Tag Archives: hushållning med resurser

It’s been a hard days night…

Dagen igår började med att mannen var iväg med bilen på verkstaden, för att det skulle lyssnas på att bilen skramlar. Bilen har redan varit inne för detta (kombinerat med andra fel) två gånger, men den skramlar fortfarande. – Nå, det är en annan historia.

Vid strax efter tio på förmiddagen var han hemma. Han hade varit uppe tidigt och gick och la sig och vilade. Jag tog ungarna och åkte till jordgubbssjälvplockningen i trakten. (Gud så stereotypt! Han åker till verkstan och jag plockar bär…). Det ska böjas i tid, och självplockning av jordgubbar med åtföljande syltning/saftning/infrysning måste väl ses som en del av kulturarvet – något som måste upplevas och föras vidare. Plus hela köret med att det är bra att se var maten kommer ifrån och så. Ja, och så är det gott också. Framför allt gott.

Vi plockade 2,5 kg, och på den stunden hann det, i barnens ögon, gå från jättekul-vi-ska-plocka-jättemycket till usch-vad-det-är-tråkigt-jag-vill-åka-hem.

Väl hemma åt vi lunch (jordgubbar med fil – förstås). Sedan fryste jag in jordgubbar, och vi började förbereda för en liten omgång syltkok.

Ungefär då någon gång gick mannen ut i uthuset i något ärende – och kom tillbaka in och sa ”Vi har problem”. Sedan försvann hann ut igen.

Jag lyckades inte riktigt uttyda ivån på problemen från hans uttalande – om det var något litet och mest skämtsamt menat, eller något riktigt stort, så jag gick efter ut i uthuset.

Det var mer åt det senare hållet. Eller, ja…

Frysboxen i uthuset hade tydligen ”stannat”. Under frysen var det en stor pöl av utrinnande röd vätska. Innehållet i frysen befann sigi olika stadier av upptining. Köttet var fortfarande delvis fruset. Fläderblommorna helt tinade.

Det vara bara att hugga in och frösöka rädda vad som räddas kunde. Jordgubbssyltkokandet fick skjutas på framtiden.

Färdiglagade lunchportioner var alltför upptinade och gick inte att göra något vettigt med, så de fick tyvärr slängas :-( Liksom fläderblommor, frysta chili, persilja och wokgrönsaker. Strömmingen fick katterna. Den frysta svampen ansåg vi vara såpass fryst fortfarande att det inte var någon fara. Bröd, bullar och kakor blev till fika.

Och sedan började vi sylta, safta och koka köttgrytor, för att rädda alla bär och allt kött. Nu, ett och ett halvt, är resultatet ungefär något sånt här:

  • Kycklinggryta till två middagar
  • Lammgrytor av fem(?) olika varianter, till åtta(?) middagar
  • Fyra+tre flaskor saft (röda+vita vinbär)
  • Fyra burkar krusbärssylt
  • Ca 30 burkar lingonsylt, varav ca 10 i olika kryddade varianter
  • Sju burkar björnbärssylt
  • Blåbärsglass
  • Björnbärsglass

Nu är nästan allt omhändertaget. Det som återstår är ett litet paket blåbär, som ska bli paj någon av de närmsta dagarna, ett paket rabarber, med liknande öde – och så ett litet paket hela kräftor, som jag funderar på om man kan våga koka soppa eller buljong på.

Snacka om matsvinn :-( Det gör ont i själen. Men u har vi gjort vad vi kan för att rädda så mycket som möjligt, och jobbat intensivt…

___________

Varför frysen ”stannat”? Jo, det sitter ett eluttag på utsidan av uthuset, och där satt det en sladd som inte tålde utomhuset, och så har det väl regnat, och så har jordfelsbrytaren löst ut.

Matsvinnet (- stoppa det, stoppa det!), flaskvatten och äppelpinnar

Det pratas matsvinn på nyheterna. Igen. Matsvinnet är ofta på tapeten, som ett miljö- och resursproblem. Helt säkert med all rätt.

Men jag blir lika konfunderad varje gång över hur man har räknat. Si och så många kilo, si och så stor andel av den producerade maten.

Hur får man fram dessa uppgifter? Och framför allt, hur bedömer man vad som är normalt svinn (som inte ska räknas som svinn) för varje enskild produkt?

Väger man? Eller låter man folk bedöma själva?

Beroende på vem som gör bedömningen av vad som är svinn, vad är skräp/oätligt och vad som faktiskt ätits så blir ju resultatet väldigt olika.

Ta en purjo. För mig är det självklart att använda hela purjon, utom möjligen delar som är torra och fula; jag skär oftast bort typ yttersta centimetern i toppen och rothåren nertill. Men det finns ju personer som tar det för fullkomligt självklart att inte använda något av den mörkgröna delen.

Eller blomkål. Där försöker jag använda så mycket som möjligt av bladen också (beroende på vad jag lagar, förstås). Men jag tror att de flesta tar bort ”det gröna”. Räknas bladen som svinn eller tas det bort från beräkningarna? Broccoli har jag dock väldigt svårt att begripa när man inte använder stjälken utan bara ”buketterna”. Vilket slöseri! – Men om man köper fryst broccoli, så kan man ju inte välja annat. Räknas det då som svinn från produktionen?

Eller ett äpple. Räknas det som matsvinn när folk lämnar en äppelskrutt? Jag äter periodvis allt utom pinnen.

Hur är det med potatisskal? Morotsskal? Apelsinsskal?

___________________________

En annan aspekt av matsvinnet är det här med att inte slänga matrester. Grejen är ju att det ofta är en så liten liten rest att det liksom inte är lönt att stoppa in den i kylskåpet, för att den aldrig kommer att räcka någon vart utan bara kommer att bli stående tills den måste slängas och burken måste diskas.

Därför känns det smidigare att inte stoppa den i kylen. Men slänga ska man ju inte göra, då ökar svinnet. Alltså måste man ju ta upp resten.

I längden torde det innebära att man blir tjock.

_____________________

Ett relaterat spår är det här med flaskvatten. Flaskvatten ska man inte köpa, det är dåligt för miljön, för att man transportera vatten långt, helt i onödan.

Jovisst. Men transporterna är väl ungefär lika långa om det är läsk i flaskan?

För alltså, ärligt talat, valet står ju inte mellan flaskvatten och kranvatten. Det står mellan flaskvatten och annan dryck i flaska. Flaskvatten köper man när man befinner sig någonstans där man inte kan få fatt i kranvatten men måste ha något att dricka – när man är på resande fot och inte har något med sig. Vatten (i flaska på grund av omständigheterna) är det hälsosamma alternativet, till skillnad från läsk.

Jag tror inte miljön mår våldsamt mycket sämre av att jag i det läget väljer en flaska med vatten än en flaska med läsk. Men jag mår bättre av vattnet.

Jag gillar andrasortering

Det är så mycket fokus på kvalitet. Alla ska ha de bästa produkterna. ”Vi framställer vår juice av de bästa solmogna apelsinerna.”

Jaha, och vad händer med resten då? Med de apelsiner som inte är bäst och solmognast?

Det är skillnad på kvalitet och kvalitet.

  • Det kan handla om produktionsförhållanden – att grödorna odlas giftfritt, att arbetarna i fabriken har drägliga arbetsvillkor
  • Det kan handla om att resultatet – kläderna, möblerna eller maten – är framställda på sätt som gör dem hållbara. Alltså kläder som tål att tvättas och användas många gånger utan försämrad kvalitet, möbler som kan användas av flera generationer, och mat som inte blir dålig så fort
  • Det kan handla om att man väljer ut de råvaror som man anser är av absolut bäst kvalitet (ibland när det inte ens är motiverat eller påverkar resultatet), och ratar resten

De två första sorternas kvalitet gillar jag. Den tredje tycker jag kan vara motiverad ibland, men jag tycker den missbrukas.

Det är dålig resurshushållning att välja ut de bästa äpplena/tomaterna/jordgubbarna när man ska göra juice/ketchup/sylt. Just den sortens produkter gör man ju för att använda produkter som inte duger till ”snyggservering”.

Och vad gör det om äpplena har lite fläckar när jag ska äta dem? (Fruktodlarna säger att det inte går att sälja frukten om den har t.ex. fula märken efter hagel som kommit när äpplena varit kart. Kan folk inte se skillnad på märken som faktiskt inte påverkar kvaliteten och senare skador? Äpplena är ju lika goda även om de är lite fula.)

Och när jag ska slänga ihop en mustig gryta så gör det inget att paprikorna jag stoppar i är lite rynkiga.

Krumma andrasorteringsgurkor är för övrigt alltid de krispigaste och godaste, och jag blir överlycklig de få gånger jag träffar på sådana. Bananer är faktiskt allra godast när de börjar bli brunprickiga i skalet.

Likaså kan det ju ibland kvitta att tröjan man köper inte fått helt rätt nyans eller att den har ett litet nästan osynligt hål. Det beror ju på vad man ska ha den till.

Men visst, jag tycker förstås att det är positivt om jag kan få andrasorteringen/det sekunda lite billigare. Visst tycker jag också att det är trevligt om paprikan ser fräsch ut, och ibland är det inte tillräckligt att känna att jag gör en ”god gärning” – ibland är det bra att motivera mig (och säkert andra) en ekonomisk motivering. En del affärer är duktiga på det, andra gör det inte alls, och en del sätter ner så lite att det inte alls kan motivera ens mig att köpa en sämre pryl.

Självklart vill jag inte köpa saker som är dåliga på riktigt. Inga mögliga auberginer eller ruttnande inplastad sallad. Men gärna en påse skrumpen paprika eller äpplen som har skönhetsfel.

Och jag gillar affärer som säljer saker som andrasortering. Det ger mig möjlighet att välja att köpa dessa produkter – som kanske en annan affär skulle slänga.

Handla dyrt eller resa till Thailand?

Ibland undrar jag hur folk har råd. Många människor åker på semester kors och tvärs i världen. Det är ett par veckor i Thailand här, en skidresa till Alperna där. Och så en weekend i London, och kanske en restresa till Kanarieöarna framåt hösten. Samma år.

Nu snackar vi inte rika människor, utan folk jag har skäl att tro har ganska normala inkomster.

Det är inte frågan om att jag är avundsjuk. Jag har ingen direkt längtan att ut och resa jämt och ständigt. Och jag vill inte göra det av miljöskäl heller. Jag har inte flugit sedan år 2000.

Sedan inser jag att det kanske är det som är avgörande. Alla de där valen jag gör i vardagen, allt det där som är självklart för mig. Ekologisk mat. Ekologiska kläder. Biogasbil. Bra miljöval-el. Kvalitetsmat framför billigt. Handla nära istället för att storhandla billigt. Linoljefärg och tidsanpassade fönster. Och så vidare. Alla de där principerna kostar ju pengar. Det vet jag :-)

Alla de där principerna kostar pengar. Och folk säger att det är för dyrt, att de inte har råd.

Men de har råd att åka till Thailand.

Om att handla på rea

Jag handlar en del kläder på rea. Inte så att jag avsiktligt går på stan för att det är rea. Men på min promenad från jobbet till tåget håller jag koll, smiter in ett tvåminutersvarv i affärerna jag passerar och kollar om det finns något relevant. Och är vi iväg för att handla kläder så kollar jag ofta igenom reaställen. Allra mest för barnens del.

En del av det är förstås att det går att köpa saker billigt. Och eftersom jag försöker köpa en hel del ekologiskt så blir det förstås generellt sett dyrt, och då känns det bra att få fatt i en del saker billigare.

Men risken är ju förstås att man köper saker man inte behöver, för att det är billigt. Att det helt enkelt leder till överkonsumtion. Men jag tycker jag brukar jämna ut det. Har jag fått fatt i vad som behövs så håller jag igen ett tag.

En annan aspekt av det är frågan om vad som händer med de kläder som inte ens blir sålda på rean. Slängs? Säljs på outlet? Återvinns till nya fibrer? Skickas till behövande? Det sista tror jag inte på i så stor utsträckning. Återvinning tror jag inte är så stort som det borde vara. Ja, jag tror att en del av det slängs. Fast jag vet ju inte. Men likaväl som jag vet att maten slängs när den blivit för gammal på Ica, så gissar jag på att en del av kläderna som inte blir sålda ens på slutrean slängs. Och i så fall så är det ju miljömässigt bättre att köpa det och använda det. I alla fall om man inte i praktiken köper mer kläder än man behöver.

Samtidigt är det ju ett problem om de säljer kläderna för billigt – vilket de ju gör på rean. För med så låga intäkter finns ju ingen möjlighet att tillverka kläderna varken miljömässigt eller socialt vettigt. Så när jag hittar ett ekologiskt plagg på rean så är det med dubbla känslor… glad över att kunna köpa det jag vill ha billigt, men ledsen att de ”bra” plaggen inte säljer bättre.

Just ja, det blev en solhatt

En solhatt sydd av tyger ur min mammas gömmor.

Jag blev nöjd.

Mottagaren (sjuåringen) blev nöjd.

(Och lite av jordens resurser sparades jämfört med om jag hade köpt en ny åt honom.)

Märkliga djur

När man tittar i köttdisken i affären kan man ibland tro att grisar består av fläskfilé, kotletter och färs. Inget mer.

Eller att kor består av oxfilé, ryggbiff och färs.

En väldig massa styckningsdetaljer tycks liksom aldrig hamna i köttdiskarna. Så vad händer med resten? Blir alltsammans korv och köttfärs? Eller – slängs det, för att man inte tror att folk vet hur man lagar det? Nej, så illa kan det väl inte vara.

Jag vill ha mer att välja på! Jag vill inte behöva köpa hela grisen eller oxen för att kunna få alla styckningsdetaljer. (Även om det händer att vi köper ett ”helt” lamm.)

Unisexklädernas uppgång och miljö

Inför att vårt första barn skulle födas slet vi vårt hår i barnklädesaffärerna. Gud så tråkiga kläderna var, och så könsuppdelat! Skulle man ha något neutralt så var det i huvudsak väldigt bleka färger som gällde. Och i stor utsträckning blev det från pojkavdelningen vi handlade – utan att vi för den skull visste vilket kön det var på barnet – för kläderna på flickavdelningen var så hopplöst rosa och puttinuttiga, med volanger och rynkningar och texter om gulliga töser.

Jag gick i alla fall in i det hela med en ambition att inte utestänga mitt barn från något, och att försöka ha kläder åt båda hållen. Att inte placera i fack. Och jag utmanade mig själv bit för bit, köpte kläder i glada färger, med nyckelpigor och myror. När jag inte hittade blommiga kläder som inte var förputtinuttjejiga, köpte jag hem färger och tryckstämplar från Panduro och gjorde egna blommiga kläder.

Med tiden pressade jag fram gränserna. Om jag nu inte skulle utestänga honom från något, så måste jag erbjuda honom alla färger och möjligheter. Så jag köpte hem rosa kläder, även om det inte var en färg jag själv var särskilt förtjust i. (Jag gillar rosa bättre nu, när mina ungar haft det i flera år.)

Parallellt med att jag utvidgade mina gränser, så förändrades också barnklädesutbudet. Allt större andel av barnkläderna kom att höra till kategorin ”glada, roliga kläder”, som enligt min uppfattning funkar till alla barn oavsett kön – även om affärerna envisats med att i de flesta fall fortsätta att dela upp i tjej- och killavdelning.

Så när nyblivna föräldrar idag säger ”Usch, så könsuppdelat det är”, så tänker jag ”Inte jämfört med för bara några år sedan”.

Så kom då barn nummer två. Och med ett så otroligt mycket bättre utbud i affärerna hade jag velat shoppa massor, nu när det äntligen fanns. Men nu hade vi ju redan en massa gamla kläder från storebror. Det vore inte försvarbart att köpa en massa nytt. Så det har blivit enstaka plagg – och egentligen ändå något fler plagg än vad som behövts… (Ständigt dåligt resurssamvete, ja.)

Och till storebror, då? Ja, till honom har vi ju inga ärvda kläder, så till honom måste vi fortfarande köpa nytt. Och då har vi ingen glädje av det förbättrade läget. För han är numera så stor att vi måste köpa kläder på ”ungdomsavdelningen” (heter det så?), från storlek 128 eller 134 och uppåt. Och där är det fortfarande könssegregerat. Killar ska vara tuffa eller möjligen neutralt klädda. Tjejer ska visst se ut som små våp i den åldern.

Återigen blir det till att leta mycket aktivt efter de bästa alternativen, ovanliga märken, små webbshoppar, tillverka själv – eller hålla sig till (tråk-)neutrala kläder.

(Och för rättvisans skull får man ju köpa lite nytt till minstingen också, så att han inte bara får ärvda kläder.)

Bara för att krångla till det ytterligare så försöker jag förstås i möjligaste mån köpa ekologiska kläder till barnen. (Varför vill någon ha annat än ekologiskt?) De växer inte heller på träd. Kombinationen färgglatt, könsospecificerat (utan att vara tråkneutralt) och ekologiskt är om möjligt ännu svårare att hitta. Om det är svårt att hitta gladroliga kläder till större barn, så är det ännu svårare med ekologiskt. Har man dessutom som jag en förkärlek för att handla i fysiska butiker, där jag kan känna på kläderna och se dem i verkligheten innan jag köper dem, ja, då är man nog helt enkelt lite för krävande.

(Visst är det märkligt det där? Man förväntas välja ett engagemang eller område som man bryr sig om. Det eller det eller det.)
____________________________________
Och nu, något så ovanligt som… REKLAM! För några märken som är både ekologiska och gladroligunisex. (Tyvärr hittar jag dem sällan i tillräckligt stora storlekar, speciellt om jag vill ha dem i ”fysiska” affärer.)

dunssweden.se
maxomorra.com

Så nära och ändå så långt bort

Vi bor ute på landet, och pendlar med buss/bil och tåg in till stora staden, där vi jobbar. Barnen har barnomsorg och skola i byn hemmavid.

I stora staden finns det stora utbudet. Där finns valmöjligheter när man ska köpa något och möjligheter att uträtta en hel massa ärenden. Det kan handla om ett bättre möjlighet att välja den väska som motsvarar ens behov, att köpa ekologiska eller begagnade kläder, eller att köpa spännande matvaror i små specialbutiker. Jobbar man inne i staden har man detta utbud inom fysiskt räckhåll, varje dag. Man är redan på plats, har redan ”betalat” både månadskort och restid.

På väg hem från jobbet kommer vi så till kommunens centralort med tåget, med större utbud än byn hemma. Innan vi tar bilen för att hämta barnen vore det alltså smidigt att sticka inom Konsum och köpa miljömärkta blöjor, eller gynna den lokala pappershandeln och skaffa hem pennor. Bilresan hem ska ju ändå göras, och det vore smidigt, ur både tids- och resurs-/miljöhänseende, att liksom vara klar innan man åker och hämtar barnen.

Men… Barnen får vara inom barnomsorgen den tid vi är på jobbet, samt vår restid till och från jobbet. Alltså: när vi har lämnat barnen ska vi åka direkt och raka vägen till jobbet, och när vi slutat jobbet för dagen ska vi åka raka vägen och hämta barnen.

Självklart måste det vara så. Jag förstår principen, jag förstår det kostnadsmässigt, och ja, självklart vill jag vara med mina barn.

Men det innebär att möjligheten att utnyttja utbudet inne i staden krymper drastiskt. Jag kan stjäla till mig fem-tio minuters titt i affärer på vägen till tåget om jag går lite tidigare. Och jag kan tänja på lunchen. I båda fallen måste jag förstås på något vis jobba igen den missade tiden vid senare tillfälle.) Men i övrigt är jag hänvisad till de få tillfällen då min man åker hem och hämtar barnen och jag stannar kvar längre i stan. Gå på stan tillsammans han och jag? Glöm det. Bara för att vi jobbar i samma stad ska vi inte tro på sådan lyx i vardagen.

Samma sak när vi klivit av tåget och ska byta till bilen. Det händer faktiskt att jag smiter inom och köper blöjor ifall dagmamman sagt att det behövs nya – då känns det ursäktligt. Men annarts är det raka vägen som gäller.

Ska man sedan handla, så får det bli i den lilla lokala affären i byn. Det är en mycket mycket bra affär för att vara i en liten by – bra öppettider, sortiment över vad man kan förvänta sig, etc. Men utbudet av ekologiskt är… inte stort.

Men nej, inte tar man med sig två trötta barn för att köra ett par mil extra in till den större orten igen, inte om det inte är absolut nödvändigt. Och det känns inte bra att ligga och köra tillbaka samma väg man just kom…

Och de ärenden man behöver fixa inne i stora staden , det får istället bli på helgen. Med ungarna i släptåg. För att det alls ska bli något kvar av den dag som läggs på detta (ja, det tar tid) så blir det bilen istället för tåget. Och då blir det också externt köpcentrum istället för centrum/city.

Hur man än vänder sig har man samvetet i halsgropen.

Matfanatism och hela gråskalan

Det är populärt med matfanatism för tillfället. Men det ligger inte för mig, varken som princip eller mer praktiskt.

En variant av det är vegetarianism. (Ta inte illa upp, vegetarianer. Jag kom bara inte på något bättre ord än fanatism. Men jag förstår och respekterar att man kan komma till en annan slutsats än jag :-))

Jag är helt med på att köttkonsumtion (eller snarast -produktion) är ett stort miljöproblem, att vi behöver minska köttkonsumtionen. Och jag är helt med på att djurhållningen inte alltid är den bästa.

Men jag tycker ändå inte att det är så enkelt som att allt är svart eller vitt. Jag tänker inte bli vegetarian. Jag tänker inte ens ta ett principmässigt beslut om en vegetarisk dag i veckan.

Jag äter gärna vegetarisk mat.

Men det finns djurhållare som tar bra hand om sina djur. Om ingen köper deras dyrare produkter, så kan de inte fortsätta. Och då skulle ju ett val att inte äta kött missgynna de som gör bättre än genomsnittet. Likaså finns det djurhållare som anstränger sig att ge djuren bättre foder, ur miljöhänseende.

Och det finns djur som gör en god insats som naturvårdare, som betar gamla artrika betesmarker. Den biologiska mångfalden klarar sig inte utan denna insats. Dessa djur äter dessutom växtlighet som inte vi människor kan äta, och marken är mager och har inte lönat sig för odling.

Äter jag viltkött så är det djur som fått leva ganska lyckligt fram till dödsögonblicket.

Dessutom, när djuret redan är uppfött (om det är ett tamt djur) och dött, så är det trots allt bättre att köttet äts. Tänk annars vilket slöseri med det stackars djurets liv och alla de resurser som använts, om det sedan bara slängs! Så därför letar jag igenom affärernas köttdiskar och köper kött som är bäst före innevarande datum, eller till och med passerat bäst före-datum med en eller två dagar, och får oftast köpa det för halva priset. (Hittills har det aldrig varit fel på det.) Ingenting skulle bli bättre, vare sig miljömässigt eller djurskyddsmässigt, av att det köttet istället slängdes.

Däremot försöker jag minska på köttätandet här hemma, sett till totala mängder. Det behöver inte vara mycket kött per person/portion. Äter man en god köttbit så är det ju ändå ofta de första tuggorna, när köttbiten är alldeles nystekt och varm, som är godast. Alltså behöver köttbiten inte vara större än 100 gram – man kan ändå njuta rejält :-) (Ja, kött är gott.)

Men vegetariskt en dag i veckan, då?

Mnja… Jag försöker laga vegetariskt ibland. Barnen älskar grönsaker, åtminstone en hel del sorter. Men små växande barn behöver ett vettigt proteintillskott. Och barnen är inte särskilt förtjusta i bönor, linser och kikärtor. Jag jobbar på saken, kan vi säga: jobbar på att de ska vänja sig. Och då är det en betydligt framkomligare att laga mat som de tycker om, och smyga in lite linser och bönor så att de vänjer sig allteftersom. Om det då innebär att maträtten också innehåller kött eller fisk, eller lite köttbuljong eller nåt liknande, så tycker jag ändå att det är rätt val – hellre än att ”tvinga” på dem mat de inte gillar och som de därmed kommer att bli ännu mer negtivt inställda till. I det långa loppet tror jag det istället ökar möjligheten att äta mer vegetariskt, förhoppningsvis under resten av deras liv.

Dessutom äter jag en hel del vegetariskt. Jag har konstaterat att olika varianter på grytor med linser, bönor och kikärtor är jättesmidig mat att laga i stor mängd och frysa in och ha med som lunchlåda. Då behöver jag dessutom inte ta hänsyn till barnens smak. Men då är det ju bara vegetarisk lunch, inte en helvegetarisk dag.

En annan form av matextremism som blivit poppis är LCHF. Massor med fett och inga kolhydrater. Och så en hel del protein också, tror jag.

Dels tror jag personligen inte alls att det är bra att helt skippa kolhydrater – jag tror kroppen behöver dem. Nu är det alldeles för länge sedan jag läste cellbiologi, såjag nöjer mig med att skriva ”jag tror” – jag kan helt enkelt inte redogöra för cellens kemiska processer längre. Men jag är övertygad om att kroppen behöver både kolhydrater och fett – jag tror inte det är bra att utesluta någotdera i längden. (Det finns säkert undantag, beroende på olika typer av sjukdomar, när kroppen kanske fungerar bättre med en viss diet av detta slag – men nu snackar vi ”normala” människor.) Däremot är det säkert sunt att försöka balansera, just så att det inte blir för mycket av det wena eller det andra. och var optimum ligger varierar säkert från person till person, och beror både på genetiska faktorer och vilket liv man lever.

En annan aspekt av en kost som denna är kopplad till resonemanget ovan, om kött. Om vi ska minska köttkonsumtionen, men ändå bli mätta, så måste vi ju äta annat som är mindre resurskrävande ur framställningshänseende. Alltså mer cerealier och grönsaker etc. Att kombinera detta med att skippa kolhydrater verkar minst sagt svårt – eller? Och produktion av feta ostar, smör, grädde etc (”vegetariska” högfettprodukter) är förstås också mycket resursslukande.

Och ja, det är förmodligen möjligt att till och med äta veganskt och LCHF. Men jag gissar på att det är dyrt och komplicerat, och förmodligen blir det ganska enformig kosthållning.

Men nej, vi äter inte lightprodukter heller, och inga margariner (utom bregott). Riktigt fett är gott och nyttigt, i lagom mängd.

Så… jag försöker äta sunt och varierat. Både fett och kolhydrater. Mycket grönsaker, men inte helt vegetariskt. (Och förstås med en massa andra miljöhänsyn.)

Lagom är bäst.