Tag Archives: hushållning med resurser

Och urvuxna tröjor

Fortsättning från tidigare idag…

Andra lådor med kläder har andra problem. Tröjor till exempel. Där är problemen huvudsakligen av tre slag.

  1. De är för korta. Många av dem har nog varit på gränsen till för korta redan från början, men jag har blivit kinkigare och kräsnare med åren samt bättre på att hitta tröjor som inte är för korta, och därför använder jag inte dem som inte går ner om magen. Jag tycker inte om att frysa om magen, och jag tycker det ser fånigt ut – jag vill att det ska gå omlott istället. Med en del av tröjorna tror jag faktiskt de har krymt på längden.
  2. De är för små i omfånget om magen. Ja, jag är tjock. De allra flesta av tröjorna kan jag ju få på mig, men det är inte snyggt och det är inte skönt och jag kommer inte att använda dem.
  3. De är för små om armarna. Och alltså, det tror jag inte bara beror på att jag rör mig för lite/äter för mycket, utan faktiskt även på mer armmuskler. För fram tills barnen föddes var jag ärligt talat en klenis i armarna. Men sedan har jag burit barn i tid och otid (i allra första början var jag fullkomligt slut i armarna av att bära en knapp 4 kg-bebis, men det gick över, om man säger så) och dessutom renoverat hus och grävt trädgårdsland och annat. Och nu finns det faktiskt tröjor och skjortor som jag inte ens får på mig för att de är för snäva i armarna.

Men det allra mesta kan jag ju få på mig. Jag bara kommer inte att använda det. Och en hel del av det jag därmed plockar undan riskerar ju liksom att slängas, för att det är för slitet för att kunna lämnas vidare till någon annan (enligt praxis i vår del av världen, då). Det är därför jag har så svårt att skiljas från det. För det stör mig att det ska riskera att slängas.

Trasiga trosor

Slänger.

Försöker ägna lite ledig tid åt att sortera igenom kläder i byrån. Sortera bort sånt som av olika skäl inte borde vara kvar.

Börjar med troslådan. Där finns gott om trosor. Många jag inte använt på många år. Modeller som aldrig suttit bra. Exemplar som är extremt uttöjda i resåren. Saker som ju går att använda i en riktig krissituation, även om de inte är sköna – men som jag i det absolut längsta skulle undvika.

Slänga är ju egentligen enda alternativet. Begagnade trosor funkar ju inte att sälja. Och de som är så slitna i resåren att jag själv helst inte vill använda dem kommer ju heller ingen annan vilja ha.

Att de ligger kvar beror på mitt samvete. Mitt samvete tycker att jag borde försöka använda dem. För att det är ett sånt resursslöseri att slänga saker. För att jag borde försöka.

Det innebär ju att de bara ligger där år ut och år in.

Så jag tar mod till mig och lägger dem till textilåtervinningen. Det finns ju sådan numera, och på det sättet kan kanske fibrerna komma till nytta på något vis. Fast det gör ont. Jag skäms för att jag slänger.

Så där är det med mycket. Saker blir kvar, för jag tänker att jag borde använda dem, och de riskerar att helt kasseras och bli till bara avfall om jag lämnar dem vidare från mig. För att jag vill bevara resurser hellre än att de ska förfaras. För att många av sakerna egentligen är för slitna för att någon annan alls ska vilja ha dem.

Det känns lite bisarrt i dessa tider, men jag skulle behöva bli bättre på att slänga saker.

Jag bygger en liten hög med trosor att laga också. Sådana där med en fem centimeters reva i lite tunnslitet tyg. Det går att laga åtminstone ett varv. Och så tar jag en paus för att hantera slängandets mentala plåga.

Tankar vid vattenkranen

Jag har varit ute och grävt upp jordärtskockor ur trädgårdslandet och ska göra soppa till lunch. Bianca – hög bladig grönska med vackra gula blommor, en riktig prakt åt grönsakslandet sommartid, och sedan underbart goda knölar under senhöst, vinter (i alla fall vintrar som denna) och tidig vår, den tid av året när det annars är ont om mat i trädgården, ända fram tills de sista måste upp för att en ny odlingssäsong ska starta. (Ja, det kommer att finnas för många skockor kvar i landet när vi ska dra igång det här året. Den här gången också.)

Men det fastnar mycket jord i knölarnas veck. Så jag står i köket och spolar rent dem. Och det stör mig att behöva förlora fin bördig jord till avloppet. Så jag försöker undvika det genom att ha knölarna i en bytta, skölja, springa ut i trädgården och tömma. Processen får upprepas, flera gånger. Jorden hinner ju dessutom sedimentera i botten på vägen ut. Det finns inget smidigt sätt att få till det. (Ja, självklart bör avsköljandet ske i anslutning till trädgårdslandet. Men vi har inget vatten draget dit vintertid. Och att stå med iskallt vatten och slabba med det därute – aj, ont i kroppen…)

Jag försöker hälla lite av jordvattenblandningen i blomkrukorna i köksfönstret. Det funkar också dåligt. Och jag spiller och får torka och ha mig.

Jag står där och funderar över det här med vattenåtgång. Om det här som brukar dras upp, om hur många liter det går åt till att odla saker, och framställa kläder, och vårt vattenavtryck. Hur stor skillnad det gör att göra på olika sätt – men tt det alltid är någon annan faktor som påverkas istället. Vill jag spara jorden i vår trädgård går det åt mer vatten. Och det skulle gå åt mycket mindre vatten om jag istället köpte ”industrigrönsaker” som sköljts på effektiva sätt, istället för att odla grönsaker i mitt trädgårdsland.

Jag brukar tänka på vatten när jag tillagar linser och bönor och sånt också. Sånt som ska läggas i blöt i rejält med vatten, och gärna bytas vatten på under blötläggningstiden också, och sedan kokas i mer vatten, som sedan ska hällas bort. Det går åt en massa vatten. Och jag tänker att ofta är det råvaror man använder på ställen där det är ont om vatten. Eller ris. Ris ska man ju, om man gör ”rätt”, skölja innan man tillagar det. Jag struntar i det, för dels är jag för lat, och dels är det det här med att spara på vatten…

Och så tänker jag på matsvinn där jag står. Jag skrubbar knölarna, för jag tycker det försvinner så mycket om jag skalar. Å andra sidan skär jag bort ganska frikostigt av det jag tycker är fult. Så det blir en hel del svinn. Och det kommer ju alltid att bli knölar kvar i marken som vi missar. Det blir ju på det hela taget mer svinn när man odlar själv än när man köper, eftersom det inte alltid blir så rationellt och perfekt. Hade vi istället odlat blommor – ja, sådana man bara har för att de är vackra, inte Bianca, som råkar blomma som en bonus – så hade det ju inte blivit matsvinn, för då hade det inte varit mat. Förlorad mat som kunde ätits är alltid dåligt, det är procentsatserna som är det viktiga – det är i alla fall den känslan man får när det pratas om det här. Som om just mat vore helig.

Sånt tänker jag på när jag står och förbereder lunch. Vad tänker du på?

Plötslig nyponglass

I skafferiet hittade jag en förpackning med pulver till osötad nyponsoppa – eftersom den här mamman ju förstås vid något tillfälle tyckte att de små barnen inte skulle få för onyttiga saker. Men barnen tyckte inte det var gott, så den blev ståendes. Två innerpåsar, en öppnad och en oöppnad, och ett bäst före-datum någon gång i augusti ifjol.

Man ska ju inte slänga saker som är okej, och samtidigt vet jag att ingen kommer att dricka den.

Och i kylskåpet fanns en drygt halv trea grädde som gick ut i söndags.

Aha! Glass!

Två äggulor, två msk socker, 1 tsk vanljsocker – vispas. Häll i en påse osötat nyponsoppepulver (motsvarande ½ l soppa), vispa lite till. Vispa grädden (typ 1½-2 dl, alltså). Rör ihop de båda smeterna. Stoppa i en bytta i frysen.

Smeten smakade i alla fall bra :-)

Tillägg tre dagar senare:

Nu har vi smakat. Det blev en lite småmärklig glass. Främst i konsistensen. Sannolikt beror det till stor del på förtjockningsmedel i soppulvret. Så tja, märklig men fullt ätbar – men inget man kränger i stora mängder :-)

När jag blir gammal ska jag leva på jordärtskockor och rosenbönor

”När vi blir gamla ska vi leva på morötter vi själva odlar i trädgården”, brukar vi ibland säga, halvt på skämt, halvt på allvar. Fast när jag tänker närmre efter tror jag jag ska leva på jordärtskockor och rosenbönor.

I lördags gick jag ut för att plocka upp ett stånd skockor att göra soppa på. Jordärtskockorna står kvar i landet, för det brukar vara för tidigt att skörda dem på hösten när vi tömmer trädgårdslandet i övrigt, de brukar må bättre av att få stå kvar och växa till sig och skördas efter vintersäsongen. Å andra sidan så finns det ingen möjlighet att äta upp alla skockorna på den relativt korta tid de håller efter skörden (relativt de stora mängder det blir…). Skockorna lagras nämligen allra bäst just i jorden där de växer. Och eftersom vi nu inte har någon vinter att tala om (pyttelite snö och kyla vid jul, och sedan dess plusgrader, regn och en del blåst) så tänkte jag att då kan jag ju lika gärna börja använda av dem nu.

Så jag grävde upp ett stånd. Av denna mängd har jag sedan gjort soppa till hela familjen, gjort ugnsrostade skockor igår, och har kvar till i alla fall en middag till (kanske mer).

Idag har jag lagat chili. Och bönorna som jag la i blöt igårkväll och sedan kokte en kvart ikväll innan jag slängde i dem i chilin, var våra egna rosenbönor från i somras. De blev mycket goda.

Jordärtskockor och rosenbönor, två grödor som växer som ogräs hos oss, och som tillsammans borde ge ganska bra näring – och där vi själva kan stå för utsädet utan några som helst problem. Det känns ganska tryggt, faktiskt.

Jag hoppas bara de trivs även i det framtida klimatet.

Att byta en dragkedja

Dragkedjor är hopplöst svåra att byta. Det har man ju alltid fått höra.

Så jag lagar kläder – hål på raggsockar, byxknän och byxbakar och annat på byxor, hål i tröjor och allt möjligt. Men jag byter inte dragkedjor. För det vet man ju hur hopplöst svårt och jobbigt det är. Och nånstans måste man ju få lov att dra gränsen, eller hur?

Fast när det gäller jackor så är det ofta just dragkedjan som ger upp. Speciellt på barnens jackor. Det kan vara hur bra kvalitet som helst på jackan, ”hur mycket jacka kvar som helst”, men dragkedjan har lagt av. Gått sönder så att dragkedjetyget spruckit mellan själva ”kedjan” och resten av tygremsan. Eller så att kedjan slutat fungera och liksom öppnar sig utan att man öppnat den. Eller någon annan variant. Och tyvärr är det ju så att då duger jackan inte mycket till. För även om det ofta finns knappar eller kardborreband också, så är inte jackorna gjorda för att funka med bara detta. I alla fall inte för ungar som ska kunna vara ute på rasterna i alla möjliga väder. Utan då ”måste” man skaffa en annan jacka. Den med dålig dragkedja får duga som andrajacka – vilket i praktiken innebär att det egentligen bara blir en jacka till som  hänger och tar plats i hallen till ingen nytta.

Och tänker man ”ja ja, då får vi köpa en begagnad jacka som ersättning för den som lagt av” – ja, då hamnar man ännu snabbare i samma läge igen. För även den begagnade jackan har förstås en dragkedja, som förstås håller kortare tid eftersom den redan är sliten. Och då står man där med ytterligare en jacka som är helt okej, bortsett från att den inte har en fungerande dragkedja.

Kontentan är förstås att jag/vi/någon måste byta dragkedjor.

Vi har en bekant i närområdet som gör sånt mot betalning, och slutligen lyckades vi komma loss och lämna iväg en av jackorna till henne. Men hon lämnade snabbt tillbaka den. Det var ett alltför hopplöst fall.

Men när jag nu hade bestämt mig, och dessutom suttit och betat av en massa annan lagning och kom till de där jackorna ”nederst” i högen igen (nederst som i de där sakerna som blir kvar när allt enklare gjorts) så tänkte jag ”äh vad fan”. För alltså, det duger ju inte att slänga saker som i övrigt är bra bara för en dragkedjas skull. Så kan vi ju liksom inte hålla på i längden, som samhälle. Jag måste i alla fall göra ett försök.

Så jag satte mig och tittade på det. Skaffade hem en lämplig dragkedja. Satte mig och började sprätta bort den gamla.

Och alltså, jag fattar att vår bekanta tackade nej till jobbet. Den här jackan från H&M är ju knappast sydd för att det ska vara lätt att byta dragkedja. Jag skulle väl inte kalla det omöjligt, men fasligt trassligt och omständigt och svårt att få till på ett bra sätt. Tidskrävande och svårt att få bort den gamla. Tidskrävande och svårt att få dit den nya, och symaskinen tyckte inte om det. Konstruktionen är helt enkelt inte alls gjord för att dragkedjan ska bytas.

Och jag tänker att det är så vansinnigt. För det första ska man förstås välja en dragkedja som håller bättre, så att hela jackan kan hålla för flera barn. Men även så – och speciellt om man nu kör med dragkedjor av för dålig kvalitet – så tycker jag faktiskt att klädföretagen bör se till att jackorna görs med mönsterkonstruktion och sömnadsordning som är anpassad för att man hyfsat smidigt ska kunna byta dragkedja den dagen behovet uppstår. Där skulle klädföretagen kunna bidra massor till ett hållbarare samhälle.

Nå. Efter massor med trassel har jag nu fått dit den nya dragkedjan. Jag är inte nöjd; det har blivit lite veck där det inte ska vara det, och när jag sydde genom sex tyglager plus några lager fyllning plus dragkedjetyget och eventuellt något lager till jag missat att räkna så tyckte symaskinen att det här med trådspänning blev jobbigt, så det blev en del fultrassel på baksidan. Det stör mig. Men det får duga. Jackan fungerar. Sexåringen är nöjd.

Framöver ska jag dock försöka komma ihåg att titta även på dragkedjekvalitet och dragkedjefästen när jag köper jackor. Hur det nu ska funka att väga in den aspekten också, när det redan är svårt nog att hitta jackor som uppfyller kemikaliekrav och annat.

Och jag upprepar: här finns massor som de stora klädkedjorna kan göra. Se till att de kläder ni tillverkar och säljer är anpassade för att det ska vara lätt att byta delar, laga etc när behovet uppstår. Oavsett om kunderna ska göra det själva eller lämna bort det. För det är inte rimligt att lägga över en halv arbetsdag på att byta en dragkedja – eller betala mer än vad en ny jacka kostar för att någon annan ska göra det.

Julskinka till nästa års vardagar

Årets julskinka blev en ekologisk från Coop, för Ica hade bara färdigkokta ekoskinkor, och vi vill tillaga skinkan själva. (Jag tycker för övrigt att julskinkan är som allra godast just när den kommer varm och nygjord från ugnen, på lillejulaftons kväll, och resten av julen kan jag vara förutan.)

Men nu efter jul har Ica ett överflöd av färdigkokta skinkor som inte blivit sålda, och som därför säljs till halva priset. Inklusive ekoskinka. Så idag har vi köpt en ekologisk färdigkokt, och sedan har jag stått och skurit den i små tärningar och fryst in i påsar. Tolv middagar blir det – till pastasås med skinka och liknande. Många goda vardagsmiddagar, istället för att köttet ska hamna i soporna.

Så svårt och så skönt – om docksängar och nostalgi

Under lång tid har jag irriterat mig på oändliga mängder leksaker som bara står och tar plats, bidrar till allmän oordning men som ändå ingen leker med. Jag har velat rensa ut. Men barnen har inte velat. Leksaker är aldrig så populära som när man riskerar att bli av med dem.

Men slutligen har vi lyckats få lov. Eller lyckats uttrycka oss tillräckligt tydligt om att det här måste ske. Så en hel massa leksaker har sorterats bort. Och sedan har vi tagit bilder och lagt upp en egen lokal digital leksaksloppis via facebook och spridit länken. Satt ganska låga priser för att faktiskt få sålt sakerna och bli av med dem – och de pengar vi får ihop ska barnen få köpa något gemensamt för.

Så nu har jag sålt både min gamla docksäng, med täcken och lakan och kuddar, och min gamla dockvagn. Och en drös dockkläder. Och det är med väldigt dubbla känslor :-) För visst känns det lite tungt att skiljas från sängen jag fick från gammelfaster (?) Ester när jag var liten (så liten att jag inte minns det), med de fina lakanen och det blommiga täcket som jag sjungit ”Nu i ro, slumra in, i-i bädden så fi-in, so-om blomman på-å äng…” vid, och dockvagnen som också funnits i typ hela mitt liv.

Men ärligt talat lekte jag inte mycket med dockor när jag var liten. Och det har inte mina barn gjort heller – det har varit några korta perioder, bara.

Och mest är jag väldigt väldigt glad att sakerna faktiskt kommer till glädje för andra. Det är meningsfullt. Mycket meningsfullare än att de står här och är i vägen.

Och det värmde verkligen att jag fick en spontan kram av kvinnan som fick påsen med udda dockkläder.

Om andra leksaker jag gjort mig av med.

Fyller på brudkistan åt barnen

Förra helgen var vi på loppis. En sådan där årlig återkommande lokal loppis. Massor med saker som folk rensat ut och lämnat till Lions. Mestadels saker som man verkligen inte behöver.

Men jag kom hem med två saker. Två stekgrytor i gjutjärn – en till vardera barnet. Ganska små, typ två liter(?). Men fina; den ena en Skeppshult, den andra med lock som går att använda som eget stekjärn. Fina grejer. 50 kronor vardera.

Det blir påfyllning i barnens brudkistor.

Lättnaden i att någon annan får nytta av

Halvvägs genom den här vintersäsongen (inte för att det var mycket till vinter, men ändå) växte minstingen ur sina vinterkängor. De fina röda ekologiska kängorna från Kavat, i storlek 32, var plötsligt för små. Det var inte mycket att be för, vi var tvungna att köpa nya. Och tacksamt nog fanns samma sorts skor fast i större storlek att beställa till reapris (den här gången blev det blåa).

Men det kändes liksom ändå surt. De urvuxna skorna riskerade ju att bli ståendes, eller skulle komma att kräva en insats i form av försäljning eller liknande.

Då dök det upp en förfrågan via facebook. Ett flyktingbarn som bara hade det hen stod och gick i, och som behövde skor och kläder, bums.

Och: de urvuxna skorna var i rätt storlek.

Vilken lättnad. Istället för att skorna skulle förbli ett dåligt samvete för mig så blev de nu en lösning och en hjälp för någon annan. En tung sten föll från mitt hjärta.

Dessutom letade vi igenom lådor med urvuxna kläder och fick ihop en duglig grundgarderob i övrigt till barnet ifråga.