Det senaste dygnet har huvudsakligen kännts som fusk. Ja, det är den bestående känslan. Eller kanske inte fusk – men jag vet inte hur jag annars ska beskriva det.
För det första så bestod vi liksom inte testet när det kom till värme- och energidelen. Ja, vi har en kamin, men när det väl kom till kritan var den obrukbar. (Sotaren var här tidigare idag, och han fick ut oändliga mängder välpackat fågelbo. ”De brukar inte gilla att bygga bo i runda kanaler”, sa han. Nå, det var uppenbarligen inget hinder här :-( Vi ska sätta dit hönsnät, i alla fall.) Det kändes rejält snopet och misslyckat.
Jag beskrev tidigare idag min situation ungefär som strömlös, tåglös och telefonlös. ”Oj, då är ni helt isolerade?” kommenterade någon. Fast det var vi ju inte alls. Inte ett dugg isolerade, faktiskt. Vi har hela tiden haft möjlighet att lyssna på radio (med batteri) och vi har haft möjlighet till kontakt med omvärlden med trådlöst internet. Vägarna har hela tiden varit fullt farbara, och när batterierna i dator och trådlöst modem började ta slut var strömmen tillbaka i byn och jag kunde åka dit och ”tanka”. Och ikväll, när strömmen ännu inte var tillbaka, åkte vi till en kompis för att laga mat, dricka varmt te (och äta kaka) samt ladda batterier igen.
Inte ett dugg isolerade. Ingen nöd på oss alls.
Och jag är jätteglad att det funkat så smidigt och jätteglad för goda ”grannar” (avstånd och grannskap är relativa begrepp). Men jag lyckas inte riktigt skaka av mig känslan av fusk.
Vi klarade oss inte själva.
Vi var inte avskurna. (Det brukar vi vara när det är snöstorm, vilket är den sorts oväder vi är mest vana att hantera.)
Nu är strömmen tillbaka, sedan ett par timmar. Och det går att elda i kaminen. Jag har för första gången värmt vatten i den begagnade rostfria kaffepanna jag köpte tidigare i år, och konstaterat att det går utmärkt och till och med ganska snabbt att värma vatten på kaminen vid behov. Det känns tryggt och bra. Det var ju så jag ville att ovädret skulle vara ;-)