Tag Archives: hushållning med resurser

Fiskblock och portioner

Det är spännande det här med hur storleken på matförpackningar styr vårt matintag.

Som exempelvis fisk.

Ganska mycket av den fisk vi äter är ”fiskblock”. (En viktig anledning är att färsk fisk här huvudsakligen säljs i fiskbilar, som står på ett torg en dag i veckan på en tid anpassad till hemmafruar och pensionärer – till exempel 9-13 eller 13.30-14.30 – vilken normal arbetande människa har möjlighet att handla vid den tiden?)

Fiskblock är i princip alltid på 400 gram.

När två vuxna personer har ett hushåll ihop är 400 gram en ganska vettig mängd. Rimligen blir det lite över, om man inte är jättehungrig, men ändå, en ganska vettig mängd.

Med ett barn – till och börja med ett litet barn – är 400 gram alldeles utmärkt.

Med två barn – där det första barnet faktiskt börjar bli ganska stort och ibland äter lika mycket som mamma och pappa (och gillar fisk lika mycket som dem) såär 400 gram väldigt lite. Det tycker till och med mamman, som trots allt jobbar på att man ska minska intaget av kött och fisk.

Å andra sidan, två paket – 800 gram – är alldeles för mycket. Onödigt mycket i alla fall. Visst, man kan göra lunchlådor om det blir rester. Fast det tror jag ju inte det kommer att bli. Det kommer att ätas upp. För fisk är gott. Vi kommer allesammans att äta mer än vi borde.

Så då får man trolla så att det ska funka med 400 gram.

Men det börjar kännas ruskigt lite…

Penselvård – eller brist därpå

Vi målar det mesta i vårt renoverande med linoljefärg.

Det viktigaste rådet som står överallt när man läser om att måla med linoljefärg är att man ska satsa på penslar av bra kvalitet. Alltså penslar som kostar ett par hundra. Välgjorda, kvalitet, bra grejer.

När man har använt dem ska man vårda dem – rengöra si, vårda så, etc. Helst även behandla dem på diverse sätt innan de används första gången också. Och om man vårdar dem rätt så kn de hålla typ hur länge som helst – jag undrar om de inte blir bättre med tiden också?

Det rådet skiter vi högaktningsfullt i.

Jag antar att de där råden riktar sig till människor som kan styra sin tillvaro – som kan bestämma att idag ska jag måla, och då går ut och börjar förberedelserna tidigt på morgonen, tar paus när det passar målningen, och när dagens arbete är slutfört framåt kvällen i lugn och ro kan ägna en god stund åt penselvård.

Alltså inte småbarnsföräldrar.

Som småbarnsförälder kan man inte planera sin tillvaro. Man kan ha som ambition att man ska måla en viss dag, men man kan inte vara säker på om det blir av eller inte. Man vet inte ens när man går ut för att börja om det kommer att bli av. Det man däremot vet är att man med största sanolikhet kommer att bli avbruten. Barn behöver byta blöja (okej, inte här längre) eller ha hjälp på toa. Barn slår sig eller börjar bråka. Eller bara kommer för att prata. Och så blir de hungriga, så man måste gå och fixa mat – betydligt oftare och mindre flexibelt än vuxna.

(Ja, vi är två föräldrar. Det är en av oss som är barnansvarig och en som går och målar eller vad det nu är som ska göras. Det betyder INTE att den målande kan jobba ostört. Åtminstone inte i flera timmar – kanske en eller i allra bästa fall två timmar.)

Totalt kan man alltså ofta räkna med två timmars effektivt arbete på en dag. Om man har tur. Den tiden vill man inte lägga på penselrengöring.

Dessutom tror i alla fall jag ofta att jag ska gå ut och fortsätta en stund till – efter maten eller så – men sedan kommer något (barnrelaterat) emellan (till exempel tiden äts upp av trotsbråk), och så blir det inte mer målat den dagen, och inte heller den veckan, kanske inte ens den månaden.

Då kan man inte ha fina dyra penslar.

Därför köper vi istället billiga skitpenslar från ÖoB och liknande. Och när jag har målat klart för dagen så stoppar jag penseln i en plastpåse och sätter om ett gummiband. Det innebär för det mesta att penseln går att använda nästa gång jag kan måla. Och om inte så har vi råd att slänga den och ta en ny.

Ja, det är slöseri. Och överlevnad.

Och igår stod jag i kassan på HM och skulle betala…

Och så skulle jag passa på och fråga om det här med varför det finns ekologiska barntrosor men inte kalsonger. Och samtidigt strulade kortmaskinen. Så självklart glömde jag att påpeka att jag inte ville ha någon kasse – och när jag lyckats betala och fått någon sorts svar (ett diffust ”ja, vi tycker också det är viktigt med ekologiskt, och vi tror nog att det kommer ekologiska kalsonger också”), så var strumporna redan stoppade i en kasse.

Handeln skulle kunna göra en gigantisk miljöinsats genom att FRÅGA varje kund om de vill ha en kasse eller inte, istället för att bara ta en kasse och stoppa ner sakerna.

Det ska lottas ut och gillas och klickas och röstas

Det är tävlingar överallt.

Det är facebooksidor som ska gillas, och när tillräckligt många har gillat så lottas det ut ett pris.

Det ska taggas i bilder, och av de som taggat så lottas det ut något av det som varit i bild.

Det ska länkas till bloggar och klickas på länkar och röstas på favoriter. Och det ska hittas sätt att komma runt rösträknarna för att det ska kunna röstas igen och igen. Olika webbläsare, rösta varje dag, ta bort cookies…

Är  det bara jag som tycker att det ibland blir lite hysteriskt? Är det bara jag som uppfattar det som det ibland blir väldigt mycket fokus på vinnandet, och prylar? Att det viktiga är att vinna, alldeles oavsett om man verkligen behöver, eller ens kan använda, den aktuella saken?

Visst, jag rycks också med ibland. Men jag försöker tänka efter om det alls är något jag behöver eller skulle ha nytta av. Är det inte det så låter jag oftast bli att tävla.

Känner man ett gigantiskt behov av klicka, så kan man istället använda det på ettklickforskogen.se.

Frukt- och bärresurshållning

En del i att tänka resurseffektivt är ju att i möjligaste mån ta tillvara det naturen ”ger”. Så här års handlar det till exempel om att ta hand om frukt och bär.

Och visst, en del äter vi som det är. Men vill man göra något annat – antingen för stunden eller för att spara det lite längre – så involverar det ofta socker på ett eller annat sätt. Det är pajer och bakverk, sylt, mos och saft. Eller kräm.

Jag är inte sockerfanatiker: jag har inga idéer om att allt socker är dåligt och på alla sätt ersättas med annat; jag vill inte på några sätt ersätta socker med syntetiska märklliga produkter. Och jag öser inte i socker utan använder alltid minsta angiven mängd eller om möjligt mindre när jag saftar, syltar och bakar.

Men det stör mig. Det stör mig att ska jag på något vis tillaga frukt och bär, eller på något sätt (annat än att frysa) dem, så involverar det socker. Så ju mer jag vill bevara och äta av mina äpplen och päron eller av de bär jag plockar, desto mer socker stoppar jag i mig. Ju hälsosammare jag vill vara desto mindre hälsosam blir jag, typ.

Ärvda kläder och nostalgi

Som jag minns det så pratades det när jag var liten/yngre om ärvda kläder som något besvärligt. Alltså, det var typ sånt där som togs upp i Bullen eller Barnjournalen eller Spara och slösa eller Bamse eller var det nu kan ha varit. Uppenbarligen var det ofta så att de som hade ärvda kläder ofta var utsatta och synd om och så, och så fick det inte vara.

(Jag var äldst, så jag ärvde ju inget av syskon. Däremot ärvde jag nog en del från andra ibland. Det upplevde jag aldrig som ett problem. Jag kan inte minnas att någon nånsin var elak mot mig av den anledningen. Jag tror inte att det hade något med saken att göra när folk var elaka mot mig – vilket folk periodvis var.)

Hos oss ärver barnen (förstås) också. Eller ja, minstingen ärver av 7-åringen. Vilket än så länge inte verkar vara något problem. Han brukar bara bli glad och förtjust när jag plockar fram ”nya” kläder (vilket ju förstås är ett bevis för min goda smak – ett barn till som gillar det jag valt!). Men ja, än så länge är han ganska liten. Och vi har ganska nyligen börjat komma till kläder som faktiskt hunnit bli en aning slitna av första barnet. Annat blir det när vi kommer till de kläder som sjuåringen nyttjar nu. Då kommer vi bli tvungna att köpa en hel del nytt… :-)

Och ja, jag borde säkert köpa en del begagnat till sjuåringen också. Av rättviseskäl, så att han inte bara får nytt. Av miljöskäl. Och det skulle kanske vara bra rent ekonomiskt också.

Men det tar betydligt mer tid att handla begagnat. Speciellt när man inte bor i stan. Och jag vill behålla min möjlighet att påverka som kinkig konsument. Om alla som vill ha ekologiskt och genusbra bara köper begagnat, så får ju producenterna ingen anledning att bli bättre. Och om ingen handlar av de som är goda föredömen och bara har ekologiska unisexkläder så går de ju förstås i konkurs. Och om jag gör bra val så får ju fler glädje av det när våra kläder vandrar vidare – som begagnade kläder när båda våra barn vuxit ur dem. Jag hoppas i alla fall att M och P tycker det är bra kläder vi valt :-)

För ja, vi gör oss av med de flesta av kläderna när de blivit för små för våra barn. Mina föräldrar sparade en väldig massa av kläderna från att jag och min bror var små. När jag och min man väntade första barnet åkte lådorna fram. En del var egentligen utslitet. En del innehöll resårer som hade torkat så att det var oanvändbart. Och en hel massa kändes inte funktionellt. Det var inte mycket vi använde i praktiken. Inte från motsvarande lådor hos svärföräldrarna heller.

Det är helt enkelt bättre att kläderna kommer till användning nu än att de ligger och torkar och blir uppätna av silverfiskar innan våra barn eventuellt skaffar barn någon gång kring 2040. Jorden har begränsade resurser, så har vi tärt på dem nu så ska i alla fall produkterna användas så ”slut” det går nu och inte om 30 år. Dessutom tar det ofantligt mycket plats att spara kläderna.

Men ja, några plagg plockar vi undan och sparar. Saker som känns extra viktiga på något vis. Saker med sånt däringa affektionsvärde. Och just när jag ibland står och går igenom en låda för att lämna iväg det mesta och välja enstaka saker att spara, så blir jag fasligt nostalgisk och har svårt att släppa en del av sakerna. Inte för att det är motiverat att ha kvar dem. Och verkligen inte för att jag saknar den tiden – det blir ju fortfarande bara bättre! Men kanske för att jag lagt ner en massa kraft och omsorg på att verkligen välja rätt saker. Och för att jag förstås har kärleksfulla minnen av barnen i kläderna.

Så lite ont i hjärtat gör det ibland. Men hade det inte varit för att kläderna skulle gås igenom så hade jag förmodligen inte titta i de där lådorna på tiotals år, och då hade de redan varit i torresårstadiet. Vilket ju hade varit ett mycket dumt slöseri. Bättre att de noggrant valda kläderna (och en del mindre noggrant valda) används av fler barn.

Jag hoppas bara att M och P säger ifrån när de inte längre vill ha våra avlagda klädrester.

Ett pocketbibliotek på stationen, det vore väl nåt?

Jag pendlar med tåg. I princip varje arbetsdag har jag 30 minuter på tåget på morgonen och 30 minuter på kvällen. I bästa fall. Vissa dagar, när det är strul, blir det betydligt mer.

Den där tiden ska ju slås ihjäl, och det kan man göra på olika sätt. På morgnarna sover jag i princip alltid. Eller försöker i alla fall. På sin höjd kan jag bläddra en stund i en gratisblaska eller prata med maken.

På eftermiddagen har jag oftast mer ork (eller är i alla fall mer påtagligt vaken). Då ökar möjligheterna. Man kan till exempel blogga (fast jag har inget trådlöst nät, så det här kommer jag inte att ladda upp förrän i kväll) eller spela spel. Prata med folk man känner (jo, det är fler som kan den här resan utan och innan). Eller läsa en bok.

Det där sista är jag inte så himla bra på. Jag hinner för sällan gå till biblioteket och än mer sällan låna till mig själv. Dessutom är jag sådan att antingen tycker jag boken är bara halvintressant och då tar det så lång tid att läsa ut den att jag hinner glömma bort att jag läser den innan jag läst klart den, eller så tycker jag boken är så bra att jag inte kan göra annat än att läsa varje ledig stund (och en del andra) ända tills boken är slut, och då blir verkligen hela den övriga tillvaron lidande. (Okej, det finns nog böcker som hamnar lite mer åt mitten. Kanske.)

Men ibland händer det i alla fall att jag går till pocketshop på stationen i stora staden och köper mig en bok. Trots dåligt samvete (!) om naturresurser och pengar. Och så blir det antingen en sån där bok som aldrig blir färdigläst, eller en sådan där bok som tar upp hela tillvaron i ett par dagar.

Och sedan då?

Sedan blir den förstås liggande. En del böcker vill jag förstås ha kvar. Mestadels faktaböcker. Men många pocketar har jag ju egentligen inget behov av att ha kvar. De ligger kvar som ett dåligt samvete där hemma, och tar plats och skräpar ner.

Tänk om fler pendlare kunde få glädje av dem!

Det vettiga vore förstås…

Nä. Det skulle förstås aldrig funka. Det är alldeles för okommersiellt.

…men i alla fall – man får väl drömma?

Jag skulle vilja ha ett pocketbibliotek på stationen. Ett ställe dit man lämnade sina avdankade gamla pocketar, och så kunde andra låna dem. Eller ja, det behövde ju inte vara något krav på att lämna tillbaka dem, poängen är ju just att de ska komma till nytta.

(Ja, jag vet att man kan lämna dem till loppis. Men det blir ju inte av. Eller dröjer i alla fall jättelänge. Stationen ligger ju där jag passerar varje dag.)

Nä, det ligger förstås inga pengar i detta. Vem vill upplåta en lokal åt gratisverksamhet på en centralstation, liksom?

Alternativet vore ju att Pocketshop öppnade en begagnatavdelning, dit man kunde lämna böcker och så sålde de dem för en tjuga eller nåt. Då skulle de ju ändå tjäna pengar. Men jag vet inte om det passar med deras image?

Annars får jag väl ta ett snack med nya Coop nära som ska öppna på stationen? Eller kanske något av caféerna kan tänka sig en liten hörna för utbyte av böcker? Hallå, finns det några idealister på stationen?

… och att unna sig…

För övrigt finns här en ganska tydlig koppling till att ”unna sig”. Man ska unna sig ditten och datten hela tiden. ”Unna sig” är en ständig ursäkt för att köpa saker man egentligen vet att man borde låta bli – av ekonomiska, miljömässiga eller andra förnuftsmässiga skäl. Alla ska vi unna oss en massa saker i det oändliga. Maten måste liksom vara extra god varenda dag.

Det är därför folk är så dåliga på att äta rester – och man måste övertyga folk genom att man kan göra kul och piffiga saker av resterna. Att bara bli mätt av maten – fastän den är tråkig räcker liksom inte. Allt måste vara extravagant. Alltid. Varje dag. Hela tiden.

Om att vara nöjd med sina val

Apropå tillräckligt bra:

Folk köper nytt. Hela tiden och jämt. Och då syftar jag inte på att köpa nya kläder när de gamla är utslitna.

Låt säga att någon till exempel köper en dator. Eller en mobiltelefon, eller, ja, smartphone ska det väl heta nu. Generellt sett inte de billigaste prylarna alltså. Tekniskt väl utvecklade, up to date. Mycket mer avancerade än för låt säga tio år sedan.

För inte så hemskt länge sedan var sådant där saker man sparade till, lääänge. Grunnade och vände och vred och läste på, för att veta vad man ville ha och behövde. Och sparade. När man väl köpte så hade man tagit ställning och visste att det här, det var rätt pryl, som skulle fylla ens behov under lång tid framöver – inom överskådlig framtid. Man hade tagit ett beslut, och var nöjd, och räknade med att ha prylen som följeslagare länge.

Nu går det mycket snabbare. Jag vet inte om besluten är mindre genomtänkta, men jag tror det – det verkar gå så snabbt och på impuls så ofta. Förutsättningarna är väl ofta utformade för att tvinga fram snabba beslut.

Men även om besluten är bra – även om det är en vettig och bra dator, telefon eller TV (så stor är väl oftast inte skillnaden), som uppfyller alla behov – så är folk inte nöjda särskilt länge. För väldigt snart finns det en som är snabbare, större, har mer minne eller fler funktioner. Vilket man förstås kunde ana redan när köpet gjordes. Och då duger förstås inte den ”gamla” längre. Folk anser att de ”måste” byta upp sig, till den senaste modellen, till det nya.

Jag önskar att folk kunde ha mod att stå för sina beslut. Mod att vara nöjda – lite längre. Mod att vänta längre innan de köper nytt. Mod att stå för beslutet de tagit om att köpa just det de köpt, istället för att genast längta efter nästa modell, till och med redan innan de ens betalt den gamla.

Istället hjälper allas brist på nöjdhet till att trissa upp situationen ännu mer. Vilket förstås i praktiken gör ytterst på lyckligare.

Men det ökar på det allmänna resursslöseriet. Det gör att folks respekt för resurser och naturtillgångar minskar. Förr skulle det ha kallats slit-och-släng, men problemet nu är att sakerna inte ens hinner slitas.

Vi måste tillåta oss att vara nöjda.

Vi måste återlära oss att vara nöjda. Om den här jorden ska räcka till.

Syltningsmagi

Vissa hushållsmässiga saker är sådär magiska. Man vet inte riktigt varför man gör så, bara att det måste vara så. Eller man vet att det måste vara så, och man vet varför, för det har man alltid fått höra men man vet inte om det verkligen stämmer egentligen. Eller man vet att man ska göra på ett visst sätt för så har man alltid gjort men man har aldrig sett det nedskrivet.

Som att man ska skumma sylten. För att den ska hålla bättre. För att skummet innehåller mest av typ mögelsporer och annat – tror jag… men är det så?

Eller som att flaskorna och burkarna man ska fylla med saft och sylt ska ligga i ugnen en stund i förväg och vara skitbrännvarma när man fyller dem. Så gör man – för att förbättra hållbarheten. Så är det.

Eller för den delen att kokekött ska skummas när det kokt upp. Jag tror att det är för att buljongen ska bli snyggare, men ärligt talat vet jag inte.

Skummet från sylten kommer i alla fall till nytta. Det är fullt användbar sylt, om än lite märklig i konsistensen, och förgyller nu vår frukostfil.