Jag är en barfotamänniska.
Inte så att jag alltid eller helst går barfota. Snarast går jag väl i strumplästen så mycket som möjligt. Så barfota är väl mer i motsatt till ”skoklädd”.
Skoutbudet i de flesta affärer tycker jag är bedrövligt. Det finns kopiösa mängder med skor jag aldrig skulle sätta på mig – med konstiga klackar, skor som sitter åt på konstiga sätt, skor som inte fyller grundläggande funktioner (skydda mot vatten, snö och kyla beroende på säsong samt mot smuts och som ger vettigt stöd åt foten). Och det finns ytterst få vettiga skor – sånt där som (nedlåtande?) kallas fotriktiga skor. Och eftersom utbudet av vettiga skor är så uselt så tycker jag inte heller att det är roligt att gå och köpa skor. Sannolikheten att jag ska hitta något jag gillar är rätt liten.
Dessutom är det inte ens säkert att de skor som vid första intrycket verkar bra passar mig, för jag har breda fötter. Och de gånger det finns färgglada roliga gummistövlar (gummistövlar gillar jag – de är praktiska – och jag vill gärna ha färgglada) så kan jag glömma att de passar mig, för de är alltid gjorda i en ngot annorlunda modell: för smalare vader. Jag får helt enkelt inte på mig dem. Jag får hålla mig till de vanliga gröna.
(Hade jag tillhört ett annat kön, eller haft något lite större fötter, så att jag ändå kunde handla på andra avdelningen, så hade utbudet av vettiga skor varit mycket bättre. Män förväntas ha vettiga skor.)
Och nej, högklackat går jag inte i. Jag har några par med liten klack, köpta för över femton år sedan. De används inte. De står långt in i garderoben.
Men det var det här med barfota, ja. Jag har ju dansat en massa genom åren. Och då har jag huvudsakligen dansat i strumplästen, eller med en liten tekniksko (balett) eller jazzsko av det ”gamla” slaget (med tunn skinnsula). Jag trivs bäst i strumplästen eller barfota. Då kan jag använda mina fötter.
Jag har aldrig fattat vitsen med gympaskor på vanliga träningspass av typen gympa/aerobics/liknande. Skorna är i princip bara i vägen. Visst, det finns vissa hoppiga delar då det kan vara skönt med något dämpande. Men varför vill man då ha något så stumt som gympaskor på sig?
När jag går på den sortens pass brukar jag dock försöka anpassa mig och sätta på mig skor. En stund. Sedan åker de av – förr eller senare kommer man till övningar som ju helt enkelt är omöjliga att göra på ett vettigt sätt med gympaskor. (Nej, jag fattar inte hur alla de andra kan tycka att det funkar.) Det mest hopplösa är när det är pass där det liksom skiftar fram och tillbaka: först hoppiga delar ett tag, sedan sånt man måste ta av skorna för, sedan hoppigt igen, och så vidare… Man kan ju inte hålla på och snöra på och av skorna hela tiden. På ett danspass (typ jazz) brukar det ju visserligen finnas många som vill ha skor, men då är passet upplagt så att det finns en vettig brytpunkt efter uppvärmningen när man tar på skorna.
Häromsistens kom jag i alla fall på att jag borde skaffa ett par jazzsneakers. (Det är som ett par gympaskor av ganska mjukt slag fast med delad sula – en gummisula fram, en bak, och mjukt emellan.) Inte till dansen, men till gympa, som ett bättre alternativ än vanliga gympaskor.
Nu har jag testat. Jo, det känns lite bättre. Och det tog liiite längre tid innan jag tog av dem. Kanske fem minuter.
