Tag Archives: hushållning med resurser

Det som behöver göras för klimatet är bra även på andra sätt

Självklart önskar jag att klimatförändringarna inte blir så allvarliga – att ”klimatskeptikerna” har rätt och IPCC och majoriteten av alla klimatforskare har fel. Inte för att något tyder på det, men för att det självklart skulle vara trevligare. Men eftersom nu en majoritet av forskarvärlden är överens om att klimatet förändras på grund av våra utsläpp och vårt leverne, så bör vi förstås utgå från detta. Till och med om inte en så förkrossande majoritet hävdat detta, så vore det ändå rätt sätt att agera utifrån försiktighetsprincipen.

Och de allra flesta saker som behöver göras är positiva ändå – vi skadas liksom inte av att försöka leva på det sätt som gör att vi minskar vår klimatpåverkan.

Det är bara positivt om vi minskar vårt köttätande och äter mer vegetariskt (förstås under förutsättning att vi äter rätt kött när vi äter kött). Bättre för hälsan. Bättre för den biologiska mångfalden och naturen i de länder där man nu ofta odlar soja och majs som djurfoder.

Det är bara postivt om vi gör fordonsbränsle av en massa restprodukter från jordbruk och livsmedelsindustri.

Det är bara positivt om vi sparar lite av den kvarvarande oljan (ja, den är en begränsad resurs) till att kunna göra viktiga plastmaterial och annat oljebaserat i framtiden.

Det är bara positivt om vi minskar förbrukningen av energi (oavsett källa) och ökar effektiviteten vid användningen av energi, oavsett om det handlar om bilar, industriprocesser, uppvärmning eller belysning.

Det är definitivt positivt för hälsan om vi går och cyklar mer.

Det är positivt för naturen, jordbruksgrödorna och människors hälsa om färre transporter görs med personbil och lastbil. Bilar släpper inte bara ut koldioxid, utan även som leder till försurning, övergödning, skador på grödor och ökad dödlighet hos människor.

Det är positivt för länder i andra delar av världen om de kan övergå till grödor som lämpar sig för deras klimat, som inte behöver vattnas med det vatten de själva behöver och grödor som de själva kan äta och använda istället för att de ska producera sockerärtor till oss mitt i vintern. (Och sockerärtor är ju ändå allra godast om de är en lyx som bara finns under en kort period varje år – tycker i alla fall jag.)

Det är positivt om människor blir bättre på att ta vara på de saker vi har och laga dem och vårda dem istället för att köpa nytt hela tiden. Det minskar problemen med avfallshantering. Och det miskar behovet av nyproduktion. Att tillverka ny elektronik kräver gruvdrift av sällsynta metaller – gruvdrift leder till många miljöproblem. Tillverkningen innebär ofta arbetsvillkor som vi inte skulle anse acceptabla om det var här hemma i Sverige.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men det är förstås inte så meningsfullt. Poängen är att det som skadar klimatet väldigt ofta också är skadligt på en massa andra sätt. Allt hänger samman. Ja, visst finns det undantag där det finns ”målkonflikter”, men på det hela taget innebär ofta en omställning till ett mindre konsumtionshysteriskt samhälle fördelar på väldigt många områden. Självklart ska man tänka igenom noga vad man gör så att man inte orsakar annan skada, men det är inget skäl att blunda eller titta åt ett annat håll; tvärtom är det ett synnerligen gott skäl att ta itu med förändringsarbete snarast, så att det finns tid till att göra saker på ett genomtänkt vis.

Det handlar dessutom om solidaritet med människor i andra delar av världen. Respekt för deras liv, deras värde.

Det största problemet är nog att det känns ovant att göra annorlunda. Annorlunda mot innan. Och för de som försöker vara föregångare annorlunda mot de flesta andra.

Och ja, självklart finns det de som förlorar på omställningen, i alla fall på kort sikt.. Stora multinationella företag som bygger sin produktion på konceptet mycket och billigt förlorar om de inte inser att de också måste ställa om. Och oljebolagen sitter väl knappast och hurrar.

Å andra sidan gynnar en omställning många små lokala hantverks- och serviceföretag. Vilket i sig har en passa positiva effekter :-)

Nu får det vara slut med den här potatispåsekatastrofen!

Jag köper förstås helst ekologisk potatis, i den mån jag får fatt i det. Och om jag får fatt i det utan att åka fem mil så är det färdigpackad potatis, alltså inte lösvikt. Det är inte det lättaste att få tag i ändå, men när jag lyckas är det stor sannolikhet att det är på Coop.

Och är det på Coop så är det i tvåkilo papperspåse med litet plastfönster.

Jag är så jävla trött på det där plastfönstret!

Varenda gång tittar jag efter: ser potatisarna grönaktiga ut? Det gör de i princip alltid. Även om jag tittar igenom alla påsarna på hyllan, ända in till den bakersta som står in mot väggen. Det är en avvägning: hur gröna är potatisarna och hur många av dem är gröna? Hur stor är sannolikheten att minst hälften av dem ska vara okej att äta? För ja, ska jag betala 30 kronor för två kg potatis så vill jag faktiskt att minst hälften ska vara ätliga.

Någon gång när det varit mer än halva påsen som varit grön när jag kommit hem så har jag sparat till utsäde. Men jag köper ju inte hem potatis från mataffären till utsäde, utan för att vi ska ha nåt att äta.

Igår i affären så var alla potatisar som gick att se genom plastfönstret, i alla påsarna mjölig potatis, så illgröna att jag inte ville köpa alls.  Det var liksom ingen vits alls.

Ja, det är det där plastfönstret som ställer till det. Släpper in ljus. Förstör potatisen.

Ja, det är också fönstret som ger mig möjlighet att se potatisen som är däri. Ger mig möjlighet att se att potatisen redan är förstörd, för att ni lämnat ett fönster så att jag ska kunna se det.

Och visst, det skulle funka om påsarna hanterades rätt på vägen till affären och i affären, så att potatisarna inte utsattes för ljus. Nå, så är nu inte fallet.

Snälla sluta förstöra den ekologiska potatisen, Coop. Jag vill verkligen ha ekologisk potatis. Men jag vill faktiskt inte köpa den bara för välgörenhets skull. Det här är ett sånt jävla resursslöseri…

Att köpa för att ingen annan gör det

Jag har många gånger berättat, lite smått skämtsamt, för folk om när min mormor ropade hem en ryamatta på auktion för 25 kronor. Vi var ganska ofta med mormor på auktioner när vi var små, det var ju liksom sommarfolknöje.Ingen bjöd på mattan, auktionsförrättaren trugade och tjatade på de församlade auktionsbesökarna – skulle ingen bjuda 25 spänn? Och till slut bjöd mormor 25 och fick köpa mattan.

Jag börjar nog bli lite som mormor själv, tror jag :-) För det är ju bättre att någon köper sakerna och de kommer till nytta – annars blir de ju slängda, och det är ju inte vettigt för fullt användbara saker? Visserligen handlar det oftast om mat för min del. Köttbiten som jag vet att affären annars kommer att slänga vid stängningsdags om en halvtimme för att datumet passerat och som jag får till nedsatt pris. Den vissna grönkålen som jag får för några kronor och där det mesta är helt okej. Saltgurkan som affären annars tänkte slänga och som jag får med mig gratis hem.

Idag förstår jag mormor: det hade varit synd att slänga ryamattan. – Ja, bortsett från att jag inte gillar ryamattor och tyckte den var ful. Men jag antar att mormor trots allt tyckte den var lite fin? Eller tyckte den fyllde en funktion?

Men snälla Ica?

Jag handlar en hel del på Ica. Det finns en mycket naturlig anledning till det: affären inne i byn är en Ica-affär. Bara den service det är i sig – att den finns, alltså – är skäl nog att handla där. En affär är mycket viktig för att en by ska fortsätta vara levande. Detta är dessutom en affär som står för mycket god service. De är byns post, de har en uttagsautomat (banken stängde för en del år sedan), de har startat upp en bensinmack när den gamla la ner (tyvärr dock utan gas, så vi tankar extremt sällan där – men ändå), de är apoteksombud (och var alltså vår tillgång till medicin långt innan apoteksreformen). Som de lilla alltiallo affär de är i en by på landet har de också ett ganska gott utbud av sånt som inte är mat (ibland bättre när det kommer till det nödvändiga än många stora affärer). Och dessutom har de ökat öppettiderna på senare år, istället för som många andra småaffärer minska.

Och det verkar på det hela taget gå ganska bra för dem.

Visst, vi handlar inte allt där. Utbudet av ekologiska varor är till exempel inte alls så stort som jag skulle önska. Men jag frågar efter ekologiskt, och ibland tar de hem något nytt. En del annat ekologiskt, och även annat som de saknar, handlar vi förstås på andra ställen.

Det är ju för övrigt inte billigast att handla i vår lilla Ica. Det ser jag inte som något problem. Jag är ändå sällan ute efter att få fatt i det billigaste, och jag betalar gärna för servicen.

Men på sistone har de börjat med nåt märkligt: att skänka bort saker. Ja, det är väl förmodligen inte Ica-i-byns egen idé, utan Ica centralt? I alla fall, då och då dimper det ner reklam som består i att vi kan hämta ut en Gåva. En påse värmeljus. En tub tandkräm. Och nu senast igår en mugg och en skål i porslin.

Jag har vad jag behöver av porslin och värmeljus, och tandkrm kan jag köpa själv vid behov. Ska jag ha saker så väljer jag helst själv vad jag ska ha, så att det kommer till nytta och glädje. Jag gissar också att de allra allra flesta av mina grannar och folk nere i byn har vad de behöver av dessa saker alternativt har råd att köpa om behovet skulle uppstå. Men tyvärr gissar jag att väldigt många av dem också hämtar ut sakerna. För det är gratis. Och gratis är gott, typ. Och sedan står väl den där koppen och skålen där och tar upp plats i skåpet tills nästa gång varje familj rensar bort saker de inte vill ha, och så hamnar det i bästa fall på en loppis.

Det är inte god resurshushållning! Och det är inte heller god service.

Snälla Ica: Jag och andra kämpar med att få folk att sluta köpa och ge bort saker de inte behöver. Jag ber er att åtminstone sluta skänka bort saker till folk som inte behöver dem och inte bett om dem.

Lägg pengarna på nåt annat istället. Om ni struntar i att köpa onödiga presenter till era kunder så kanske ni inte måste ha den hemska reklamen i högtalarna som försöker övertala oss om att köpa färdiga såser och dåliga skvallertidningar?

Miljöinsatser i vardagen: nylagad jacka

Häromdagen satte jag mig och lagade min vinterjacka. Sömmen hade gått upp på ena ärmen. Inget stort. Kanske blev det inte riktigt lika snyggt som innan, men är liksom inte hela världen, trots allt.

Att laga jackan är också en miljöåtgärd.

Nej, jag ska inte köpa någon ny. Den här duger alldeles utmärkt ett bra tag till. Även om det finns snygga jackor och kappor i ekologisk bomull på Gudrun Sjödén. För jag behöver ingen ny. Och den bästa miljöinsatsen är att inte skaffa saker man inte absolut behöver.

Även om det just i fallet med Gudrun Sjödén är svårt att låta bli, så gör jag det ändå.

Nästa sak att laga är koftan jag har på mig. Det börjar gå hål vid armbågarna

H&M börjar återvinna textil i Sverige!

Dagens riktigt glada nyhet är att H&M börjar återvinna gamla kläder:

Modekedjan Hennes & Mauritz börjar återvinna kläder i stor skala. Från februari kommer cirka 1″‰500 butiker ta emot gamla plagg och inom ett år ska samtliga H & M-butiker i världen göra det.

De senaste åren har allt fler kritiska röster höjts om slit- och slängkulturen i modebranschen.

Nu försöker H & M ta sitt ansvar för att minska sopberget och under nästa år kan kunderna börja lämna avlagda kläder från alla olika varumärken i butikerna. I Sverige blir det till en början i Mälardalen.

-”‰Vi ska framför allt samla in kläder som inte är hela. I dag återvinns en väldigt liten del av dem. Runt 80 procent hamnar i soporna, berättar Henrik Lampa, chef för H & M:s hållbarhetsarbete.

Läs hela artikeln i DN.

Så här skriver H&M själva

H&M är det första modeföretaget som lanserar ett världsomspännande klädinsamlingsinitiativ. Från februari 2013 kan kunderna lämna in använda plagg i H&M-butiker på samtliga 48 marknader. Hållbarhet är en viktig del av H&M:s erbjudande, och H&M strävar efter att reducera den miljöpåverkan kläder har under hela sin livscykel.

”Vårt hållbarhetsarbete grundar sig i ett starkt socialt och miljömässigt ansvarstagande. Vi vill värna om miljön och erbjuder därför våra kunder en bekväm lösning: att kunna lämna sina använda eller defekta kläder till H&M”, säger Karl-Johan Persson, vd för H&M.

H&M är det första modeföretaget som introducerar klädinsamling i utvalda butiker världen över. Genom detta globala initiativ kan H&M:s kunder spara på naturresurserna och bidra till minskade miljöeffekter genom att undvika textilavfall. Alla typer av kläder, oavsett märke och skick, accepteras. För varje lämnad påse med kläder får kunden en rabattkupong med erbjudandet ”50 kr i rabatt vid köp för 300 kr”. De insamlade kläderna tas sedan om hand av H&M:s partner I:Collect, som har den infrastruktur som krävs för att återvinna kundernas textilier så att de kan användas på nytt.

Varje år slängs tonvis med textilier i hushållssoporna och hamnar i avfallsdeponier. Hela 95 procent av dessa kläder hade kunnat användas igen: bäras på nytt, återanvändas eller återvinnas, allt beroende på det enskilda plaggets skick. På längre sikt vill H&M minska den miljöpåverkan kläder har under hela sin livscykel och skapa ett slutet kretslopp för textilfibrer. Målet är att hitta tekniska lösningar för att återanvända och återvinna textilfibrer i större skala, vilket är skälet till att H&M har startat Conscious Foundation: för att främja nytänkande kring att sluta kretsloppet av textilier och sociala projekt längs H&M:s värdekedja.

När man handlar på tradera…

… får man ibland små spännande paket med posten.

Det är paket av alla möjliga format. Det genomgående temat är uppfinningsrikedom och mantagervadmanhaver. Det är paket inslagna i gamla pulvermospaket, omslagspappret till skrivarpapper, små askar som det varit diverse prylar i.

Men nästan alltid återanvänt förpackningsmaterial. Och nästan alltid packat så att det är väldigt lite luft i förpackningen. Resurssnålt. Transportsnålt.

Det gör mig jätteglad!

Barndomsminnen och prägling

Det jag minns av min barndom är i huvudsak små lösryckta saker. Ja, det finns förstås enstaka ”större” grejer (man kan hitta en del av dem om man söker här på bloggen), men det mesta är småfragment. Inget konstigt i det, det är väl så minnet funkar.

Det är minnen av när mamma klipper ”mattelasor” (matt-trasor) i skolsalen i den gamla skola där jag växte upp. Mamma klippte, jag (och förmodligen även min bror) var i samma rum och lekte eller grejade med annat. Ofta stod skivspelaren på; jag minns det som att den spelade Abba :-)

Minnen av att jag hänger tvätt på torkvindan i trädgården.

Tidiga sommarmorgnar barfota i gräset. Kattungar. Känslan av att dra ner hela nattlinnet till tårna över knäna.

Lukten av nystekta kantareller i gammelmorfars kök. Självplock av hallon på odling. Plockning av skogshallon i skogen. Vitsippsplockning i skogen. Smaken av hemgjord klarbärssaft på bär från trädet vid husknuten (där man också fick kissa ute som liten om man var för kissnödig för att hinna in).

Styckning av kött när vi fått hem en kvarts oxe. Höbärgning hos goda vänner.

Jag sittandes på en stol på gräsmattan på baksidan av huset, iklädd bara trosor, för att mamma klipper håret på mig.

Tidiga morgnar vi lämnats hos dagmamman. Dagar vi hämtats hos dagmamman på eftermiddagen av pappa som kommer på cykel och vi sedan går hem, han, jag och min bror, ett par tre kilometer (eller hur långt var det? Det kändes oändligt långt på den tiden) för att mamma jobbade kväll och hade bilen. Barnprogram med Clownen Manne halvfem. De ”riktiga” (!) barnprogrammen halvsex. Grönsakssoppa.

Pappas fantastiska isbergssallad, i många rader i trädgårdslandet. Gunga i trädgården. Högtalare som är flyttade till fönstren så att man kan lyssna på musik ordentligt i trädgården på sommaren. Tulpaner. Alunrot. Rosorna runt brunnslocket på baksidan.

Dagar när vi åkte skolbussen hemifrån. Tuggande på halvmogna vetekorn från åkern bredvid.

Skridskoåkning på översvämningar nere vid ån. Skridskoåkning på spolad is på åkern hos grannar någon kilometer bort.

Besök hos farmor, där man drack te. Det var det man gjorde där. Det enda. Och tittade på TV.

Ärvda skoltröjor. Ärvda skidor. Skridskor från bytesdagar på skolan. Pappas gamla kälke. Fantastiska utklädningskläder sydda av gamla urvuxna finkläder.

Biblioteket på fredagkvällarna. Söndagsskola på söndagarna. Luciatåg i bygdegården.

Och så det stora strömavbrottet. Det minns jag påtagligt. Jag tror jag gick i lekis då, så jag var väl 6-7 år. Vi flyttade in hela familjen och sov på golvet i skolsalen, där vi kunde bli varma av öppna spisen. (Visserligen hade vi vedpanna, men jag antar att cirkulationen inte funkade.) Strömmen kom inte tillbaka förrän långt fram på nästa dag.

Jag minns nåt strömavbrott en jul också. När de franska kusinerna var på besök.

Eller så rör jag bara ihop? Så kan det ju också vara :-)

När jag tänker på det så handlar påfallande stor del av mina minnen om resurshushållning. Som att ta vara på utslitna kläder till att väva nya mattor av. Ta tillvara det naturen ”ger” – svamp, bär och så vidare. Hushålla med det man har, få ut så mycket som möjligt av det. Som en självklar del av tillvaron.

Om man vuxit upp under andra förutsättningar är det här kanske saker man måste lära sig?

Jag märker ju själv att man ganska lätt lär sig att inte hushålla, ifall man inte aktivt strävar emot.

Och det stör mig att vi inte har någon öppen spis eller kakelugn eller kamin, ifall av strömavbrott. Men snart, snart…

Om jag fick önska…

Jag köper alldeles för mycket nytt. Ja, alltså, jag köper nytt när jag borde kunna köpa begagnat. (Vi måste både minska konsumtionen och i större utsträckning köpa begagnat. Och så vidare.) Och en viktig anledning är att det helt enkelt inte finns några begagnatställen där jag normalt sett rör mig. Vilket är mellan jobbet och stationen i Malmö.

Därför har jag ett förslag: jag skulle vilja att det öppnas en begagnat-affär på Malmö C.

Läget är perfekt, inte bara för mig utan för många fler. Många har en stund att ”slå ihjäl”, eller kan gå en liten stund tidigare till stationen för att smita inom en sådan affär en liten stund. Ett ställe med begagnade saker ger fantastiska möjligheter att köpa en unik present med till någon man just ska resa till. (Eller varför inte köpa till en extra tröja ifall man glömde packa ner en sådan? ;-)) Och ja, många som reser med tåg är både miljö- och prismedvetna, så målgruppen borde vara helt rätt.

Ja. jag inser att det finns en hake – en stor sådan: Lokaler på Malmö C är sannolikt inte särskilt billiga. Emmaus och Myrorna och liknande, som känns relevanta för en sådan affär, har säkert inte alls de ekonomi som tillåter dem att betala de hyror det handlar om.

Men åh! Kan inte Jernhusen ge dem någon sorts schysst hyresdeal? För det borde samtidigt ge ganska mycket goodwill.

Nå, om man nu ändå ska drömma, så kan man ju ändå ta i lite :-) För visst vore det schysst om man gick in för att hela Malmö C skulle ha någon sorts hållbar inriktning? Både vad gäller butiker, matställen och annat. (Kan man miljömärka järnvägsstationer, Svanen?) Bara mat som är hållbar, bara elsnåla lampor, och så vidare…

Men en second hand-butik vore en bra början. Vore det inte lite coolt, liksom?

 

Förresten, hur går det med bokhyllan? Jag har inte hört något på länge.

Vi lever inte i en ideal värld

Idag i Sydsvenskan är ett antal skånska kommunpolitiker upprörda över att Länsstyrelsen Skånes nollvision för byggande på åkermark (dagens debattartikel är en replik på en debattartikel från Länsstyrelsen förra veckan).

Det finns mycket jag skulle kunna kommentera i dagens debattartikel. Men här tänker jag ändå sikta in mig på slutklämmen, för den fångar ganska tydligt var problemet ligger:

Länsstyrelsen anser att i en ideal värld ska alla bo i stan, bredvid tågstationen eller busshållplatsen. Det är i detta vår största meningsskillnad ligger.

Vi menar att i en ideal värld finns det plats för allas önskemål om det goda boendet. Och hur det goda boendet ser ut ska människor själva kunna välja – utan statlig inblandning.

För grejen är just den här: Vi lever inte i en ideal värld. Den värld vi lever i har begränsningar. Åkermarken är en sådan begränsning: det finns faktiskt bara en viss mängd odlingsbar åkermark, och den måste vi hushålla med. Redan som det är nu har Jorden större befolkning än vad resurserna räcker till (i alla fall om man lever som vi i västvärlden). Vi lever på kapitalet istället för på räntan.

Vi måste sluta leva som att världens resurser är oändliga, när de är ändliga. Vi måste sluta tro att vi lever i en ideal värld. Sluta tro på sagor och inse de verkliga förutsättningarna!

Och om inte kommunerna styr upp detta på egen hand, så måste någon annan göra det. Det funkar inte att fortsätta låta alla välja hur de själva vill göra, som bortskämda barn. Då behövs det att någon lägger sig i. Det är för sjutton jättebra om staten gör det!

För övrigt, det är väl just det som är grejen med att ha en stat? Att någon ska kunna lyfta blicken högre än alla enskilda människor som (naturligt nog) bara ser till sitt eget bästa.