Tag Archives: samvete

Med Luther på min axel

Posted on 17 augusti, 2012 | 4 comments

Vi är alltså barnfria den här veckan. Vanlig jobbevecka, men utan barn på kvällarna. Vi skulle hinna fixa undan lite med matrummet, och en del annat vi inte hunnit, och dessutom hinna umgås med varandra.

Tja, lite hann vi.

Men i onsdags eftermiddag kom förkylningen krypande. Ångvarm. Följdes natten till igår av huvudvärk, och snor. Och orkeslöshet. Lite ont i öronen. Ja, och så vidare. Kraftlsö, sjuk och hängig – och tillvaron dräglig endast tack vare alvedon.

Nej, jag orkar inte jobba. Jag är hemma och sjuk. Orkar inget här hemma heller. Är jag uppe och gör saker så blir jag tvärslut på en kort stund. Går jag utanför dörren så börjar ögonen rinna av värme och sol nästan omedelbums. Plågsamt.

Men ja, sitta vid datorn klarar jag. Det funkar drägligt. Skriva funkar – det kan jag göra nästan i sömnen utan större ansträngning ;-) – och funkar betydligt bättre än att prata när jag är förkyld. Och på nåt sätt ska jag ju fördriva tiden och genomleva förkylningen. Titta på Tv, läsa en bok, eller sunka vid datorn.

Men, vid datorn är det ju trevligt! Jag skriver saker, och läser intressanta grejer. Fan, så får jag ju inte göra! Om jag är frisk nog att ha lite trevligt så borde jag jobba!! (Även om jag ju inte skulle klara av det att göra någon nytta.) Om jag är sjuk så får jag bara ha TRÅKIGT!

Det bor en liten Luther på min axel, och han är fan så svår att bortse från. Han bryr sig inte om mitt sunda förnuft, han bara jävlas och håller på vettiga ogrundade principer.

(Det intressanta i sammanhanget är att min man, som är kristen, inte har nån liten Luther ens i närheten av sig – bortsett från mig, då – medan jag som är ateist har honom så väl förankrad på min axel. Å andra sidan tror jag att det ibland är den där lilla Luthern som gör att jag har lättare att få saker gjorda?)

4 Comments

Posted in Jag, Reflektioner och tankar

Tagged , , ,

Det blev en röjsåg

Posted on 7 juli, 2012 | Leave a comment

(Bakgrund till det här inlägget.)

En bensindriven. Tvåtaktare.

Det känns förstås vansinnigt.

Jag har aldrig nånsin kört bensindriven gräsklippare. Både hemma och här har det varit handgräsklippare som gällt. Bensindrivet har känts onödigt och miljömässigt fel. (Och numera har vi ju till och med en bil som huvudsakligen inte går på bensin.)

Som sagt var, det känns fullkomligt vansinnigt.

Men ändå, efter mycket resonerande och velande så var det där vi landade. Till slut konstaterade vi att vi måste ta ett beslut. Vi kunde inte ha det så här. Trädgårdens alla små skrymslen och vrår växer igen. Det funkar inte. Och det funkar inte att fundera och vända och vrida i all evighet. Och utifrån sammanvägning av vad vi behöver, vad som funkar praktiskt, vad det kostar och vad som faktiskt finns att köpa i trakten av handlare som känns seriösa och kunniga så var det så här det blev.

För nej, vi klarar oss inte med bara en vanlig gräsklippare. Det går bra där det är platt och jämnt och fint och riktig gräsmatta. Inte på allt det andra…

Och nej, vi klarar oss inte med bara en lie. Lie funkar knappt ens på de större sammanhängande ytorna. Och absolut inte på smala ställen, mellan saker, där man behöver trassla och komma intill.

Så nu har köpt en röjsåg. Och en multiklinga (i stål, ja), som kan ta både gräs och sly. Högst relevant här, ja. (Det finns huvud med trimmertråd med också, men den har vi bara tänkt använda undantagsvis.)

Det är nytt och komplicerat och ovant. Stor maskin. Tungt. Annorlunda tyngdpunkt, annorlunda klippteknik. Det ska fyllas på bensin. Det ska startas på märkliga, magiska vis, med choke och grejer. Det ska användas hörselskydd.

Men jag inser alltmer att det nog är att betrakta som nästintill nödvändigt (med moderna mått) att ha något i den stilen på vår tomt. Det förbättrar våra möjligheter att hålla trädgården i någorlunda skick ganska drastiskt.

Och ja, usch vad jag har dåligt samvete för det – jag ska ju göra rätt! ;-) (Det där med krav på sig själv…)

Men om jag bortser från bensinochtvåtaktssamvetet så tror jag att det här kan bli bra.

Leave a comment

Posted in Miljö, Trädgård

Tagged , , , ,

Såna där märkliga saker man har dåligt samvete för

Posted on 24 april, 2012 | 1 comment

Som förälder kan jag ha dåligt samvete för många saker. Känna att jag borde ägna mer tid åt barnen istället för att göra saker för min egen skull eller saker som borde eller behöver göras.

Men värsta dåliga samvetet i vardagen handlar om datorn.

Det är inte okej som förälder att sitta vid datorn.

Jag vet inte hur många gånger jag genom åren fått skit i föräldraforum på nätet för att jag sitter vid datorn och skriver. Oavsett om jag suttit och beklagat mig för att det var jobbigt under bebistiden, eller om jag diskuterat feminism eller miljöproblem, så har det argumentet tagits fram av motståndare: jag borde verkligen inte alls sitta vid datorn om jag har barn. Så länge barnen är vakna ska jag ägna mig åt dem. Sitta vid datorn är en dödssynd, att försumma sina barn maximalt.

(Barnen märker ju det, att jag har dåligt samvete om jag sitter vid datorn när de är vakna. Förmodligen är det därför de har mycket lättare att låta sin pappa sitta ifred vid datorn.)

Sitta vid datorn får man möjligen göra när barnen somnat. Då är jag ofta för trött för att ta tag i saker. Och har egentligen samtidigt andra saker som behöver bli gjorda.

Därför glömmer jag svara på mejl. För ofta kollar jag mejlen innan barnen somnat, men det är ju inte läge att svara då, och sedan har jag glömt det. Än mindre kommer jag loss att faktiskt skicka mejl till bekanta.

Därför kommer jag aldrig så långt som till att rensa mejl, och mejlboxen svämmar över av gammal skit. Den gångna helgen, när sjuklingen glott på oändliga mängder film (ja, FY mig) har jag faktiskt fått tummen ur och grovrensat mejl för hela hans livstid.

Det är därför facebook blir en livlina. För att man kan stjäla några minuters datortid och kontakt med omvärlden, men det funkar fastän man aldrig hinner sitta ner någon längre tid.

Och ja, visst händer det att jag skriver längre texter även när barnen är vakna och jag är hemma. Men alltid med dåligt samvete. För till och med på min lediga kväll, när jag själv ska disponera min tid, står de och rycker i mig och hänger över axeln och ger mig dåligt samvete.

Av någon anledning är liksom allting annat mer okej än det som involverar datorn. Datorn signalerar lättja. Skulle jag skriva för hand skulle det kännas mer OK. Eller läsa en bok. Märkligt, när jag var liten räknades bokläsande på något vis som lättja ;-)

Ett parallell samvetsgrej är det här med soliga sommardagar. Är det sommar och soligt, då SKA man vara ute. Det är i alla fall jag uppvuxen med – inte bara från föräldrar. Att sitta inne en solig fin sommardag är liksom en dödssynd, det har jag inpräntat i ryggmärgen. Fullkomligt idiotiskt, förstås. Det är inte alls nyttigt att vara ute i gassande sol. Och självklart kan man även mitt i sommaren vilja göra inomhussaker. En heldag på semestern när man rensar ut gammal skit – eller bara sitter i soffan och läser en bok. Eller kanske sitter framför datorn.

En solig sommardag tillbringad inomhus framför datorn kan det bli mycket syndigare?

1 Comment

Posted in Föräldraskap, Genus och normer, Samhälle

Tagged , , ,

Puts och klimat

Posted on 3 januari, 2012 | Leave a comment

Betong och cement och bruk och sånt… det är dåliga grejer för klimatet. Orsakar massor med utsläpp av växthusgaser.

Sånt kan man bli deprimerad av att läsa. Inte minst när man bor i ett putsat renoveringsobjekt och ibland nyttjar en del av dylikt.

Då försöker jag trösta mig och döva mitt dåliga samvete med att det i alla fall är bättre att det är vi som bor här och gör som vi gör än vissa andra renoverare. Vi renoveringsputsar på gammalt klassiskt vis: tar bort det som är ”bom” och putsar om, men låter resten sitta kvar.

För tyvärr är det inte alls ovanligt att folk tycker att ska vi göra det så ska vi göra ordentligt så att allt blir snyggt och nytt. Och så tar de bort all den gamla putsen och putsar om HELA huset. Även om det inte behövs – och även om huset förlorar en del av sin själ, karaktär och historia. Sämre för både plånbok och miljö.

Leave a comment

Posted in Hus och renovering, Miljö

Tagged , , , , ,

Ömma tår

Posted on 16 augusti, 2011 | 1 comment

Maria undrar hur vi hann med att använda allt…

Ja, på något sätt blir det mycket kläder ändå.

En förklaring är att det behövt kompletteras till barn nummer två:

  • Det är ett sommarbarn och ett vinterbarn, så de kläder som varit lämpliga till det ena barnet i en viss ålder har inte alltid varit det till det andra barnet.
  • Ibland ”hoppar” barn över en storlek – från till exempel storlek 74 direkt till storlek 86. Medan nästa barn kanske istället står stilla och stampar på storlek 80.
  • Och det bättre utbudet på senare år har förstås gjort att vi velat komplettera och köpa lite saker av det nya också.

En annan förklaring är allt det där man får från andra och som liksom inte går att förhindra. Det kommer kläder från mor- och farföräldrar, och ibland från andra släktingar. Många gånger kläder man kanske inte alls vill använda (hemska färger eller modeller), eller som till och med inte går att använda (exempelvis redan på gränsen till för små). Eller kläder man faktiskt inte alls behöver. Som fyra turistiga t-shirts när någon varit på semester, fastän det redan fanns tillräckligt många. Velourkläder till ett barn som får värmeutslag av velour till och med mitt i vintern.

Det går förstås inte att säga rätt ut ”nej, det här vill vi inte ha – ta tillbaka det”. Med tiden har vi dock försökt styra. Fast jag vet inte det lyckats så bra ändå… Visst, ibland får vi faktiskt frågan om det är något vi behöver. Och jag tänker efter och preciserar, både vad som absolut inte behövs och vad som faktiskt skulle kunna vara relevant. Men säger jag att det behövs en collegetröja eller liknande så kommer det en collegetröja och två fleecetröjor – till vardera barnet. Med någon sorts grund i att fler är bättre och billigt är bra och ju mer och billigare desto bättre. Och säkert även aspekter av att ”på min tid hade vi inte råd att skämma bort barnen, så nu gör vi det med barnbarnen”. (Okej, det här är nog mestadels en beskrivning av hur min mamma fungerar.)

Vilket förstås känns synnerligen besvärande när jag själv värderar, vänder och vrider på både genusaspekter, miljö, pris, behov och resurser vid varje köp.

Och när de där presenterna då kommer strax efter att vi fyllt på vad som behövdes så är det svårt att göra något åt att det blir för mycket.

Men ja, visst händer det att vi själva köper mer än vad som egentligen behövs – för att vi hittar något snyggt eller fint eller skitbilligt och bra på rean. Det har jag ständigt dåligt samvete över. Och ändå är det stundtals så att det nästan hinner bli klädkris i lådorna när barnen skitar ner en uppsättning kläder (eller mer) per dag, regnet öser ner, och plötsligt vardagstillvaron kör ihop sig så att man inte hinner tvätta och det plötsligt slår till med kräksjuka. Eller när alla blöjor läcker – eller som nu när minstingen nyligen lagt blöjan och det trots allt händer en del olyckor. Dessa erfarenheter har gjort att vi höjt ribban för hur mycket kläder som behövs mellan barn ett och två.

Men ja, jag har dåligt samvete. Fruktansvärt. Och det finns definitivt kläder som så gott som aldrig använts.

1 Comment

Posted in Föräldraskap, Genus och normer, Miljö

Tagged , ,

Jag inbillar mig att det var lättare förr

Posted on 10 augusti, 2011 | 3 comments

Jag har så dåligt samvete jämt.

Det finns en massa saker jag vill göra. Eller, det finns en massa saker som behöver göras, och det finns en massa saker jag vill göra.

Till den förra kategorin hör jobba, diska, laga mat, tvätta, handla, betala räkningar, plocka iordning i vardagsrummet, vattna tomaterna, putsa om fundamenten på verandan, måla fönster och måla väggen i tvättstugan. Till den senare kategorin hör putsa om fundamenten på verandan, måla fönster, måla väggen i tvättstugan, vattna tomater, testa några av de sömnadsidéer jag har, bygga en hylla, läsa en tidning i lugn och ro, dricka en kopp te på ljugarbänken och gå och lägga mig i tid på kvällen. (Och jobba – i alla fall ibland ;-)) För att bara nämna några.

Väldigt få av dessa saker är vad barnen tycker jag ska göra. Någon enstaka gång kan de tänkas vilja vattna tomater. Eller laga mat.

Och problemet för mig är att väldigt få av sakerna är absolut livsnödvändiga. Eller livsnödvändiga att göra just då. Även om vi bortser från saker som bara tillhör vill-kategorin och håller oss till behöver-kategorin. Det är inte livsnödvändigt att laga mat. Vi kunde äta mackor och spara in en massa disk på köpet. Vi behöver ju ingen veranda för vår överlevnad – det är ”bara” frågan om att det vore trevligt om den gick att använda och var snygg istället för fallfärdig (som den faktiskt inte är längre) och att huset skulle må bättre. Vi skulle inte dö av att fönstren inte blir målade. De håller några år till, och det som händer sedan är ju bara att träet murknar och det blir kallt i huset (förmodligen inte förrän barnen är stora och flyttat hemifrån, för övrigt). Tomater behöver vi inte odla några alls egentligen – det är ju bara lyx, för att det är gott och kul. Vi skulle säkert överleva även om jag inte jobbade. Och så vidare.

Och eftersom inget av allt det där är livsnödvändigt, utan bara saker som vore bra att göra eller saker jag vill göra, så kan jag ju egentligen låta bli och istället göra något som barnen vill. Som att köra varv på varv på varv med Briotågbanan (gudsåtråkigtdetär!) eller titta på onödiga obegripliga plastprylar i en prylkataloger och kämpa med att komma på snälla och intressanta kommentarer om saker jag tycker är vedervärdiga utan att ljuga. För det är viktigt att barnen känner att jag lyssnar och har tid och inte ignorerar dem. Att de inte känner att jag hellre ägnar mig åt oviktiga materiella ting som renovering och tvätt än åt att umgås med dem.

För det var ju det man alltid tänkte själv som barn. När jag blir stor och får barn ska jag HA TID med dem.

Så jag har ständigt dåligt samvete. Kämpar på med att hävda att jag faktiskt inte kan vara med dem hela tiden, för att jag har annat som måste göras, eller för att jag faktiskt vill göra något för bara min egen skull. Men med en orosklump i magen och stresspända axlar.

Jag inbillar mig att det vart lättare förr. När det var livsnödvändigt att gå ut och mjölka kon, ta hand om odlingarna och laga kläderna.

Eller hade föräldrar förr bara inte den här sortens anlag för dåligt samvete? Eller inte fått lära sig lika mycket om hur viktiga barnen är. På den tiden kanske man fortfarande fick lov att tro att man själv var lika viktig som barnen?

(Ja, vi är två föräldrar. Nej, min man drabbas inte på samma sätt – han har inte samma dåligtsamveteläggning som jag. Han drabbas ändå, fast på annat sätt.)

3 Comments

Posted in Föräldraskap, Jag, Reflektioner och tankar, Vardagsliv

Tagged , , ,

Att köpslå med sig själv (fortsättning på det där med samvetet…)

Posted on 27 april, 2007 | Leave a comment

För att stilla det dåliga samvetet, köpslår jag med mig själv.

”Jag borde ha jobbat effektivare, ha koncentrerat mig bättre!” ”Ja, men då tar jag ingen fikarast, så jobbar jag den tiden också. Och så kan jag ta med lite saker och läsa på tåget hem!”

”Jag borde nog inte ha köpt den där tröjan. Det var onödiga pengar, som jag kunde använt till något bättre.” ”Fast visserligen, när jag köpte byxor senast – för att jag verkligen BEHÖVDE dem – så fick jag fatt i dem billigt på rea. Den hundralappen emellan räcker ju till byxorna. Då kanske det är OK?”

”Nä, jag borde inte köpa en kaffe på vägen hem!” ”Fast jag köpte bara en baguette till lunch igår, så då sparade jag några kronor.”

”Usch, så onödigt att köpa det dyra köttet.” ”Ja, men vi åt ju…”

…och så vidare och så vidare…

Ständigt dessa interna diskussioner i mitt huvud. Gjorde jag rätt eller gjorde jag fel? Borde jag gjort annorlunda? Hur ska jag kompensera för att jag gjorde fel?

Blir trött på mig själv

Leave a comment

Posted in Reflektioner och tankar

Tagged , ,

Överaktivt samvete, ambivalens och ansvar

Posted on 25 april, 2007 | 2 comments

Jag har alltid dåligt samvete. Eller i alla fall nästan alltid. Känslan av att inte ha dåligt samvete är så ovan att om jag känner den så börjar jag leta efter vad jag borde ha dåligt samvete över – för nånting måste det väl vara – och då kan jag möjligen få dåligt samvete över att jag inte minns…

För det finns så mycket att ha dåligt samvete för:

* Att jag inte leker tillräckligt med min son
* Att jag inte tillräckligt tydligt hävdar min rätt att inte leka när jag varken vill eller har tid
* Att jag inte kommer ihåg alla saker jag sagt till honom att det får vi göra någon annan gång

* Att jag är för ineffektiv på jobbet och lätt fastnar med att dumsurfa, när jag borde lyckas fokusera. (Fast jag BEHÖVER de där mikropauserna. Om jag bara biter ihop så blir det inte heller bra… )
* Att jag inte är tillräckligt strukturerad
* Att jag är för dålig på att ta paus och tillåta mig att fika, ”snacka skit” m.m.
* Att jag borde hunnit mer
* Att jag borde prioriterat annorlunda

* Att jag inte gör något kul
* Att jag inte gör någon nytta istället för att sitta här – diska, städa, sortera saker på skrivbordet, deklarera, köra igång en tvättmaskin…
* Att jag är för dålig på att ta det lugnt, unna mig något, slappa, vara spontan

För det finns ju alltid något man kan ha dåligt samvete för. Alltid. Oavsett vilket val jag gör, oavsett hur jag agerar, så kan jag alltid ha dåligt samvete över mitt val. Och hade jag gjort tvärtom så kunde jag ha haft dåligt samvete för det.

Inte minst har jag dåligt samvete över att jag jämt har dåligt samvete. Över att jag inte kan slappna av mer och ta saker som de kommer…

Det överaktiva samvetet hänger tätt samman med valmöjligheter och ansvar.

I varje situation där det finns valmöjligheter, så kan man göra det bästa valet. Att göra det bästa valet är att ta ansvar. Och jag kräver av mig själv att ta ansvar.

För att göra det bästa valet, måste jag väga samman alla aspekter. Det är inte alltid så lätt. Framför allt är det svårt att ta ställning till vilka aspekter som ska väga tyngst.

Ska jag leka med sonen? Han har behov av närhet. Jag har behov av att sitta och tänka. Dessutom behöver det diskas. Om jag inte får sitta och tänka så blir jag slutkörd. Om han inte får leka med mig så blir han gnällig, och då blir jag ännu mer slutkörd. Om jag inte diskar nu så får jag diska senare. Då hinner jag inte upp och jobba på vinden, eller så kommer jag i säng jättesent och blir ännu tröttare.

Vad ska jag köpa för mat? Då ska hänsyn tas till att det ska vara
* miljövänligt – vilket både handlar om odling, framställning, transporter och valet mellan t.ex. kött och grönsaker eller kött från lamm, nöt eller gris
* nyttigt – fetthalter, fettyper, fibrer, vettig framställning, inte en massa tillsatser etc
* billigt (eller i alla fall rimligt i pris)
* framställt på etiskt/rättvist vis
* snabblagat (så vi hinner renovera)
* något alla i familjen gillar någorlunda
* något vi inte ätit de senaste dagarna
Fet chans att uppfylla alla dessa kriterier

Ska jag köpa tröjan eller inte? Behöver jag en tröja? Behöver jag DEN tröjan? Finns det kanske en snyggare/bättre/mer användbar tröja i någon av de andra tio affärerna jag skulle kunna kolla? Kan jag kanske få fatt i en tröja som är av ekologisk bomull, eller i alla fall tillverkad av människor som fått vettigt betalt? Vore det kanske bättre ur miljöhänseende att inte köpa någon tröja? Vore det bättre att köpa en tröja hemma på orten där jag bor, för att gynna det lokala näringslivet? Eller borde jag kolla någon annastans? Fast det är ju förstås istället slöseri med tid. Och bensin.

Vad är det magonda egentligen? Borde jag ringa doktorn? Eller sjukvårdsupplysningen? Ska jag tro att det är akut? Eller rent av dödligt? Eller är det kanske helt harmlöst? Tänk om det visar sig jättefarligt, och så har jag ignorerat det? Tänk om jag BORDE ha fattat? Men man kan ju inte heller rusa till doktorn jämt?

(Borde jag inte ha satt mig i den där bilen? Borde jag ha satt mig lite annorlunda, så hade inget hänt? Var det en onödig resa? Borde jag ha tagit mig dit på annat sätt?)

Tusen frågor. För varje liten valmöjlighet finns precis hur många aspekter som helst.
Hur jag än gör så finns det nackdelar.
Hur jag än gör så har jag i viss mån valt fel.

Men jag ska ju välja RÄTT. Jag är ju en klok och vettig människa, som kan och vet en massa. Jag ska ju välja det rätta – det är det minsta man kan begära. Välja det som är rätt för mig, min familj, andra människor, miljön, Jorden…

Alltid.
ALLTID.

Inget litet ansvar.
Svårt att vara nöjd med sig själv då.
Svårt att inte ha dåligt samvete.

Valmöjligheter är något fantastiskt. Och samtidigt något fruktansvärt.

Jag har ansvar för mina handlingar. Ansvar för att göra det rätta, det kloka.
Det ansvaret utkräver jag.
Därför är jag så ambivalent. För jag vet att jag alltid väljer fel. Alla val är ju fel…
Därför har jag dåligt samvete. Jämt. För ur någon aspekt har jag alltid valt fel. Jag kunde alltid gjort bättre.
Därför känner jag mig alltid skyldig.
Därför har jag alltid åtminstone liiiiiiiiite ångest. För nåt. För det finns alltid något jag inte gjorde fullt så bra som det var möjligt. Och det kan alltid visa sig att något av mina val i själva verket var ödesdigert. Och jag kan ju aldrig i förväg veta vilket. Så då är det bäst att anta att det är alla. För i slutändan är ju skulden min

Jag vet. Jag gör livet komplicerat för mig. Så alltsammans är mitt eget fel

2 Comments

Posted in Jag, Miljö, Reflektioner och tankar

Tagged , ,

Dumma samvete! :-[

Posted on 12 april, 2007 | Leave a comment

Jag är förkyld. Ont i halsen. Hängig.

På gränsen till för sjuk för att jobba. (Fast jag har piggat på mig sedan i morse.)
Men för frisk för att sjukskriva mig. (I alla fall nu. I morse var det mer tveksamt.)

Så jag har valt att jobba hemifrån idag.
Det FÅR jag. Omständigheter gör att jag får göra det en eller ett par dagar i veckan. Och de saker jag ska göra idag fordrar en dator, inget mer – det funkar precis lika bra att jag sitter här.

Men jag har SÅÅÅÅÅ dåligt samvete:

* för att jag inte är på jobbet. Jag hade ju tänkt vara där idag. Jag hade sagt att jag skulle komma idag. Visserligen har jag meddelat att jag inte kommer – men det känns som att jag fuskar, för den jag helst hade velat meddela det till var inte där…

* för att jag jobbar. Jag ska inte vara så sabla envis. Jag ska tillåta mig att vara sjuk när jag är sjuk. Jag ska inte alltid kämpa på in i detta sista.

* för att jag velar och inte litar på mitt eget omdöme, min egen bedömning åt någondera hållet…

Jag har ju hittat det som är den bästa lösningen idag, både för mig och arbetsgivaren. Varför skäms jag då? Jag borde ju vara stolt?!?

Leave a comment

Posted in Inget särskilt

Tagged ,