att tillverkningen blir mer resurskrävande.)

Varför är det egentligen dåligt att korven har låg kötthalt?

På senare år har det varit mycket diskussioner om tillsatser i mat. Det har inte bara handlat om ”konstiga” saker från E-listan, utan också om utfyllnad med ”vanliga” saker.

Som i korv och köttbullar. I köttbullar är det ofta en viss mängd ströbröd eller potatis. I korv är det späck, potatis, maskinurbenat kött och annat liknande.

Det anses fult och dåligt. Så hög kötthalt som möjligt anses vara det bästa.

Och ja, jag erkänner, jag väljer också hellre korv med högre kötthalt.

Men varför anses det så dåligt med låg kötthalt?

För egentligen är det ju fråga om vanlig, klassisk resurshushållning. Korv ÄR ju från början ett sätt att ta hand om restprodukter – alltså motsvarande det maskinurbenade köttet (även om det förr gjordes för hand). Köttfärs maler man på köttet som blir över när man tagit hand om fina styckningsdetaljer. Och sedan drygar man ut med det som går att dryga ut med – rester av bröd, potatis, andra slaktdetaljer, lök… Allt för att få den begränsade köttillgången att räcka. Det är resurshushållning.

Idag ökar vi vår köttkonsumtion – sådana mängder som vi äter är inte hållbara och inte nyttiga. Att äta korv med låg kötthalt är ett sätt att minska köttkonsumtionen och att få det kött vi, globalt sett, kan producera, att räcka till fler.

Så att korven drygas ut och att man använder så mycket som möjligt av det slaktade djuret är ju bara klokt. Det som är intressant att diskutera är vad man drygar ut med. Och på den punkten finns det självklart bättre och sämre alternativ.

Jag kommer säkert också att fortsätta att välja korv med hög kötthalt – för att jg tycker den är godare och då hellre äter mindre. Men jag ser ingen anledning att se ner på den mindre kötthaltiga korven.

Själv är jag ganska nöjd med att ha gjort kålpudding på 400 gram färs och fått det att räcka till två middagar. Trots att tre fjärdedelar av familjen tycker att det är vrålgott.

 

Grön tomatchutney

Oktober.

Så trots högsommarvärmen igår drog jag nu slutsatsen att inga fler tomater skulle mogna i år och plockade in alla gröna. Och så improviserade jag en chutney på dem:

½ kg gröna tomater, grovt skurna

1 msk pressad lime (på flaska)

½ dl äppelvinäger

3/4 dl rörsocker

½ tsk malen ingefära

1 tsk kardemummakärnor

1 stor röd mild chili (strimlad)

4 små vitlöksklyftor, tunt skivade

Koka upp, låt puttra en timme, rör då och då. Häll upp i burk (det blev en burk och lite att provsmaka :-) ).

Under tiden det puttrade gick jag och målade blått på verandan.