Det närmar sig semestertid. Välbehövlig efterlängtad ledighet.
Det pratas ganska ofta om normer: alkoholnorm, heteronorm och så vidare. Jag upplever på något vis att det finns en påtaglig semesternorm.
När det är semester upplever jag att det finns någon sorts ”krav” på att man ska vilja resa iväg. Har man pengar ska man resa. Har man inte pengar så ska man i alla fall avundas dem som reser och beklaga sig över att man inte kan resa – det är liksom synd om en, men man är ändå en del av semesternormen.
Att inte vilja resa är däremot inte riktigt okej.
Stannar man hemma förväntas man ursäkta sig. Helt utan att jag tänker på det säger jag ofta, när jag beskriver semesterplaner av det slaget, ”bara”. Vi ska ”bara” vara hemma. Till och med om vi ska resa till Danmark, eller uppåt landet (vilket är längre iväg), eller besöka intressanta museer och vackra platser inom Skåne, så säger jag att vi ska ”bara”. För att liksom urskulda mig. För jag vet att det inte anses gott nog. Det finns ett utbrett krav eller i alla fallen förväntan på att man ska vilja mer – om man inte är en loser. Jag borde vilja resa till Thailand eller Egypten.
Man ska längta efter något annat. Vilja komma bort.
Märkligt nog verkar det dessutom vara så att ju bättre man bor desto större är kraven på att man ska resa någon annanstans på semestern. Fastän ett bra boende ofta, generellt, kostar mer än ett sämre boende och alltså borde lämna mindre utrymme för resor.
Vi bor underbart. Vi har ett trevligt hus, en stundtals underbar trädgård. Vi har havet en halvmil bort, och en fin badstrand ytterligare lite längre bort. Det finns massor med kul saker att hitta på i närområdet, både saker vi ännu inte hunnit med och saker som vi redan sett men gärna ser igen. Området vi bor i skulle säkert inte anses dåligt att turista i – om vi bara inte bodde här.
Det jag längtar efter är tid att ta det lugnt. Tid att hinna njuta av det vi har hemmavid. Hinna med att vara i trädgården. Sitta på en stol och njuta. Eller hinna med att påta i trädgårdslandet. Tid att hänge mig en hel dag åt projekt – oavsett om det är något jag ska sy eller bygga eller något barnen hittat på. Det är det jag behöver, det jag mår bra av, det jag längtar efter.
Kan vi inte bara ändra den här ”normen”? Det borde ju på många sätt vara eftersträvansvärt att försöka skapa sig en tillvaro man trivs med och kan njuta av även när man är ledig, istället för att dessutom känna krav på att man ska fly så fort man får chansen. Jag tror fler än jag skulle må bra av att bara få känna oss nöjda. Och dessutom skulle det förstås vara bättre för miljön.
