Tag Archives: hushållning med resurser

Så långt räcker en kyckling

För typ en vecka sedan köpte älsklingen en kyckling. En sådan där ”sista dagen nedsatt pris”-kyckling. Kycklingen stoppades direkt i frysen när han kom hem.

I onsdags tinade jag den och stoppade in den i ugnen med potatis runtom (samt andra ugnsformar med pumpa respektive palsternacka och rotselleri). Sedan tömde jag av buljongen från potatisen och gjorde en god sås till. Jag tror att det åts ganska ordentligt av den goda maten. Men det blev en hel massa kyckling över.

Så igår (fredag) gjorde vi fajitas på kycklingresten. Ja, det behövdes ju tillbehör av diverse slag och så, men ändå.

Så långt räcker en kyckling som egentligen skulle slängas.

Njurgryta

I lördags köpte vi tre grisnjurar i affären. Kostade typ 16 kronor.

I söndags lagade älsklingen gryta av dem. Njure, palsternacka, bacon (köpt som sistadatums och slängt i frysen vid nåt tillfälle), vitlök, grädde och säkert nåt mer. Ris till. Vi var tre hemma som åt.

Idag har jag och älsklingen ätit resterna till lunch.

Ja, de här måltiderna hamnar på ”köttkontot”. Jag gissar på att många som äter kött/animalier aldrig äter njurar. Och det är förmodligen ännu mindre sannolikt bland de som ”äter mindre kött för klimatets skull”. Men alltså, ska man äta djur så ska man äta upp så mycket som möjligt av djuret. Och då ingår även inälvsmat.

Nähä, min lösning funkade inte

Jag tyckte jag hade hittat en bra lösning: Om jag ville bidra till Ikeas, Rädda barnens och Unicefs insamling till barns utbildning utan att behöva köpa onödiga prylar, så kunde jag starta en egen insamling till samma ändamål. För jag kunde ärligt talat inte tänka mig annat än att Rädda barnen skulle säga ”Jamenvisst, klart vi löser det och öronmärker insamlingspengarna till just det ändamålet”.

Jag tyckte jag hade hittat en konstruktiv lösning: istället för att bara klaga på det negativa i deras insamling, så löste jag problemet åt dem – på ett sätt jag tyckte att de möjligen själva borde ha tänkt på, men ändå.

Men… nä.

Så här har Rädda barnen svarat mig via facebook:

Tack för ditt mail och för att du vill starta insamling hos oss. Dock kan man endast öronmärka till generella medel eller katastroffonden. Utbildning är en stor del av vårt arbete och stora delar av våra generella medel stöder dessa projekt och aktiviteter.

Och en stund senare, när jag frågat ytterligare:

Vi har dessvärre inte längre öronmärkningar i större utsträckning utan har valt att ha generella medel eller katastroffonden. För oss är det viktigt att vara så kostnadseffektiva som möjligt och öronmärkta medel till specifika länder/verksamheter kostar för mycket resurser och vi måste kunna vara flexibla med våra medel och stödja de barn och områden som för tillfället behöver oss allra mest. Som jag skrev tidigare är utbildning en stor del i många av våra verksamheter och stora delar av våra medel går därför indirekt till utbildning. Självklart vill vi att du stödjer vårt arbete genom din egen insamling, men tyvärr kan inte våra system/rutiner som det ser ut just nu möta upp dina efterfrågade önskemål mer än som vi beskriver ovan.

Och alltså, jag förstår och håller med om att det är viktigt att resurserna ska användas effektivt och att pengarna ska gå dit där de behövs bäst just för stunden. Men jag antar att om man nu kör en stor, årligen återkommande kampanj ihop med Ikea kring barns utbildning, så måste man väl bedöma att det är ett område som man tänkt satsa på och som är prioriterat? Och det jag gjorde var ju bara att skapa en kompletterande insamling till den de redan har igång?!

Så… min lilla insamling finns, och har fått in den enda hundralapp jag satte in som startsumma. Och jag känner ingen längtan att försöka locka fler att skänka. För poängen med just den här insamlingen var ju att fånga in de som ville bidra i just det här men utan att behöva konsumera.

Jag trodde jag hade hittat en lösning på det, men det hade jag tydligen inte.

Någon som har några andra förslag?

(För övrigt: jag frågade både via twitter (öppet) och via facebook (meddelandefunktionen). Jag har inte fått svar på den öppna arenan.)

Borde man inte ha rutinmässig service på datorer?

Har man bil så vet man sannolikt om att en bil bör servas då och då: med ett visst tidsintervall eller efter en viss körsträcka. Har man en modern bil talar bilen själv om när det börjar bli dags (vår bil ”hojtar till” med ett litet rödblinkande textmeddelande varje gång vi startar den för tillfället för att påtala att det börjar bli dags).

Med datorer funkar det annorlunda. Har man en dator på jobbet så byts den sannolikt ut efter tre eller fyra år, vare sig man vill eller inte. Och i bästa fall går den sedan vidare till ett företag som går igenom den, uppgraderar den och sedan säljer den vidare. Har man en dator privat så kämpar man sannolikt på med den längre. Men tids nog blir den för seg, börjar krångla och kraschar sedan helt – om man inte gett upp innan dess.

Nu ska man förstås inte jämföra en dator med en bil – men för många är det nog lika viktigt att datorn funkar som att bilen gör det. Och visst, vi ska kanske inte riktigt vänta oss samma livslängd på en dator som på en bil – framför allt inte eftersom utvecklingen hos datorer går så snabbt. Men i alla fall: vore det inte bra med någon sorts motsvarande service på datorer som den på bilar? Att man med någon sorts fastställda tidsintervall lämnade in datorn för genomgång: behöver några delar ”smörjas”, lagas eller bytas? Behöver något uppdateras? Och på så sätt kan man förlänga livet på datorn.

Ja, jag vet att det finns många hinder. Ett är nog att datorer generellt sett trots allt är för billiga för att folk ska vara beredda att betala det servicen skulle kosta. En annan är att laptops (som jag gissar är det de flesta har nuförtiden?) väl generellt inte är gjorda för att delar ska kunna bytas. Men tänk vilken nytta det skulle kunna göra!

Men det kräver förstås en hel del förändringar för att bli verklighet. Annorlunda utformning av datorerna, antar jag. Men också ändringar i skattesystemet, så att själva datorerna blir dyrare och servicen billigare. Knappast populära förändringar i ett samhälle där vi lärt oss att ny teknik är billig :-/

Och jag vet, det finns folk som själva servar och uppgraderar sina datorer. Men tyvärr är det en alldeles för liten skara – och vi kan liksom inte alla vara datorskruvare.

Insamling för dig som inte vill köpa gosedjur

nalleDet finns någon idé om att det är bättre att ge pengar till goda ändamål genom de inköp man gör än genom att skänka pengar rätt upp och ner.

I vissa fall håller jag verkligen med. Det är bättre att köpa mat och prylar man behöver som tillverkats på bra sätt – bra för miljön, bra för de anställda eller något annat sådant – fast de kostar mer, och därmed gynna bra verksamhet, än att köpa billiga saker och sedan skänka mellanskillnaden till välgörenhet. Att köpa de ”goda” produkterna är det bästa sättet att bidra till en bra utveckling.

Däremot gillar jag inte idén att jag ska motiveras att köpa saker för att en del av beloppet jag betalar skänks till välgörenhet. Ärligt talat känns det ganska pyttigt om en krona av det jag betalar för morotspåsen i oktober går till cancerforskning. Om jag verkligen vill sponsra cancerforskningen så köper jag ju inte morötterna, utan sätter in en slant på rätt konto. Morötterna köper jag för att morötter är gott och nyttigt. – Och då snackar vi ändå om matvaror som jag går och handlar oavsett.

Ännu sämre tycker jag om kampanjer som går ut på att jag ska köpa saker jag verkligen inte behöver för att mina pengar ska gå till välgörande ändamål. Som Ikeas årligen återkommande kampanj så här innan jul, där man uppmanar oss att köpa gosedjur, och för varje gosedjur som säljs skänker de 10 kronor till barns utbildning via projekt hos Unicef och Rädda barnen.

Jag vill gärna bidra till att barn som inte har turen att vara födda i ett rikt land under goda omständigheter ska få möjlighet till utbildning. Men jag vill inte köpa gosedjur.

De allra flesta barn i Sverige har gosedjur. Ganska många gosedjur. De har inte behov av fler gosedjur. Ett gosedjur till gör svenska barn glada en ytterst kort stund – och sedan blir det nya gosedjuret bara ytterligare en sak som tar plats och samlar damm.

För att göra gosedjur går det åt en massa resurser. Först ska materialet produceras – bomull odlas, olja utvinnas till polyesterframställning eller möjligen får hållas för ullframställning. Sedan ska människor tillverka gosedjuret. Under produktionen tillsätts säkert en och annan kemikalie – och ännu mer kemikalier hamnar i naturen där tillverkningen sker. Sedan ska gosedjuren transporteras hit. Och så köps de, och hamnar hos barn som knappt bryr sig.

Och ni vill att jag ska köpa gosedjuren för att ni ska skänka pengar till välgörande ändamål? Tack men nej tack. Jag vill inte bidra till onödig konsumtion och förbrukning av jordens resurser bara för att få chansen att bidra till något bra.

Så jag började med att kolla upp Unicefs gåvoshop. Där ”handlar” jag då och så. Men det kändes som att det liksom inte riktigt var samma sak att köpa en bunt skrivhäften och pennor till skolbarn som att vara med och bidra till uppbyggnad och undanröjande av hinder för skolgång och så där.

Men då hittade jag att man hos Rädda barnen kan starta en egen insamling. Så nu finns den här:

istalletforgosedjur

Istället för onödiga gosedjur: till utbildning

Så här innan jul kör Ikea, Unicef och Rädda barnen, precis som många år tidigare, en kampanj där Ikea för varje sålt gosedjur skänker 10 kr till barns utbildning. Jag tycker det är viktigt att barn får utbildning och sympatiserar alltså med kampanjens syfte. Men mina barn och barn i vår omgivning behöver inga fler gosedjur! Och jag tycker det är väldigt dumt att slösa med jordens resurser på saker som inte behövs. Därför startar jag den här insamlingen, för att de som vill bidra till kampanjen ska kunna göra det utan att köpa onödiga gosedjur.

Än så länge har jag inte lyckats få kontakt med Rädda barnen och lyckas lösa hur vi får till att pengarna öronmärks för just barns utbildning. Men jag hoppas på att det löser sig :-)

Vill du också bidra till barns utbildning utan att behöva ägna dig åt onödig konsumtion? Skänk en slant till min insamling Istället för onödiga gosedjur: till utbildning.

Den fina nallen på bilden har min yngste son sytt när han gick i förskoleklass.

Var ska jag göra av de slitna kläderna?

Det är populärt att sälja eller byta kläder man tröttnat på eller vuxit ur på olika sätt – tradera, SwopShop, klädebytesdagar och så vidare. Jättebra, underbart! – för alla dem det passar för.

Men det är inte min grej. Jag är typen som köper kläder som jag trivs i och sedan använder dem tills de är slut. Lagar dem så de kan vara med ett tag till. Typ så.

Fast ibland har jag ju också kläder jag behöver göra mig av med. Kläder som jag vuxit ur *host*. Kläder som jag inte längre har behov av på grund av ändrade förutsättningar (ett konkret exempel är förstås mammakläder).

Problemet då är att dessa kläder kanske inte riktigt längre hamnar inom det ”hela och rena” som krävs för swoppande, klädbyten eller att lämnas till Myrorna för försäljning. Det är kläder som är slitna och kanske lagade. Välgörenhetsorganisationer vill inte ta emot det – de vill inte ge sådana kläder till behövande, och de tycker efter vad jag förstår att det visar på en ful människosyn att tycka att någon ska ha dessa kläder.

Fast jag skulle ju fortsätta använda dem själv om jag kunde!

Sälja går förstås inte heller. Och nej, jag är inte ute efter pengarna – jag är ute efter att fungerande saker ska användas så länge som möjligt.

Och eftersom det liksom inte finns någonstans jag kan göra av dem, mer än att lämna dem till textilåtervinning, så blir de ofta liggande kvar i kassar hemma hos mig. För vad ska jag annars göra liksom?

Hotellhanddukar

Hos många hotell finns det i badrummet en lapp som säger ungefär:

För miljöns skull vill vi spara på handdukar. Lägg handduken på golvet om du vill byta till ren.

Det vill säga man vill få folk att behålla och använda samma handduk under hela sin vistelse – eller i alla fall mer än en dag. Och undersökningar visar visst att det funkar ganska bra. Tydligen funkar det ännu bättre om man ändrar budskapet till ungefär:

De flesta som bott i det här rummet före dig har…

och liknande.

Gott så.

Fast för mig är det ju fortfarande väldigt märkligt att man skulle komma på tanken att vilja byta handduk så ofta att man skulle behöva en ny under en hotellvistelse. Nu bor jag ju sällan på hotell – jag hör till dem som bor på hotell en natt eller möjligen två när jag är på jobbresa. Bor man i samma hotellrum i två veckor kan jag förstå att läget är ett annat.

Jag funderar dock på en annan sak i sammanhanget: När jag bor på hotell är det alltså i princip alltid bara jag. En person. Och det vet man ju om, eftersom jag bokat i förväg, och i normalfallet är det ju ett enkelsängsrum. Så hur många handdukar hänger man ini badrummet till en ensam person som ska bo en natt på ett hotell?

Tja, i rummet jag bodde den gångna natten fanns det två badlakan, två handhanddukar samt en udda handduk (till fötterna?). Och det är väl så det är för det mesta.

Och nog för att de, så länge samma person bor kvar i rummet, inte byter förrän man slänger handduken på golvet, så gissar jag på att man när jag checkat ut byter alla handdukarna i mitt rum – eller? Det känns i alla fall som en påtaglig risk. Och i så fall ett stort slöseri.

(Och det var ett svanenmärkt hotell.)

Uppföljning: keramisk smörgåsgrill och manual som uppmanar till lagning

I somras skrev jag om att jag ville få fatt i en smörgåsgrill med beläggning som inte var av teflon, och att jag visserligen hade hittat med keramisk beläggning, men det var på andra sidan Atlanten, där man har annan spänning i eluttagen.

För ett tag sedan fick jag en kommentar på inlägget:

Hej
Jag letar också grill och hittade din sida och letade vidare med den infon.
Hittade dessa grillar på tyska amazon, kanske kan vara nåt?

Aha! Tyskland förstås! Det hade jag inte tänkt på :-)

Min tyska är visserligen usel (har aldrig läst/lärt mig tyska), men med moderna hjälpmedel går ju sånt att lösa. Så vi beställde hem en smörgåsgrill (ja, man kan göra sådana där typ belgiska våfflor i den också) från Tyskland, och den kom för ett par dagar sedan.

Evaåringen fullkomligt överlycklig.

Mamman lite nervös över att det redan från början fanns en liten liten skada i beläggningen i en kant – men orka skicka tillbaka saker till Tyskland liksom?

Vad jag också gillade mycket var manualen. Inte alls den klassiskt amerikanskhysteriska varianten som säger att absolut ingen som är yngre än medelålders eller har en begåvning under mensanivå får använda den, utan:

imageOch, ännu vktigare och häftigare: istället för det klassiska ”om sladden går sönder får den ABSOLUT INTE LAGAS UTAN SLÄNG SLÄNG SLÄNG!!” – eller snarast sånt här:

Den externa flexibla kabeln eller sladden till denna ljuskälla kan inte bytas ut; om kabeln skadas förstörs hela ljuskällan.

– så står det så här:

image

imageOch det kan ju låta som en petitess, men jag tycker faktiskt det är ett stort framsteg.

Perfektionens ytterligheter

”Shabby chic”. Så kallas det där modet att saker ska vara slitna. Snyggt och lagom slitna. Eller minst lika ofta konstruerat slitna, förstås. Tillfixade på sätt som ska få dem att se slitna ut, men där det slitna inte kommer av åratal av användning utan av en intrikat kombination av olika typer av färger och kemikalier, eller av användande av sandpapper.

I andra ändan av skalan har vi den moderna perfektionen. Idén om att allting som ska göras måste göras från grunden. Ska man måla om något, så ska det först slipas ner till trärent och sedan grundas om och målas i flera lager. Behöver huset putsas så ska den gamla putsen bort och huset putsas om, inte bara kompletteringsputsas. Ska det göras så ska det göras ordentligt. Perfekt. Det är så man gör om man gör RÄTT (TM).

Jag känner mig inte hemma i någondera lägret. (Inte längre, ska jag kanske tillägga – för jag har ju egentligen från början lärt mig att man ska gära RÄTT (TM).)

Jag har inget emot att saker är lite slitna. Det finns en charm med att det finns spår efter användning, efter människor som levt och nyttjat och varit och gjort. Jag har inget behov av att alla sådana spår ska bort.

Men den gångna veckan har jag gett köksgolvet två nya lager med färg. Köksgolvet, som vi lade sommaren 2009 och som jag målade med tre lager modern golvfärg, var nu nerslitet till bara träet på de ytor där vi rör oss mest – och med tanke på att köket verkligen är husets hjärta, där man passerar hela tiden, så är de utsatta ytorna väldigt utsatta. Ja, visst är det vackert med ett slitet trägolv – men jag vill också att golvet ska gå att hålla rent, och att själva brädorna ska hålla och räcka länge. Jag vill definitivt inte behöva bygga om hela köksinredningen för att golvet den står på ger upp i förtid. Och jag hittade färgburken med golvfärg från början av juli 2009 (fortfarande halvfull) och målade golvet två varv med några dagars mellanrum (snabbtorkande färg – bara några timmar!). Nu är golvet blankt och fint igen. Men förstås inte som nytt: man kan fortfarande se vilka fläckar det var som var extra slitna. Det är vackert. Det är spår av mänskligt liv. – Men antingen skulle man väl ha låtit det vara ”shabby chic” och slitet för utseendets skull, eller slipat ner allt det slitna och den kvarvarande färgen och börjat om ”från början”. Jag vill ingetdera. Jag vill att golvet ska fungera som ett golv, och jag vill göra en lagom rimlig insats för att behålla det så. Och jag vill att det ska finnas kvar spår av de människor som bott och bor här – och tids nog även av kommande generationer och deras trender och tekniker.

När jag tänker på det, så ligger nog egentligen de båda ytterligheterna ganska nära varandra. Det är frågan om olika sorters perfektion, olika sätt att göra något fullt ut. Och båda varianterna handlar liksom om att ha den fulla makten att bestämma hur något ska vara, att bestämma fullt ut och inte överlämna något åt ”slumpen” eller tiden – eller låta något vara. Och att göra det där mittemellan, det som inte är varken eller, det där att låta saker vara lite halvslitna, fylla på lite färg vid behov, laga det som är trasigt, för att det ska hålla ett tag till, men låta spåren finnas kvar, det är på något vis det mer avvikande, det som kommit att bli normbrytande, det som kräver is i magen och mental styrka att stå upp för att man är konstig.

I alla fall om man har råd och möjlighet att göra något åt det.

Nånstans i det här ryms två viktiga aspekter: vår möjlighet att ta det lugnt och planetens överlevnad.

Eller ja, det är väl att slå på lite väl stor trumma :-) Men perfektionshetsen, kraven på att göra allt perfekt fullt ut och inte göra något på ett halvdant sätt, bidrar till att vi har så svårt att slappna av och vara nöjda och må bra. Och perfektionshetsen gör också att vi gör av med mycket mer av nytt material, naturresurser. Det är alltså frågan om ideal som är tärande för både oss själva och planeten.

Och jag är självklart inte opåverkad. Jag har en liten perfektionsdjävul som sitter och skriker i mitt öra varje gång jag ”fuskar” och inte gör alla de steg man borde göra för att något ska göras RÄTT (TM).

Men jag försöker motarbeta. Jobbar på att bara bry mig när det verkligen finns vettiga skäl, inte bara kosmetiska. Och det underlättar lite att tänka på det som en miljö- och omställningsgrej.

För övrigt har jag väldigt svårt för saker som någon avsiktligt har slitit eller tagit sönder redan som nya – oavsett om det är möbler eller kläder. Det är resursförstörelse!

Grundproblemet är väl att de krokiga över huvud taget sorterats ut?

Coop lanserar nu ”knasiga grönsaker”. Så här skriver de själva:

Frukt och grönsaker som inte ser perfekta ut kommer sällan ut i butikerna. Hela 15-30 procent ratas redan i produktionsledet. Frukt och grönt som ser annorlunda ut men som ändå har samma kvalitet och är precis lika goda som den som redan säljs i butikerna. Det här är ett sätt för oss att bidra till att minska matsvinnet.

Självklart är det jättebra att knasiga, eller fula, eller annorlunda frukter och grönsaker också säljs. Jättebra att minska matsvinnet!

Men läser man vidare på deras webbsida eller i tidningarnas artiklar, så framgår det snart att detta, åtminstone inledningsvis, är något som bara kommer att finnas i enstaka butiker. De stora Coop Forum. Vilket i sin tur avslöjar något centralt: Det är fortfarande så att de ”knasiga” frukterna och grönsakerna först ska sorteras ut, hanteras i ett eget system, och sedan säljas som en specialgrej.

Hallå! Vi snackar frukt och grönt här, i exemplar som kvalitetsmässigt inte är ett dugg sämre enligt Coop, utan som BARA har fel form.

Enligt min uppfattning vore det enda rimliga att låta dessa exemplar åka i den vanliga filen, inte en egen.

Och så tänker jag tillbaka på en tid för länge sedan – dryga tjugo år? – när det hävdades att EU förbjudit krokiga gurkor, och det var folk i Sverige väldigt upprörda över. Men numera så behöver man alltså köra separata kampanjer, ”produktionslinjer” och separata priser för att folk ska köpa dessa exemplar?