Tag Archives: hushållning med resurser

Jag har väntat i nästan tjugo år, men nu finns det någonstans jag kan lämna textilavfall!

När jag flyttade till Göteborg 1994 – nybliven student, för första gången med huvudsakligt ansvar för mitt eget liv och med stort miljöengagemang – hade jag länge en kasse stående med utslitna kläder. Ungefär allting annat i vardagen gick ju att lämna till återvinning, så det borde ju vara bara en tidsfråga innan även utslitna kläder kunde tas emot.

Och ja, en tidsfråga var det… Efter några år gav jag upp och insåg att jag var tvungen att slänga utslitna strumpor och annat som var bortom räddning i vanliga hushållssoporna.

Men nu, äntligen!

Jag skrev för ett tag sedan om att H&M skulle börja ta emot dylikt. Fast bara i vissa affärer. Men från och med i förrgår, 22 augusti 2013, kan man lämna gamla kläder, oavsett skick, till alla H&M-affärer i Sverige. Det som samlas in nyttjas enligt avfallstrappan säljs som second hand, görs om till annat, återvinns som textilfibrer eller blir i sista hand energi.

Läs mer om hur det här går till på www.hm.com/se/longlivefashion eller här.

Dags för skuldsanering?

Idag är det Earth Overshoot Day.

Nu har vi överskridit jordens budget för 2013. Resten av året måste alltså leva på – ingenting.

Ekonomi handlar i grunden om att hushålla med de resurser man har, och jorden fungerar som vilket ekonomiskt system som helst. Jorden har ett visst grundkapital, och om vi förvaltar det väl så får vi varje år en viss tillväxt – av mat, av bränsle och av andra material vi behöver. För att ha en långsiktighet i ett system – som ju även hela jorden är – är det viktigt att inte förbruka mer än avkastningen. Typ räntan, alltså.

Vad skulle hända om ett företag överskridit årets budget redan i augusti? Inställda betalningar och konkurs – eller skulle man klara sig ”bara” genom att snåla järnet resten av året och sedan anpassa sig bättre till budget nästa år?

Och privatpersoner i samma sits…? Leva på nudlar, pasta med bara ketchup eller ris med soja resten av året, va? Kanske hamna i Lyxfällan (skämma ut sig offentligt men få tips om hur man reder upp situationen), eller vända sig till kommunen för skuldsanering.

Men för planeten, då? Då tycks det vara någon annans fel och någon annans ansvar. Ingen tar på sig rollen som företagsledning som måste reda ut det här. Alla tycker någon annan borde.

Kanske är det dags för skuldsanering. Innan samhället så som vi känner det går i konkurs.

Grunden för en skuldsanering är väl för övrigt just att ställa upp en budget – en budget där man lever på någon sorts existensminimum? – och sedan hålla fast vid den. Och problemet i det här fallet är ju just att ingen budget ställts upp. Att vi lever som om vi hade oändliga tillgångar. Men det har vi ju inte. Alltså är det dags att ställa upp en resursbudget. Portionera ut det vi har att leva av på ett rättvist sätt över året och över människorna. Och så hushålla med det vi tilldelats.

Ransonering kallas det visst. Det tycker jag verkar vara en bra idé.

Det känns för övrigt ganska bisarrt att tänka på det här just nu. Nu när vi skördar i trädgården.

Men med de här tankarna i huvudet får jag till och med dåligt samvete över att jag spolar bort mensblodet i toaletten. För herregud, det är ju faktiskt också resurser!

När man tager vad man haver blir väggarna mögelgröna

Jag målar pärlspontsväggarna i skafferiet. Färgen jag målar med är restfärg som stått ett antal år i vårt plåtskåp i uthuset. Linoljefärg. När vi målade rummen på ovanvåningen så ville nioåringen – som då var 3,5 år – ha grönt i sitt rum och valde Thottgrönt bland Ottossons linoljefärger. Vi beräknade hur mycket färg det borde gå åt, och eftersom det var långt att köra till Ottossons så avrundade vi uppåt och köpte två burkar Thottgrönt. Det gick nog åt ungefär en halv. (Något liknande gällde den blåa färgen till det andra barnrummet – den överblivna ultramarinblåa färgen har sedan använts till bland annat lekstuga och veranda.)

Som sagt var, färgen har stått sedan dess. Och linoljefärg blir ju inte dålig i första taget utan färgen är fortfarande i gott skick. Så nu har jag blandad lite Thottgrönt med mycket vitt och fått fram en… mögelgrön färg. Ja, det är den bästa benämning jag kan komma på. En ljust mintturkosgrön färg. Typ. Den passar i alla fall bra på pärlspont i ett skafferi. I alla fall tror jag det :-)

(Femåringen anser för övrigt att färgen jag blandat är blå. Tja, det här med färger är ju knepigt :-) )

Det känns i alla fall bra att använda den färg som blivit över sedan innan. Miljömässigt måste det vara en av de viktigaste faktorerna: att faktiskt använda slut på det man skaffat. Ungefär som med matsvinnet, liksom.

Fast det jag målat hittills har blivit av varierande kvalitet rent målningstekniskt. För det första partiet ställde jag mig och målade en sen kväll, i taskig belysning, och var inte klar med det parti som var nödvändigt innan avbrott förrän en bit förbi midnatt. Jag var alltså både för trött och såg för dåligt vd jag gjorde. Alltså har färgen runnit en del här och var – inte alls snyggt. Och lite pinsamt. Nå, jag hoppas det blir bättre efter nästa strykning.

Och så har vi gett oss på källardörren också. Den var helt klart blå, i en nyans som liksom låg ganska nära det gröna jag målar med nu, men dörren var tydligt blå. Dessutom var den på sina ställen övermålad med en helt annan blå färg, till synes på principen ”här har färgen flagat lite, och jag har lite färg på en pensel, så då tar jag väl några tag här då”. Eller ja, baksidan av dörren, den sidan som sitter ner mot källaren, har två olika nyanser av någon sorts gulbrunbeige ockra (?). Inga snygga färger, i alla fall. På den sidan är dörren dessutom ganska full med orhål :-)

Dörren har aldrig gått att stänga ”på riktigt” under tiden vi bott här, utan vi har alltid använt en hasp. Nu har jag plockat loss låskistan (en ganska tunn och liten sådan jämfört med i våra andra dörrar), och sedan lyckades min man trots rosten bända isär den. Problemet visade sig beror på att tryckesfallåsfjädern blivit sliten och inte fjädrade längre (och den gick av när den blev petad på). Ja, inte visste vi att det hette så, men efter lite googlande har jag nu lärt mig i alla fall lite mer om fall, trycken och fjädrar i gamla låskistor :-) Det verkar som att det ska gå att få fatt i en sådan som reservdel.

Dörren har för övrigt ingen klassisk karm och är egentligen större än dörrhålet. Den har gamla gångjärn kvar från där den suttit tidigare, men dessa har ersatts av (ännu äldre?) när den sattes på den här platsen, och de här är så långa att en av skruvarna sitter rakt igenom en av ”speglarna” i dörren och alltså sticker ut på den synliga sidan.

Nu har vi i alla fall börjat måla om dörren. Där fortsätter jag i god fuskanda: målar modern vit snickerifärg på den utan annat förarbete än att jag torkat av den värsta smutsen. Herregud, oavsett om det spricker och flagar så blir det knappast fulare än det varit? Och ikväll har jag och femåringen målat andra strykningen, vilket inneburit att han målat fläckvis och jag sedan försökt rätta till det så det ska bli drägligt. Men barnen behöver ju också få vara med och prova, och vad passar då bättre än den här dörren, liksom?

Moderna brudkistor

Hör du till dem som fått något samlat åt dig från späd ålder? Som en fin kaffeservis, silverskedar, eller något annat liknande. Någon sådan där sak som du fått kanske till varje födelsedag eller jul under uppväxten, med någon sak som egentligen känts ganska meningslös just då. Kanske fin, men inte så himla användbar när du var fyra eller sju eller tolv? Och, vad värre är, så har den kanske egentligen inte känts så himla meningsfull när du blivit vuxen heller. För du har inte valt den där servisen själv, och i praktiken är den varken snygg eller användbar enligt ditt vuxna jag – och så fort du haft råd har du skaffat något du själv faktiskt vill ha, och den där hopsamlade servisen har liksom aldrig kommit ur sin låda på vinden.

Jag har en sådan låda som står. Som jag fortfarande inte kunnat göra mig av med.

Och ja, jag är generellt sett negativt inställd till den sortens presenter. Förmodligen för att jag förknippar dem med konservativa traditioner, någon sorts idé om att göra saker på ett visst sätt för det ska vara så och det är så man gör [TM] och att bestämma över vad någon annan ska tycka och vad som är god smak. Typ. Och det är liksom inte riktigt min grej. Dessutom, att skaffa saker till någon som de inte säkert själva gillar och som det inte alls är säkert att de kommer att ha användning för är förstås ett väldigt slöseri, och jag slår vad om att det står många dylika ickeanvända serviser, liksom en massa andra sorters presenter, som aldrig nånsin används – och dessa saker är en del av vår stora konsumtion, och en väldigt onödig del av vår konsumtion.

Men.

Jag antar att grunden till det där samlandet egentligen är någon sorts gammal brudkiste- och bosättningstanke. Ett samlande inför vuxenlivet. Ett sätt att se till att rusta barnen med de saker de faktiskt behöver den dag de ska flytta hemifrån. Helt enkelt för att det är dyrt (eller praktiskt sett omöjligt, ifall vi snackar saker som man faktiskt ska hinna sy eller väva eller smida eller tälja etc) att skaffa allt man behöver på en gång, och därför behöver man helt enkelt bygga upp ett ”kapital” under hela sin uppväxt.

Det är en mycket rimlig tanke. Det orimliga är att detta i stället numera (eller ja, sedan ett tag tillbaka) verkar ha ersatts av att man ska samla på lyxattiraljerna som man kanske inte alls behöver – medan man istället skaffar det man behöver när det väl är dags, och då gärna i billighetsvariant, som man sedan kanske ersätter igen efter några år (inte minst för att sakerna inte hållit).

Då känns det plötsligt som en ganska rimlig tanke att samla på sig saker i förväg, under lång tid.

Men varför skriver jag om det här nu? Jo, för vi har varit på loppis idag :-) Och på loppis brukar jag ju köpa en del sådant som liksom håller länge – och som är dyrt att köpa nytt: Rostfria prylar, grytor och annat. Bra prylar, kan göras ordentligt rent och fräscht igen och så. Och jag tycker det är synd att det ska riskera att slängas (för jo, ibland blir det faktiskt bra saker över på de stora loppisarna). Men själv har jag vad jag behöver av det mesta sådant numera. (Och ja, det mesta ÄR köpt på loppis.) Men så insåg jag för ett tag sedan (det måste ha varit förra sommaren?) att jag ju faktiskt kan börja samla åt mina barn. Ja, utav sådana saker som de faktiskt kommer att behöva. Spara undan av de rejäla prylar som säljs för en spottstyver och som faktiskt kommer att vara precis lika användbara om femton år som de är nu.

Det är också ett sätt att se till att de resurser som finns nu inte förgås utan kommer till nytta i framtiden. För vem vet om man har råd att skaffa den sortens saker i en framtid när energin blivit skitdyr… eller om det ens är möjligt?

Gröna potatisar igen

Idag på Coop tänkte jag köpa potatis. Det stod ett tiotal påsar med ekologisk färskpotatis på hyllan. Ja, sådana där papperspåsar med ett fönster på baksidan.

Alla påsarna stod ordentligt med fönstret in mot väggen, så det avr inte personalen som var skyldig till det gröna.

Men: Jag kollade alla påsarna. I alla påsarna var det flera av potatisarna som syntes genom fönstret som var rejält gröna.

Packdatumet var angivet till den 17 juni, vilket alltså är exakt två veckor tillbaka. Potatisarna ska inte behöva vara förstörda efter två veckor – då är det fel på förpackningen. Oavsett vad Coop själva hävdar. (De har tidigare hävdat att det inte finns något problem. Att de här förpackningarna funkar utmärkt. Trots att många sade sig vara drabbade när jag skrev om det här för ett tag sedan.)

Jag köpte inga potatisar idag. Jag är visserligen en tålig kund när det kommer till mat som inte är tiptop, köper ofta hellre än att maten ska slängas, köper till nersatt pris och sorterar bort det som är dåligt. Och jag vill helst ha ekologiskt, inte minst när det kommer till potatis. Men nån måtta på det får det ju vara. Om nu Coop hävdar att det inte är något fel på förpackningen (vilket i sig är märkligt, för det är alltid dessa påsar som potatisen blir sådan i), så är det väl fel någon annanstans i hanteringskedjan. Och då tycker jag det är dags att göra något åt det. Det är faktiskt inte okej att en massa mat blir förstörd på det här sättet.

(Och om någon funderar över att jag faktiskt bara skrivit om det här två gånger: tja, jag handlar inte på Coop så ofta, bara när vi ändå kommer förbi, eftersom vi villundvika onödigt körande. Men de gånger vi handlar där så är detta ett återkommande problem.)

Skräpmat

Nu är tiden på året att laga skräpmat, så det gör vi lite då och då.

Ikväll lagade jag till exempel en stuvning(?) på de pytterödbetor (inklusive blast) som jag gallrat bort tidigare idag, tillsammans med blasten från ett knippe fina köperödbetor av smått slag. Jag kokte detta, grovhackade, blandademed lite smörfräst schalottenlök och pressad vitlök, lät fräsa tillsammans lite, rörde i creme fraiche, lät puttra lite, och så salt och peppar. Serverades med tagliatelle, de kokta rödbetorna och en sallad på svarta bönor.

En annan dag hade jag även med blast från gallrade kålrabbi; fast då gjorde jag nog en mer klassisk stuvning.

Lappat och lagat och fattigdom

Vi har en tygsoffa, som köptes för drygt nio år sedan – en dryg månad innan första barnet föddes, om jag minns rätt. En bäddhörnsoffa, som utbäddad blir en 140 cm bred säng. Den enda vi lyckades hitta (efter mycket letande) som faktiskt passade i hörnet, rent måttmässigt, eftersom det ju kommer en verandadörr sedan som inte ska blockeras.

Den har varit med om mycket, den där soffan. Kräkningar. Blodig kattungefödsel. Och under ett drygt års tid eller nåt sånt (innan vi slutligen blev klara med ovanvåningen) använde vi den som säng.

På dryga nio år har den alltså hunnit bli ganska sliten. Så sliten att tyget på några ställen hade spruckit ordentligt, dels en längre bit längs en söm, dels något annat hål.

Den behövde lagas. Egentligen behöver den kläs om. Men det är ett större jobb, som kräver planering, kunskap och tyg. Så det har fått bero.

Men nu hade det börjat bli akut, om inte soffan skulle bli bortom räddning.

Så häromdagen rotade jag fram det sista jag hade av grov sytråd (räckte inte hela vägen, tyvärr) och en sådan där ”böjd” synål (en av många nålar i ett billigt kit med typ tapetserinålar som jag köpt på ÖoB någon gång). Och så lagade jag. Den långa sömmen med många stygn. De andra hålen (på armstödets yttersta ände) med hjälp av en påsydd jeanslapp i hjälpligt rätt färg.

Det ser helt okej ut. Soffan kan nu förhoppningsvis funka ett bra tag till. En bra miljöinsats alltså.

Och så funderar jag. På den sorts symbolik lagade saker har fått. Har du tänkt på det? På tecknad film, när det ska visas att någon är fattig, så har de lappade kläder. Med tydliga, iögonfallande lappar och stora rejäla stygn. Som att det blotta faktum att man lagar saker betyder att man är fattig – för hade man haft råd så hade man köpt nytt istället.

Nästan alltid hänger lappade kläder dessutom ihop med grå-bruna kläder på tecknad film. (Om man inte typ är Pippi Långstrump.) Och kopplas liksom samman med något allmänt eländigt liv, på alla plan – tråkigt, grått, eländigt.

Att laga sina kläder är ju att bry sig, att anstränga sig, och att ha tid.

Vad händer med maten efter lunch?

Det funderar jag på ibland.

Det finns ju hur många lunchställen som helst i en stad som Malmö. Och i stort sett alla människor äter lunch mellan 11.30 och 13. Några eftersläntrare dräller in senare än så. Men förmodligen går det från rusning till folktomt på väldigt kort tid.

Lunchrestaurangerna måste ha tillräckligt med mat för att det ska räcka till alla lunchgäster som dyker upp. Fast det går förstås aldrig att veta hur många det blir. Ju fler restauranger det finns att välja på desto större valmöjlighet – och mindre förutsägbara kunder. Dessutom kan ju folk (som jag) variera sig: ibland går man ut och äter, ibland har man med sig matlåda hemifrån. Så man måste ha tillräckligt med mat så den inte tar slut för tidigt – men sedan ska man inte stå med för mycket rester vid 13.30.

Vad gör egentligen lunchrestaurangerna med maten som finns kvar när lunchtiden är slut? För det måste ju bli en himla massa mat över. På massor av ställen. Varenda dag.

Ja, jag inser att det självklart också är en ekonomisk fråga. Att restaurangerna självklart, av ekonomiska skäl, inte vill behöva slänga för mycket mat. Men ändå. Med tanke på hur stort matsvinnet är hos privatpersoner och i mataffärer så antar jag att det kan vara ganska stort även på lunchställena.

Och jag antar att ju fler ställen, ju större valmöjligheter för oss kunder, desto större svinn. Eller?

Det är samma med mataffärer. Ju fler mataffärer, och ju större sortiment, desto fler saker måste det vara som inte hinner bli köpta och uppätna innan de blir för gamla. Och mataffärerna har oftast långt mycket mer mat än vad som behövs. För vi vill alla ha tillgång till ett stort utbud och goda valmöjligheter. På större orter finns det oftast flera mataffärer, och sammanlagt har de mat till fler än de som bor på orten. Konkurrens är bra och viktigt, sägs det. Samtidigt måste ju konkurrensen innebära att en del av dem inte får sålt sina varor, eller? Det är i alla fall helt klart så att det produceras mer mat än vad som behövs.

Och det är liksom ingen som är ansvarig. Ingen som har överblick. Ingen som tittar på ett egentligt behov eller efterfrågan – ”efterfrågan” har blivit ett relativt begrepp på nåt vis.

Producera så mycket du kan och hoppas på att du lyckas prångla ut det till nån! Fyll affärerna med mat – ju mer desto bättre!

Tillbaka till luncherna. Ibland funderar jag på om det man egentligen borde göra, som miljömedveten, är att härda ut och gå och äta lunch vid efter 13. Intressant nog noterade jag häromdagen ett lunchställe som verkar agera just utifrån detta: normalt lunchpris 90 kr; efter klockan ett 72 kr. För jag antar att åtminstone en del av tanken med detta är att kunna göra slut på dagens mat?

Bara de finaste majskornen

På Icas popcornpåsar står det något i stil med ”Bara de finaste majskornen”. Jag antar att deras tanke är att det på något vis ska göra mig glad.

Men så funkar ju inte jag. Istället uppstår en massa frågor:

  • Varför är det viktigt att ha de finaste majskornen när man ändå ska poppa sönder dem?
  • Hur stor andel av majskornen är det som anses var de finaste? 10 procent? 30 procent?
  • Vilka aspekter tas med i bedömningen av vilka majskorn som är finast?
  • Vad är det för stackars satar som sitter och väljer ut vilka majskornn som är finast?
  • Vad händer med resten av majskornen?

Och alltså, det är inte alls säkert att det här är ett problem. Kanske är det jättebra att man gör den majsuppdelningen. Men det saknas väsentlig info för att kunna avgöra det. Som det är nu känns det bara fånigt – och definitivt inte som ett försäljningsargument. (Det tunga försäljningsargumentet i sammanhanget är att det finns inget annat att välja.)

Hästen, klimatet och resurserna

Det har varit mycket hästköttsskandalsskriverier på sistone. Ja, det har väl lugnat ner sig de senaste dagarna – det har väl inte samma nyhetsvärde längre?! – men ändå.

Jag tycker det är så ledsamt och bedrövligt.

Ja. Visst är det dumt att folk har lurats. Visst är det illa att det står fel saker på matförpackningarna. Visst är det lite läskigt med tanken på att någon av de där hästarna kanske fått någon medicin som inte är nytig att få i sig. (Var den nyttig för hästen, då?)

Men för i helvete!

Ni har ätit av det där köttet – köttbullarna, lasagnen och kalopsen och allt vad det är – länge nu. Det är inget ni blir sjuka av. Det är inga stora mängder hästkött, bara en liten andel. Det var ingen fara för en månad sedan, och det är ingen fara nu.

Men ändå SLÄNGS alltsammans. Så fort man hittar hästkött i någon ny produkt så stoppas försäljningen och allt dras tillbaka.

Jag gsisar på att det betyder att alltsammans destrueras på ett eller annat sätt. Även i fallen där man bara tillfälligt stoppar i väntan på provsvar så utgår jag från att det bli massor med destruktion.

Och här jobbar vi på att lära folk:

  • Köp inte mer än du behöver
  • Ät upp all mat du köper – minska matsvinnet
  • Minska köttätandet

Men det är inte ätandet av maten som orsakar miljö- och klimatpåverkan, det är produktionen. Och plötsligt kasseras alltså oändliga mängder fullgod mat, bara för att det inte står på förpackningarna att de innehåller en sorts kött till.

Det är ett sånt jävla resursslöseri.

Och det är ett sånt effektivt motverkande av det arbete som går ut på att folk ska bry sig om det de själva kan åstadkomma i sin egen vardag. Hur sjutton ska man kunna känna att det gör skillnad att äta vegetariskt  några gånger i veckan, när det slängs tiotals ton i omgångar av köttportioner?

För övrigt, en sak jag funderat på men som inte en kotte pratat om i hela den här härvan: hur står sig hästkött i klimathänseende? Det borde vara bättre än nötkött – eller?