Jag kommer gåendes på trottoaren, på väg mot tåget. Framför mig på trottoaren går två damer/kvinnor. De går lite långsammare än mig; den ena leder en cykel, den andra (närmst vägen) röker en cigarett.
Eftersom jag vill gå raskare går jag förbi dem på vägsidan, alltså går ut ett steg i den biltomma gatan under några meter, för att komma om. Gör en omkörning, liksom.
Just då kastar rökaren iväg sin fimp, och träffar mig, som då är snett framför henne.
Hon hasplar ur sig en halvhjärtad ursäkt.
Jag bryr mig inte särskilt mycket om att jag blivit träffad. Däremot stör det mig med alla människor som tycker det är okej att slänga ifrån sig sina fimpar precis där de går och står. Så just idag bestämmer jag mig för att faktiskt säga något. ”Du vet att fimpar innehåller en massa farliga ämnen?” börjar jag, ganska snällt.
”Skit du i det”, får jag till svar, riktigt surt. ”Sköt du ditt så sköter vi vårt.” Båda två bidrar med ett antal sådana uttalanden, fast hon med cykeln är otrevligast.
Jag är ju på väg till tåget och dessutom inte alls på humör att stå kvar och diskutera i en diskussion som helt uppenbart bara kommer att gå åt fel håll. Dessutom är det alltid skitsvårt att i en sådan situation hitta de rätta orden, och frågan är om det är meningsfullt. Jag påpekar nåt om att världen är allas vår tillsammans, men får bara höra fler varianter på ”skit du i det” och ”sköt du ditt”.
”Och vad gör ni när världen går under?” undrar jag.
”Då går världen under. Bry du dig om ditt så bryr vi oss om vårt.”
Ja, vad säger man?
Det är först en halv minut senare, när jag hunnit en bra bit till, som jag kommer på vad det är jag skulle sagt, om jag hade kommit på det och hade vågat. Men nu får jag nöja mig med att skriva ner det här:
”Bra. Jag sköter mitt och du sköter ditt och alla andra sköter sitt. Och den dagen du får lungcancer så får du varken mina eller någon annans pengar till sjukvård utan får betala det helt själv, och du får ingen sjukpenning eller liknande. För jag skiter i din cancer, den har du förvållat dig själv, och jag vill inte att mina pengar ska gå till det.Är det så du menar? – Men nej, så gör vi inte. Vi har ett samhälle gemensamt, och det innebär att INTE var och en sköter sitt, utan alla får gemensamt ta konsekvensen av varandras handlingar. Jag och alla andra får vara med att betala för din sjukvård, jag och alla andra får leva med konsekvenserna av att du kastar fimpar omkring dig, och då är det faktiskt både min rättighet och min skyldighet att försöka få dig att låta bli att kasta fimpar. Och det är din skyldighet att åtminstone ta ansvar för att inte skada andra, även om du envisas med att skada dig själv.
Jag har inte ens lagt mig i din rökning. Jag må tycka att det är dumt att röka, men det la jag mig inte i. Jag la mig i det som rör mig och alla andra.
Eller när du tycker du man får lägga sig i? När någon stjäl? När någon misshandlar någon annan? Ska man sköta sig själv då också?
Vi har ett samhälle tillsammans. Och grundprincipen för det är att sköta saker tillsammans och inte skita i någon eller något.”
Men nej, så får man ju inte säga. Det är inte okej att kritisera folk för att de skräpar ner med sina fimpar. Det är inte okej att kritisera att folk skiter i miljön och i konsekvenserna av sitt handlande. Det är inte okej att kräva att folk tar ansvar.
Är det bara jag som tycker det är konstigt?
_________________________________
”Det finns ett ord för vad jag lider av, men jag har glömt det nu, det där att komma på försent vad man borde sagt” /Lars Winnerbäck
