”Shabby chic”. Så kallas det där modet att saker ska vara slitna. Snyggt och lagom slitna. Eller minst lika ofta konstruerat slitna, förstås. Tillfixade på sätt som ska få dem att se slitna ut, men där det slitna inte kommer av åratal av användning utan av en intrikat kombination av olika typer av färger och kemikalier, eller av användande av sandpapper.

I andra ändan av skalan har vi den moderna perfektionen. Idén om att allting som ska göras måste göras från grunden. Ska man måla om något, så ska det först slipas ner till trärent och sedan grundas om och målas i flera lager. Behöver huset putsas så ska den gamla putsen bort och huset putsas om, inte bara kompletteringsputsas. Ska det göras så ska det göras ordentligt. Perfekt. Det är så man gör om man gör RÄTT (TM).

Jag känner mig inte hemma i någondera lägret. (Inte längre, ska jag kanske tillägga – för jag har ju egentligen från början lärt mig att man ska gära RÄTT (TM).)

Jag har inget emot att saker är lite slitna. Det finns en charm med att det finns spår efter användning, efter människor som levt och nyttjat och varit och gjort. Jag har inget behov av att alla sådana spår ska bort.

Men den gångna veckan har jag gett köksgolvet två nya lager med färg. Köksgolvet, som vi lade sommaren 2009 och som jag målade med tre lager modern golvfärg, var nu nerslitet till bara träet på de ytor där vi rör oss mest – och med tanke på att köket verkligen är husets hjärta, där man passerar hela tiden, så är de utsatta ytorna väldigt utsatta. Ja, visst är det vackert med ett slitet trägolv – men jag vill också att golvet ska gå att hålla rent, och att själva brädorna ska hålla och räcka länge. Jag vill definitivt inte behöva bygga om hela köksinredningen för att golvet den står på ger upp i förtid. Och jag hittade färgburken med golvfärg från början av juli 2009 (fortfarande halvfull) och målade golvet två varv med några dagars mellanrum (snabbtorkande färg – bara några timmar!). Nu är golvet blankt och fint igen. Men förstås inte som nytt: man kan fortfarande se vilka fläckar det var som var extra slitna. Det är vackert. Det är spår av mänskligt liv. – Men antingen skulle man väl ha låtit det vara ”shabby chic” och slitet för utseendets skull, eller slipat ner allt det slitna och den kvarvarande färgen och börjat om ”från början”. Jag vill ingetdera. Jag vill att golvet ska fungera som ett golv, och jag vill göra en lagom rimlig insats för att behålla det så. Och jag vill att det ska finnas kvar spår av de människor som bott och bor här – och tids nog även av kommande generationer och deras trender och tekniker.

När jag tänker på det, så ligger nog egentligen de båda ytterligheterna ganska nära varandra. Det är frågan om olika sorters perfektion, olika sätt att göra något fullt ut. Och båda varianterna handlar liksom om att ha den fulla makten att bestämma hur något ska vara, att bestämma fullt ut och inte överlämna något åt ”slumpen” eller tiden – eller låta något vara. Och att göra det där mittemellan, det som inte är varken eller, det där att låta saker vara lite halvslitna, fylla på lite färg vid behov, laga det som är trasigt, för att det ska hålla ett tag till, men låta spåren finnas kvar, det är på något vis det mer avvikande, det som kommit att bli normbrytande, det som kräver is i magen och mental styrka att stå upp för att man är konstig.

I alla fall om man har råd och möjlighet att göra något åt det.

Nånstans i det här ryms två viktiga aspekter: vår möjlighet att ta det lugnt och planetens överlevnad.

Eller ja, det är väl att slå på lite väl stor trumma :-) Men perfektionshetsen, kraven på att göra allt perfekt fullt ut och inte göra något på ett halvdant sätt, bidrar till att vi har så svårt att slappna av och vara nöjda och må bra. Och perfektionshetsen gör också att vi gör av med mycket mer av nytt material, naturresurser. Det är alltså frågan om ideal som är tärande för både oss själva och planeten.

Och jag är självklart inte opåverkad. Jag har en liten perfektionsdjävul som sitter och skriker i mitt öra varje gång jag ”fuskar” och inte gör alla de steg man borde göra för att något ska göras RÄTT (TM).

Men jag försöker motarbeta. Jobbar på att bara bry mig när det verkligen finns vettiga skäl, inte bara kosmetiska. Och det underlättar lite att tänka på det som en miljö- och omställningsgrej.

För övrigt har jag väldigt svårt för saker som någon avsiktligt har slitit eller tagit sönder redan som nya – oavsett om det är möbler eller kläder. Det är resursförstörelse!