I julas fick elvaåringen första Hobbitfilmen, extended version. (Hans pappa läste boken för honom för ganska länge sedan vid det här laget.) Nu när vi läst och sett första Ringen-boken och -filmen tillsammans konstaterade han (elvaåringen alltså) att han ju ville se resten av Hobbitfilmerna också. Så vi har skaffat hem andra Hobbitfilmen (den tredje finns inte som extended ännu).
Extendedversioner, ja. För dels är det ju kul att se maximalt långa filmer ;-) Och dels är det kul att se dokumentärer om hur de löst det ena och det andra och det tredje i filmerna :-)
Så… jag har nu suttit och sett ytterligare några dokumentäravsnitt om Peter Jacksons Middleearthfilmer. Och som sagt var, det är fascinerande. Men samtidigt är det mycket svårare att se sådant nu än för till exempel elva år sedan.
För det är ett sådant… överflöd. Ett sådant resursslöseri.
Som bara detta med att åstadkomma att dvärgar och hobbitar ska se mindre ut än människor, alver och trollkarlar. Och nu dög det inte längre med de lösningar man använde till ringenfilmerna, där man lekte med perspektiv och annat, för nu skulle det vara 3D, så då löste man det istället med att göra dubbla uppsättningar av all utrustning i vissa scener – en större, en mindre – och så parallellkopplade kameror och dubbel inspelning.
Eller alla oändliga mängder med ”prostetics”. Ja, alltså, silikon- eller gummimasker till alla dvärgarna, och till deras stunt doubles, och till deras scale doubles, och mycket av det är om jag fattat rätt engångsmaterial. Oändliga mängder material i alla fall – saker som sedan bara slängs. Och hur hälsosamt det är att gå omkring i de där maskerna etc hela tiden har jag ingen aning om.
Eller de oändliga mängder fisk som uppenbarligen gått åt till scenen där dvärgarna i stora trätunnor översköljs och täcks över med färsk fisk. Precis hur stora fiskmängder som helst. Fisk som jag antar sedan slängs. Trots problem med både överfiske och svält i världen, liksom.
Eller att flyga iväg med en del av Bilbos håla till London för att spela in några av scenerna där. Eller för den delen flygtransporter av skådespelare från hela världen för filmande i Nya Zealand.
Och så vidare. Ett sanslöst resursförbrukande. Och här sitter en annan och har dåligt samvete för att ha köpt ett spel till barnen.
Ja, det är förstås många som ser filmerna. Utslaget på alla som ser filmerna blir det förstås inte så mycket per person. Men ändå. Det är mycket. Vems koldioxidkonto och ekologiska fotavtryck ska det bokföras på?
Kanske borde vi ha miljökonsekvensbeskrivningar även för till exempel filmprojekt? För det finns många perfektionistkonstnärer som vill göra det absolut perfektaste som går och lite till. Och det kan mycket väl vara människans längtan efter perfektion som slutligen tar kål på oss…
Kanske man i alla fall kunde önska ig miljömärkning av filmbolag och liknande som ett första steg? Inte för att det kommer att bli avgörande för vilka filmer folk ser, förstås. Men det skulle i alla fall kunna vara en möjlighet för filmskapare att visa att de faktiskt bryr sig.
