Tag Archives: hushållning med resurser

Strävsamheten har fått en törn

Jag har brukat tänka på oss som det strävsamma paret. När resten av världen rusar på, med långa semesterresor och köp av nya prylar och annat, så har vi kämpat på i det lilla. Det något långsammare livet. Ett liv där saker tar tid. För det tar mer tid att odla sin egen mat än att köpa i affären. Det tar mer tid att renovera och laga de saker som finns än att köpa nytt. Och så vidare.

Det är ju en fråga om vad man tycker är rätt. En fråga om att stå upp för sina värderingar. Leva som man lär.

Och redan innan stångades jag trots allt hela tiden med frågor om ifall jag prioriterade rätt. Eftersom tiden aldrig räcker så blir det alltid en fråga om prioriteringar. Så vad är viktigast: sköta trädgården, städa, få ordning på huset (alltså renovera)? Hur man än gör känns det alltid som att man säkert kunde valt bättre…

Men ändå. Hela biten med att kunna leva det där strävsamma livet, där man köper gamla fönster och renoverar, där man lagar byxor istället för att köpa nya… det bygger ju hela tiden på att det faktiskt finns tid. (Eller möjligen på att det inte finns några andra alternativ. Och det är ju inte fallet i vår del av historien.) Och det trodde vi ju att det fanns. I alla fall betydligt mer av än det visade sig finnas.

Strävsamheten får sig en törn när livet tar slut vid 43 års ålder.

Jag skrapar fönster. Fönster vi skaffade hem för ett antal år sedan för att ha till verandan den dag den skulle renoveras. Begagnade fönsterbågar. Fönster som ska skrapas och slipas och oljas och målas. Tillvaratagande av sådant som finns. Hushållande med resurser. Slösande med den begränsade tid vi har i livet. Strävsamhet. Strävsamheten som är rätt för vår planet och för mänskligheten.

Mamma kommer och pratar om när hon skrapade fönster när hon väntade mig. Hon skrapade fönster då. Hennes tid är ännu inte slut. Men älsklingens tid är slut.

Och jag vet inget om vad det är för färg på just de här fönstren och om jag andas in något hälsovådligt, och det visste säkert inte hon heller. Men en del överlever och en del dör. Och älsklingen har gjort massvis med sådana där tveksamt nyttiga saker genom åren, alltid varit den mindre rädda av oss. Men ingen av de dumheter han gjort borde bidra till tjocktarmscancer. Det fanns så mycket han kunde drabbas av, men just det här var bland det minst rimliga.

Och jag tänker på alla tidigare generationer som kämpat. Som aldrig haft något annat val än strävsamheten, trots att en livslängd på 43 år säkert inte ens var att betrakta som kort. Jag tänker på dem med beundran, alla dessa människor som orkat vara strävsamma, trots så mycket sämre förutsättningar och trots att många av dem nog aldrig ens hoppadesfå njuta frukten av sina insatser. Och ja, jag vet att de nog oftast inte hade något val.

Chark och dricka

Hej älskade!

Idag har vi varit nere på hamnfest och råvarufrossa i Hörte. Gått runt och provsmakat grejer och så där. Massor med saker du skulle gillat, förstås.

Vi köpte hem äppelmust från Rescued – sådan där som är gjord av frukt som annars skulle slängas för att den inte är fin nog att slängas. Och ekologisk citronläsk från Sodalicious. Och så lite charkprodukter: ölkorv från Grevingetorpslamm, och salami av Linderödssvin och torkad hjortrygg från någraandravaddenuhette.

Det är besvärligt det där med charken. Så vansinnigt gott, förstås. Det tolvåringen helst av allt vill ha som extra lyx. Och den torkade ryggen var det sjuåringen som ville ha. Och jag vill ju gärna köpa sådana produkter när man är på ett ställe där det är riktiga bra grejer. Och samtidigt har jag dåligt samvete för varenda charkprodukt jag låter dem äta. Charkprodukter. Cancerrisk. WHO. Tarmcancer. Cancerskulden. Jag borde inte låta dem äta något sådant alls, väl?

Sjuåringen stod annars mestadels och tittade på när smeden jobbade.

Restmat: potatislåda

Vi stod av olika skäl med en hel massa kokt potatis i kylen, och efter att ha ätit stekt potatis i olika former alldeles för mycket på sistone så ville jag göra något annat av det.

Tanken slog mig att det kanske kunde gå att göra potatisgratäng även med färdigkokt potatis. Lite googlande ledde mig till den här sidan, där jag fick tipset att blanda i ägg i vätskan.

Därmed blev dagens lunch det här:

Sannes potatislåda

  • En rejäl klick smör
  • 4 schalottenlökar
  • 8 kalla kokta potatisar
  • En påse skinktärningar
  • 1 dl creme fraiche
  • 2 ägg
  • 1 dl mjölk
  • Lite överbliven timjan

Jag satte ugnen på 230 gr, slängde i smörklicken och de skalade skivade lökarna. Under tiden de stod där skivade jag potatisen, vispade ihop creme fraiche, ägg, mjölk och timjan, samt tinade skinktärningarna. Sedan tog jag ut ugnsformen ur ugnen, varvade hälften av potatisen ovanpå löken, sedan på med skinktärningarna, resten av potatisen, tryckte till lite för att få mindre mellanrum, och så hällde jag på ägg-mjölk-såsen.

Värmen ner till 210, och så in med det hele i 40 minuter.

Potatislådan serverades sedan någon timme senare, halvljummen (eftersom jag varit ute och jobbat emellan). Båda barnen var nöjda med maten.

Sila rötter för att spara sandkorn

Resurshushållning framställs ofta som något som ska vara lustfyllt och modernt. Det är liksom den bilden man vill förstärka.

Men ofta är hushållandet med resurser tråkigt och tidskrävande. Och raka motsatsen till den effektivitet och kostnadseffektivitet vi lärt oss ska styra våra liv.

Förra helgen klippte jag som sagt var häcken/läplanteringen bakom lekstugan. Och en del av de grenar eller stammar jag sågade ner var ganska grova. Relativt sett. Tillräckligt grova för att rimligen kunna användas som ved.

Det är klen ved. Det är förmodligen ved av ganska dålig kvalitet. Det krävs en hel del ganska ineffektivt jobb för oss att såga och klyva och torka veden.

Men alternativet är liksom att låta denna potentiella ved gå till spillo – kompostera (tar evigheter) eller bränna upp i eldningstunnan till ingen nytta. Och så köpa mer ved till kaminen.

Vår sandlåda är drygt tio år gammal. Byggd av gamla brädor som tidigare utgjorde golv på vinden men som byttes ut för att de var gamla och inte starka nog längre. Nu, efter tio år som sandlåda, finns inte längre något sandlådebehov (barnen har vuxit ifrån intresset), och sandlådans brädor är murkna. Vi ska riva bort sandlådan och istället göra en liten miniuteplats i det hörnet, av tegelstenar som plockats bort från bykeldstaden. Och under och mellan stenarna tänkte vi återanvända sandlådesanden.

I sandlådan växer numera en hel del kirskål. Det innebär att vi har ett rejält arbete framför oss (jag har börjat) med att sila rent sanden från kirskålsrötter.

Det är tidskrävande. Räknat i arbetstidspengar vore det säkerligen billigare att köpa ny sand.

Men sand är faktiskt en begränsad resurs. Har den nu brutits (tagits?) så bör den fortsätta användas istället för att bryta ny jungfrulig sand.

Tiden det tar att sila sand är egentligen inte det största problemen när man sitter där och silar. Problemet är att jag (och förmodligen du) har så djupt rotat att vi ska göra saker på effektiva sätt och vi inte ska göra onödiga saker. Och tanken att det förmodligen är vettigare att köpa nytt. Det är ansträngande att slåss mot den tanken och den känslan mer eller mindre konstant genom hela silningsarbetet.

Soppa korma

I England upptäckte sjuåringen indisk mat i form av lamm korma och kyckling korma. Så i torsdags kväll lagade han och älsklingen kyckling korma. Jag köpte hem 900 g kycklinglårfilé till deras matlagning. Det blev gott och vi åt rejält. Men det blev en rejäl rest.

Igårkväll kokte jag en ny omgång ris. Och så drygade jag ut den kvarvarande korman med en paprika och en halv purjo samt bättrade på den med några extra vitlöksklyftor och lite färskriven gurkmeja.

Lik förbaskat blev det en rest igårkväll. Ungefär en portion eller nåt i den stilen. Ungefär två köttbitar. Så idag till lunch gjorde jag soppa. Jag plockade bort köttbitarna, stoppade resten i en gryta ihop med en halv liter kycklingbuljong och en påse fryst squash (från trädgårdens skörd ifjol) samt ytterligare en omgång överblivet ris från kylen. Lät det koka en stund, mixade sedan samt rörde i lite överbliven creme fraiche. Och så skar jag kycklingbitarna i mindre bitar och serverade.

 

Ikväll har vi ätit pastasås på julskinkstärningar, julskinkspad, mangold, schalottenlök och grädde.

Plocka fram det påskpynt du har istället

Påsk närmar sig. Och i år är tydligen påskfjädrar en stor grej. Flera kommuner har gjort ställningstagandet att inte använda påskfjädrar i sina påskdekorationer, eftersom fjädrarna kan komma från kalkoner som plockats levande.

Och det är förstås bra.

Men jag blir lite fundersam när jag läser Djurens rätts debattinlägg i Sydsvenskan:

Du som konsument kan vara med och påverka djurens situation. De fjädrar som säljs i butikerna kommer i regel från samma kalkonindustri som de fjädrar kommunen använt. Det finns knappt några syntetiska fjädrar på marknaden och fjädrar tas inte tillvara i svensk fågelindustri. Men – misströsta inte. Det finns massor av material att använda istället, som kan vara minst lika vackra och färgglada i påskriset. Återvunnen papp, tygremsor eller andra mer miljö- och djurvänliga material är bara några exempel. Bara fantasin sätter gränser!

För det intressanta grundantagandet här är att det antas att vi allesammans behöver eller har för avsikt att skaffa ”nytt” påskpynt.

Jag har påskpynt. Jag har en stor låda i förrådet med påskpynt av olika slag. Pandurogrejer målade när jag var liten. Finmålade urblåsta ägg från en tysk vän till älsklingen (vi lär ha haft de äggen i minst femton år). Blandade årgångar av saker som barnen tillverkat i skolan (och kanske saker jag själv tillverkat i skolan). Saker till påskriset, som små målade äggformade träbitar och virkade låtsasbjörkhängen. Jag har inte så god koll på alltsammans, men jag vet att där finns mer än jag vill ta fram till påsk.

Och ja, där finns nog några sådana där färgade påskfjädrar också. De är i så fall omkring tio år gamla.

För kalkonindustrin och kalkonerna gör det ingen skillnad om jag tar fram och använder de där fjädrarna ett år till eller inte.

För miljön och vår jord och en vettig användning av tillgängliga resurser är den väsentliga delen detta: Jag behöver inte köpa något påskpynt. Och förmodligen inte du heller. Jag tror de allra av oss klarar oss utmärkt med det vi redan har.

Men visst, du som ännu inte har något påskpynt och inte heller kan hitta begagnat pynt på Myrorna eller hos någon som vill minska sitt pyntförråd, du får förstås gärna tänka på det här med att låta bli påskfjädrar.

Söndagens paj

I söndags gjorde jag matpaj på diverse blandade rester i kylskåpet.

Pajdeg:

  • Kall potatis, ca 150 g – riven
  • 50 g smör
  • 1 dl kornmjöl (fullkorn, finmalet)

Pajdeg förgräddades 10 minuter.

Fyllning:

  • Överbliven hackad rödlök (nästan en stor lök) från fredagens tacos, fräst i smör en stund
  • Överbliven tacokryddad färs
  • Överblivna majskorn
  • Ricottan som blev över efter laxlagandet med sjuåringen (ca 125 g)
  • 1 ägg

På ena halvan av pajen hade jag dessutom på den rivna ost som blev kvar efter fredagstacosen. Och den rivna osten var tagen från frysen, riven av överblivna ostskalkar…

Dagens hopkok

Det här med att äta rester verkar ofta handla om att det ska vara en hel maträtt som består av det som blev över från en annan dag. Typ. Fast verkligheten handlar ju ofta mer om att liksom fortsätta på ett kedjebrev, där man stoppar i något från gårdagens mat i den nuvarande dagens mat. Nästan mer som en surdeg ;-) Men det låter liksom inte lika renlärigt restmatsmässigt :P

Ikväll blir det spenat- och mangoldsoppa:

  • Det kvarvarande innehållet i en påse fryst hackad spenat
  • En påse hemodlad förvälld infryst mangold
  • Två små vitlöksklyftor
  • Lite smör
  • Två grönsaksbuljongtärningar
  • En msk mjöl
  • Vatten
  • 3 dl kaffegrädde, inköpt idag till halva priset pga kort datum
  • En äggula som blev över när sjuåringen gjorde kristyr i lördags
  • Två frukost- eller lunchkorvar som blev över från i måndags kväll, skurna i slantar
  • Fyra kokta ägg

Restmat är det ju inte riktigt. Men det innebär färre påsar och burkar i kyl och frys. Och sannolikt lite mindre matsvinn.

Koka risotto på en spik

Ibland kanske det är tveksamt hur stor nytta det egentligen gör att ta tillvara matrester när man drygar ut dem med än det ena och än det andra – ibland blir det nästan som att koka soppa på en spik :-) Men det känns i alla fall bra.

Som dagens lunch. Stommen i den var en halv lunchportion från i måndags. Då var svägerskan här och lagade lunch till sig och älsklingen: kyckling med ris, sås och majs. Det blev två portioner/lunchlådor över (med synnerligen generösa mängder ris). Den ena av de där restlådorna åt jag tidigare i veckan. Den andra snodde jag kycklingen från igår och fixade någon sorts pastasås till hela familjen på kvällen. (Med restpasta och restnudlar.) Kvar var nu alltså riset med ihälld gräddig(?) sås och majs.

Så jag pressade tre vitlökar och hackade en lök och fräste i lite smör, hällde i en kycklingbuljongtärning, lite vatten samt en överbliven gräddslatt, lät koka upp, i med frysärtor och mer frysmajs, koka lite, i med hela ris/sås/majsklumpen, koka lite, och så slutligen i med några färdigskalade frysta räkor som fick bli genomvarmt. Voilà, nån sorts risotto till tre sjuklingar.

Gott blev det också. Och riktigt lyxigt med lite pesto på toppen.

Svårigheten med upprop som vill att jag ska tala om att jag ska ändra det jag redan ändrat

Jag har vissa svårigheter med upprop som går ut på att jag ska ta ställning och säga att jag kommer att göra annorlunda mot vad jag gjort hittills. För det är ju oftast så att uppropen redan lyfter en problematik jag redan känner till – inga direkta nyheter egentligen.

Jag tycker ju liksom inte att jag kan skriva på att från och med nu ska jag minsann göra den här förändringen – om det är något jag redan tagit ställning i och redan gör mitt bästa.

Och jag tycker inte heller att jag ska skriva på om att göra något som i praktiken inte kommer att bli av. Och är det något jag inte redan förändrat/agerar på, så finns det förmodligen skäl, och de skälen kommer att kvarstå.

Därför kände jag mig väldigt kluven när Slow Fashion-uppropet dök upp i mitt flöde häromdagen:

Jag vill sakta ner. Jag vill ta hand om mina kläder och uppskatta bra kvalitet. Jag vill oftare välja hållbart, lokalt och second hand. Jag vill hylla den personliga stilen och jag kommer att vara stolt över varje litet steg jag tar.

Jag har inte för avsikt att sakta ner. Jag har aldrig varit en stor klädkonsument, jag väljer kläder jag trivs med länge, har aldrig brytt mig om vad som är modernt, jag lagar mina kläder, och så vidare. Det handlar dels om vem jag är i grunden, dels om steg jag tagit bit för bit under många år.

Samtidigt är det ju omöjligt att utforma den där sortens upprop så att de ska passa alla – och jag vet att det är jag som är konstig och avvikande; möjligen är det här ett steg mot att samhället ska ta sig närmre mig ;-)

Så jag skriver väl på ändå då. För att visa mitt stöd. För jag kommer förstås att fortsätta som vanligt.