Jag skulle gå och träna idag. Två pass, CX Works och BodyBalance, som de flesta torsdagar. Men på något vis hade min bokning av andra passet inte kommit fram via teknikens vindlingar. Enda möjligheten var att rusa ut i slutet av det första passet och försöka få någon av de reservplatser som kan släppas tio minuter innan ett pass börjar. Det kändes inte så lockande… aldrig kul att smita tidigare från ett pass och ännu mindre om det förkortar det enda pass man är säker på att få gå på. Men extra surt eftersom jag faktiskt är ensam hemma och inte behöver passa tider för någon annans skull, och alltså egentligen har ovanligt gott om tid att träna.
Det var en annan än den vanliga torsdagsledaren på CX:en. Dessutom var jag på ett CX-pass i tisdags, med ytterligare en person jag inte brukar gå för. Och det märkliga var att de båda lyckades klämma in låtar och övningar jag inte var van vid, trots att en del av poängen med Les Mills ju ska vara att det är samma pass överallt. Men tydligen får de till varje release med flera bonusspår med tillhörande övningar, så att de kan byta ut några. Hon idag bytte ut två låtar mot sådana bonusspår, plus att hon bytte ut en av övningarna mot något från en gammal release. För att vi skulle hålla igång hjärnan, menade hon, och inte fastna för mycket utan väcka oss inför att det blir ny release om en månad. Och så betonade hon generellt vikten av att hellre välja lättare nivå, och vara rädda om oss och hålla på tekniken så vi inte skulle skada oss.
Två av dessa nya övningar gjorde hon lite väl hetsigt och snabbt. Så där snabbt så att jag känner att jag inte kan göra övningen ordentligt, utan att det antingen blir slarvigt (och med stor skaderisk) eller att jag får göra i mitt eget tempo.
I den första av de båda övningarna var det det jag gjorde: jag följde musiken – vilket inte hon eller någon annan gjorde. För att jag inte skulle skada knäna eller något annat i böjningarna. För att inte bara flåsa.
En stund senare var det dags för armhävningar. På knän eller på tå. Snabbt ner, långsamt upp, och sedan vända till det jag tror de kallar sidoplanka. Och så jävligt snabbt tillbaka och ner.
Eftersom min styrka bara räcker till armhävningar på knäna så körde jag på det. Och jag försökte hänga med i det märkliga hetsiga ojämna tempot som det tydligen skulle vara. Tänkte mer på att få till övningen ”rätt” än på vad min kropp tålde.
Halvvägs geom övningen insåg jag att det här verkligen inte var bra för mina knän. Mina knän, med lösa knäskålar. Som jag haft problem med då och då sedan femtonårsåldern, även om de varit snälla i många år. Det här – snabba vridningar på knä, ju! – var helt fel för dem. Ju.
Fan.
Jag slutade göra övningen.
Men det kändes ju i knäna nu. Gjorde ont.
Och hela skiten vällde fram inombords, om än ganska långsamt.
Jag borde ha fattat. Borde ha tänkt. Borde ha låtit bli i tid. Dumma Sanne, du får skylla dig själv, du borde ha lärt dig och veta bättre.
Hur illa är det? Ja, det vet man ju aldrig. Men det är den där beredskapen som väller fram. Att man måste förbereda sig på att det ska vara illa, för att bearbeta och bygga upp kraft att orka hantera all skit och all ångest och allt arbete det i såfall innebär.
Och så hela skuld-och-skampaketet.
Ångesten.
Fy. Dumma Sanne.
I den stunden har jag direktkontakt med både den femtonåriga Sanne som just fått problem med knäna och den Sanne som senare skadat ljumskar och annat… sällan har jag väl så direkt kontakt med tidigare upplagor av mig själv som när skadeångesten väller in… och det i sin tur gör det så svårt att bedöma och hantera på ett rimligt och lagom sätt, för alla de där gamla upplagorna av Sanne är med mig där och då, med sina erfarenheter och hangups.
Jag kämpade mig i alla fall igenom resten av passet. Men jag rusade inte ut för att försöka fixa plats på nästa pass. Jag ville bara bli klar och komma därifrån och slippa tänka eller göra något som påminnde om ONT.
När passet var slut kom dessutom behovet av att gråta, släppa fram och ut. Ledsenångesttårar. Men det går ju inte. Nej, jag har inga problem med att gråta – hemma, för mig själv, hos familjen. Men bland främlingar? För mycket att förklara. För stor risk att hamna i jobbiga situationer som innebär att jag måste försvara mig – och dessutom är det ju mitt fel alltsammans, och då kan jag inte med uppkomna situationer där skuldfråga och vad som borde göras ska bollas. Fast egentligen vill jag ju låta tårarna välla ut, i all enkelhet. Det är bara det att inget liksom blir enklare av det, bara mer komplicerat.
Stänga av tårarna. Kontroll. Låta bli. Stretcha det nödvändiga med så litet och neutralt tårflöde som möjligt. Göra det som måste göras och ta mig hemåt. Försöka inte fara iväg i ångesten och ovetandepaniken.
Nu när jag lyckats ta mig hem, via buss och tåg och skapa rutor på bilen, och äntligen är hemma där jag kan gråta fritt, så är tårarna redan instängda bakom ett skal.
Och jag vill känna efter, för att veta hur illa det är, och jag vill låta bli för att inte tänka på det mer än nödvändigt. Och jag vill gråta och bli omhållen.
Därute är himlen svart och stjärnklar.
Den där ömtåligheten lyckas jag visst aldrig bygga bort. Och då syftar jag inte på den fysiska…