Tag Archives: skrivande

Det ligger en text och skvalpar i nitt huvud. En text som inte riktigt vill komma loss och ut ”på papper”/ut i bloggen. Mest av allt för att det är en krävande text. En text som består av många delar. Är det något jag inte har nu så är det det fokus som krävs för att fånga ihop många olka bitar och skriva ner dem och strukturera. Och risken är att jag ger upp och postar som enskilda stycken, allteftersom jag lyckas skriva klart något. Det vill jag inte i det här fallet. Jag vill ha det samlat. Men risken är att jag ger upp innan dess. (Dessutom vet jag ju egentligen att längre texter dessutom minskar sannolikheten att någon ska orka läsa.)

Men jag gör ett försök. Vilket innebär att i bästa fall så har jag redan suttit och skivit på den här texten vid ett antal tillfällen när jag slutligen publicerar den och du kan läsa den.

Nå. Vi tar avstamp i rubriken. ”Saknar sjukdomsbeteende.” Det är ett konstaterande och omdöme från den läkare som skrivit mitt senaste sjukintyg – och hans förklaring till att FK inte tycker jag ska ha sjukpenning fastän jag har rejäla kognitiva problem pga utmattning, ångest och depression.

Jag saknar sjukdomsbeteende, säger läkaren. Det betyder att det inte syns och märks på mig hur jag mår. Jag är samlad. Jag står inte och skriker i panik fastän det är panik och kaos inuti mig – det som kommer ut ur mig när jag berättar (framför allt muntligt) är en liten avskalad slutsats som inte visar något kaos, någon ångest, någon depression.

Jag håler med läkaren. jag saknar ”sjukdomsbeteende”. Anledningen är att jag lärt mig att hålla ihop. För att det är det som krävts och krävs av mig i en massa situationer i livet.

Det är det jag tänkte försöka bena i. Eller i alla fall förklara. Rada upp de orsaker jag själv ser till att det blivit så.

Och jag är själv rädd att jag kommer att missa eller tappa bort flera av dem. För jag minns – och sedan glider det under horisonten och jag får inte fatt i det och sedan har jag tappat det. Det är en bit i hur jag mår och funkar för tillfället. Uselt närminne – och om jag försöker anstränga mig och få fatt i det igen så lyckas jag inte men däremot anstränger det hjärnan ofantligt.

Men man kan väl börja med att konstatera att grunden är diskrepansen mellan vem jag EGENTLIGEN är och hur jag vet att man ”ska” vara. Och det låter ju förstås jättedumt – var och en ska väl få vara vem den är? Och alla som känner mig vet att jag inte har några problem (eller i alla fall oftast ganska små problem) med att ha andra åsikter eller annan smak än andra.

Däremot är det inte lika lätt att funka på andra sätt än andra. Det är långt mindre accepterat att till exempel visa känslor spontant i ”fel” situationer än att tycka om en viss sorts musik eller eller ha ett visst ideologiskt engagemang (i alla fall till en viss gräns).

Och jag har ju lärt mig utmed vägen. Jag har lärt mig att när jag agerar si eller så så bemöts jag på sätt som tydliggör att så där ska jag inte göra. Och då slutar jag göra det. I alla fall utåt. Jag visar inte upp det. Jag stänger till om det. Men det som händer, reaktioner i mig, de händer ju ändå. Fast innanför skalet. Och därmed syns de inte för omgivningen, och därmed får jag inte heller någon hjälp eller lättnad.

Så var ska jag börja? Jag tror jag börjar med det här med att visa känslor?

Egentligen är jag en person med mycket känslor, och det naturliga för mig är att visa dessa känslor. Jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir glad, och jag blir det med besked. Eller brukade bli. Jag brukade bli arg när jag blev arg – och det brukade synas på mig, höras på mig. Jag brukade bli ledsen och besviken.

Men jag har också i alla tider fått veta att det inte är okej. Jag har fått höra att jag pratar för högt, när jag tycker jag pratar normalt. Jag har fått höra att jag höjer rösten när jag inte alls tycker att jag gör det. Jag har fått höra (och får fortfarande ibland höra) att jag låter arg när jag inte ens är arg. Jag har tydligt ftt höra, igen och igen och igen, att mitt naturliga sätt att yttra mig, till och med i helt odramatiska situationer, är för mycket. Att jag måste lägga band på mig när jag inte ens tycker att det handlar om något alls, när jag inte ens tycker att jag visar några känslor.

Och de gånger jag verkligen visat känslor, spontana känslor i situationer som varit starkt känslopåverkande, så har det varit långt värre. De flesta tillfällena minns jag inte, jag har väl förträngt och jagat undan dem. Men jag minns definitivt fortfarande den där gången på högstadiet på en kemilabb när en kolv med något i gick sönder. Det stora känslosvallet med många sorters känslor – ilska, ledsenhet, besvikelse, och dessutom ogrundade anklagelser mot mig. Och jag minns de hånande skratten riktade mot mig för att jag visade känslor. Hånskratt för att jag visade vad jag kände.

Det man lär sig av sånt är just att inte visa känslorna. Att man till varje pris måste låta bli att visa känslorna – bli arg, bli ledsen, skrika, svara emot – för visar man känslor så används det som ett skäl till att trampa på en.

Som sagt var, det är fler tillfällen, det vet jag, även om det bara är det tillfället som ligger kvar så tydligt att jag kan plocka upp det.

Till detta har vi också alla tillfällen när jag som barn blev stoppad av vuxna från att säga min mening bara för att jag var barn. Oavsett om jag var mer påläst eller hade bättre koll så skulle jag hålla käft ust för att jag var barn/ungdom. Och gjorde jag inte det så sågs det dessutom som att mina föräldrar var dåliga för att jag pratade.

Så, alltså: Visa inte vad du känner Sanne. Visa inte att du är arg, för det är fult. Visa inte att du är ledsen. Och visa för guds skull inte att du är glad! Allt detta kan användas emot dig, till att trycka ner dig och tala om på vilka sätt du är dålig. (Fast känslorna finns ju kvar ändå. Inuti. Instängda. Avstängda. Bakom masken. Eftersom de inte får komma ut så ger de sina effekter inuti istället.) Och om du är glad, är du helt säker på att du är glad för något som är motiverat att vara glad för? Eller något det är okej att vara glad för? Eller att du gillar något man inte får gilla? Fel musik? Fel böcker eller filmer? Eller rentav… fel person?

Ja. Kärlek är definitivt ett sånt där område. Det var uppenbart en väldigt viktig sak – för alla andra – från strax efter att man blivit typ tio år. Både vuxna och jämnåriga var oerhört nyfikna. Det antogs att man skulle vara intresserad av och kär i killar. Det antyddes och frågades jämt och ständigt, och hela tiden med en retsam underton, ett hånfullt retfullt skratt. Det var tydligt att det var fel att inte vara intresserad, men också att det var nästan lika fel om man inte var kär i eller intresserad av rätt personer eller av rätt skäl – samtidigt som man ändå skulle svara. Det fanns inget sätt att göra rätt, du kommer alltid att göra fel. Men risken att trampa i klaveret var större om man var intresserad av fel personer än om man inte alls var intresserad – eller det var i alla fall lättare att hantera att svara i det senare fallet. Och det krävdes liksom ofta att man kunde svara kategoriskt för att folk skulle bli tysta och lämna en ifred. Och trots detta lider jag fortfarande av en incident från när jag nyss hade bytt skola pga flytt, i femman. Tjejer i den nya klassen frågade mig om pojkvänner. Jag svarade att nej, jag hade aldrig haft någon pojkvän – men det var väl ingen brådska, jag var ju inte ens tolv år ännu? Och strax därefter visste alla att hon den där nya hon hade tydligen någon sorts princip om att hon inte skulle ha pojkvän förrän hon fyllt 12 år. Nej, det sa jag inte!

En annan känsla man inte heller får visa är besvikelse. Man får inte bli besviken – på inställda planer, på saker som inte blir av, på människor som lovat att göra saker som de sedan inte gör. För det finns alltid skäl. Man får inte ha förväntningar på andra människor, och absolut inte ställa krav. Den enda man får ha förväntningar eller krav på är sig själv. Så är man besviken så är det sig själv man måste rikta besvikelsen mot. Ännu fler känslor man inte får visa utåt utan bara hantera inåt alltså.

Nå. Så känslor ska man inte visa och helst inte prata om heller. Med andra ord får vi hålla oss till fakta. Och tja, på det området delar jag förmodligen erfarenhet med många tjejer/kvinnor: det ställs oerhört mycket högre krav på tjejer/kvinnor att ha stenkoll och vara ordentligt påläst för att få lov att uttala sig – och till och med när man faktiskt är påläst och har stenkoll så blir man ändå tilltalad med lilla gumman (och inte sällan får man dessutom svar som ändå handlar om att man skulle fört fram känsloargument – oavsett hur saklig man varit).

Men i alla fall. Nu har vi byggt en Sanne som vet att hon ska undvika att visa känslor och som vet at hon måste vara saklig och påläst och framföra faktaargument. Och det gäller att tänka och agera rationellt och göra rationella val!

Fast jag är en ambivalent människa. Inte vad gäller allt – i en del sammanhang vet jag snabbt och enkelt vad jag vill och tycker. Men i andra sammanhang kan jag vara väldigt ambivalent. Och att vara påläst och ha koll på fakta – vilket jag ju dels ofta är för att jag tycker fakta är intressant men också för att jag ju lärt mig att jag måste det – innebär mer ambivalens. För ju mer man vet desto mer finns det att ta hänsyn till. Olika aspekter som ska vägas in. Hänsyn till människor omkring mig, hänsyn till miljö, hänsyn till ekonomi, hänsyn till hälsa, hänsyn till tid, och så vidare – självklart beroende på vad det handlar om.

Ja, den där ambivalensen har ett överlapp med min ångest. Ett påtagligt överlapp.

Man ska göra rationella val där man väger in alla faktorer. Och mitt huvud går varv på varv på varv med att väga samman. Men man ska inte slösa tid och energi på det sånt där! man ska vara snabb och rationell och bara bestämma sig! Inte lägga en massa tid på att vela och ha sig. Det är ju inte vettigt till något. Och ja, det vet jag, för det har jag fått höra på den tiden jag yppade något om mina tankar, mina velanden. Att vara ambivalent är definitivt inget fint. Man ska kunna ta snabba enkla beslut och inte vara så jävla omständlig och krånglig. Bestäm dig nu, Sanne!

Så jag säger inget högt om alla de där varven mitt huvud far runt. Vare sig det handlar om att jag står i affären och funderar över vilken mat jag ska köpa eller om det handlar om att sonens axel gått ur led och jag funderar över olika sätt att kontakta vården, olika sätt att hantera eventuella runtflyttningar i schemat för att jag inte kan vara på vårdcentralen och jobbet på samma gång samt olika scenarion om hur mycket skada som åstadkommits på axeln. Jag ska tillägga att det här är en väldigt förenklad bild av det där kaoset i mitt huvud. Det är ett stort garnnystan av trådar åt alla håll och kanter. Och jag VET att om jag började berätta om alla de där trådarna på riktigt så skulle jag bli avbruten innan jag ens hann halvvägs. Folk orkar inte höra klart. När jag kommer en bit så kommer jag att bli avbruten och få veta att så där kan man ju inte hålla på, så kan man ju inte tänka, nu får du ta och släppa det där. Gör nu bara så här.

Mm. Ja, jo. Fast att du säger åt mig att så där kan man ju inte hålla på och tänka nnebär ju inte att jag slutar tänka och fundera så där. Det innebär bara att jag slutar säga det högt. Hade jag fått säga det högt och fått respons när jag fått chans att prata klart så hade min hjärna spunnit mindre och tanksnurrorna hade haft chans att avbrytas. Men om jag inte får prata klart utan bara fortsätta samtalet med mig själv så fortsätter det varv på varv på varv, tills hela hjärnan håller på att brinna upp.

Det är därför skrivandet är en sådan stor hjälp för mig. För när jag skriver så får jag prata till punkt. Jag får möjlighet att följa alla spåren utan att bli avbruten. Då kan jag uttrycka det jag behöver uttrycka.

Men om jag pratar, muntligt, så kommer jag sannolikt att bli avbruten långt innan jag är klar. Eller så slutar motparten lyssna. Eller rentav börjar prata om något annat för att hen tröttnat.

Så jag har ju lärt mig att inte göra det. Inte berätta vad som verkligen tynger mig, alla de där tankespåren som ger kaos. Istället ger jag den sammanfattade, extremt korta versionen. Istället för axeln och läskigt och sjukvårdsupplysningen och akuten och åka in nu? och ringa direkt imorgon bitti och telefonköer och röntgen och arbetstider och flex och mötet jag skulle på och läskigt och fem minuter till av kaos så sammanfattar jag och säger att axeln gått ur led och att vi måste lösa det. Jag låter oerhört samlad och strukturerad och som at jag har stenkoll på läget. Och ingen fattar att jag har panik, både känslomässigt och belastningsmässigt och organisationsmässigt.

Det är det det innebär: ”Saknar sjukdomsbeteende.” Kaoset syns inte utåt.

Men kaoset pågår ändå inuti. Känslorna. Resonemangen. Ambivalensen. Samtidigt som jag ställer krav på mig själv. Att vara rationell. Att inte slösa tid på beslut. Att inte slösa tid på ältande eller lägga tid på att vela. Att inte slösa med tid och tankar. Bara gör nu Sanne! Bara bestäm nåt! För det är så man ska göra.

Och om jag nu ändå faktiskt sätter mig och berättar, berättar om det som oroar mig, förklarar varför det oroar mig, förklarar hur min oro ser ut, så får jag alldeles för ofta respons som ändå förvärrar läget för mig.

En variant är att folk faktiskt tar min oro på allvar – fast på fel sätt. Jag med min ångest kan ju suga åt mig vilka ”faror” som helst. Många gånger är det verkligen helt irationellt och orimligt. Och då behöver jag få höra det – på ett snällt och vänligt och resonerande sätt. Tålmodigt. Någon som förklarar för mig i lugn och ändå lyssnande ton att sannolikheterna för det jag tänker mig är helt absurt låga. Det är så min ångest behöver hanteras. Men istället får jag väldigt ofta höra ”Ja, du borde verkligen gå och kolla upp det!” (eller vad som nu är den relevanta varianten beroende på ämne). Det vill säga istället för att mota bort ångesten så matar man den. Jag vet vad det gör med mig. Jag vet så väl att det är en dålig idé så jag låter hellre bli att berätta om ångesten om jag inte känner mig alldeles säker på att det inte är de svaren jag kommer att få.

”Du borde verkligen kolla upp det!” kan för övrigt sägas vara en specialvariant på att komma med oönskade råd. Väldigt ofta när jag faktiskt bara skulle vilja berätta om det som rör sig i mig, allt som far runt, allt som är jobbigt, så lyssnar folk inte klart utan börjar istället komma med diverse råd. Ofta råd som de skulle ha fått veta varför de inte är relevanta eller varför jag inte tänkt göra så OM de bara hade lyssnat klart, låtit mig prata till punkt, låtit mig berätta klart, istället för att avbryta. Dessutom kommer olika personer med helt motstridiga råd. Och det innebär att plötsligt så har jag en drös råd jag måste förklara för folk varför de inte funkar, jag har fått ännu fler trådar att rumstera runt i mitt huvud, men jag har fortfarande inte berättat allt det jag behövde berätta för att den jag berättar för ens ska kunna veta vad som pågår i mitt huvud.

Kontentan av detta är förstås att jag väldigt ofta inte säger något. För risken är att om jag säger något så kommer det att landa i att jag mår ännu sämre efteråt. Och därför landar det ofta i att jag möjligen, på sin höjd, berättar att igår var det en väldigt jobbig dag när jag var tvungen att hinna både den här saken och den här saken och dessutom hände den här saken. Och jag låter möjligen trött men som att jag har stenkoll på läget och inte alls är mentalt påverkad av det.

Nu har jag skrivit allt det jag kommer på och minns att jag skulle skriva. Förmodligen har jag missat flera aspekter som jag ville ha med. Så nu borde jag dels läsa igenom det jag redan skrivit, dels spara utkastet och sova på saken och låta det gå några dagar innan jag postar ifall jag vill komplettera.

Men läsa igenom orkar jag inte – struktur och genomtänkthet är inte sådant min utbrända hjärna pallar, och det är mycket jobbigare att läsa igenom än att skriva. Och bloggen/det skrivna är trots allt ett område där jag lyckats behålla spontanitet: jag skriver och trycker på knappen och så får det bli som det blir.

Så jag postar väl nu. Och så får jag väl lägga till sen om det behövs.

Tillägg 20190626:

Det dröjde förstås inte ens en timme efter publicering innan det började dyka upp aspekter som jag tyckte/tycker borde vara med och som jag förstås borde inväntat innan jag postade :P och ännu fler kom när jag hade gått och lagt mig igårkväll. Och nu när jag kommit på dem så borde jag förstås arbeta in dem i ovanstående. Struktur och logik och läsvänlighet och så där. Nå, jag har inte den kapaciteten i nuläget. Så jag lägger till här. Och risken blir väl att det blir överlapp. Det får vara så nu.

Den första biten jag vill lägga till handlar om att det här med att hålla ihop och vara på det sätt som omgivningen förväntar sig/kräver förstärks av att vara ensamstående mamma. Det finns större krav på att vara den sansade förnuftiga som reder ut och klarar av när man är förälder. De kraven blir skyhögt högre när man är enda förälder. Och de blir ännu högre när man är enda förälder (mamma) till ett barn som inte passar in i mallen (särbegåvad och med asperger). Jag måste på något outtalat sätt hela tiden bevisa att jag är en tillräckligt bra förälder och att det inte är mitt fel att mitt barn inte mår bra eller inte passar in och är ”som folk”. Och jag måste reda ut en massa situationer som det bara finns jag som kan hantera eftersom det inte finns någon annan. Jag har inget annat val än att hålla ihop och hantera och vara rationell. Även om det kokar inuti mig så finns inget utrymme för att göra annat än att agera och lösa. Sjukdomsbeteende förutsätter att jag har utrymme att släppa annat.

Så, nu kommer blandade nedslag och tillägg som jag stör mig på att jag inte orkar stoppa in ovan:

När jag berättar för någon om det som rör sig i mitt huvud så så utvärderar och anpassar jag liksom redan när jag berättar. Friserar på olika sätt så att jag ska lyckas undvika att få de reaktioner jag inte orkar med (goda råd, påspädd ångest av typen ”du borde kolla upp”, etc). Förutom att det friserar och kortar ner det jag berättar så är det förstås ansträngande i sig – och blir ytterligare ett skäl att inte berätta. Likaså krävs det att jag strukturerar min berättelse för att inte bli avbruten för tidigt. Det är också krävande. Därför skriver jag hellre.

Ytterligare en aspekt av det där att bli avbruten eller inte få prata klart eller få reaktioner innan jag hunnit säga tillräckligt eller att samtalsämnet – där JAG höll på att berätta om det som faktiskt ger mig panik – plötsligt glidit över på att någon annan berättar om något som hen kom att tänka på och som knappt ens kan sägas vara vagt relaterat, är knepigheten när man redan har svårt att själv tycka man själv är viktig nog att lyssna på. Ibland skulle jag vilja skrika ”Men hallå, låt mig prata färdigt här, jag hade något viktigt att säga!”. Men dels GÖR man inte så – folk blir upprörda om jag gör så. Och dels: om jag kräver att få prata färdigt så hävdar jag ju att jag är viktig. Det får man inte. Och jag har fått höra SÅ många gånger i livet att jag tar för mycket plats. Så jag försöker låta bli att ta för mycket plats. och då kan jag ju inte säga ”hallå, men jag behövde prata klart om det här”. (I frustrationen över att inte få prata klart så sitter jag sedan på nålar av allt det outsagda – och sedan undviker jag i ännu större utsträckning att ens försöka prata om något väsentligt.)

Angående det här med att vela kring saker – ska jag göra si eller så, med tusen flervalsalternativ som hänger samman – gäller förstås inte bara akuta saker som sjukvård och sånt. Det gäller allt. Och ofta är det nog svårare för folk att förstå när det gäller små vardagliga saker. Om jag försöker berätta högt om det som rör sig i mitt huvud så tycker folk verkligen att jag är alldeles för omständlig och jobbig. ”Ja men bara bestäm dig!” är den uttalade eller outtalade reaktionen. Folk vill inte höra mitt velande, mina långa harangor om att göra si eller så, träna eller inte, välja den dagen eller en annan. Folk tycker det är jobbigt. Och fel. Man ska inte vara så. Man är jobbig. Var inte jobbig Sanne! Var som man ska vara så att folk står ut med dig. Du är konstig nog ändå. Folk orkar inte. Jag är jobbig. Och jag vill ju inte vara jobbig. Jag är ändå jobbig och konstig och fel på så många sätt jag inte kan göra något åt, så de saker jag kan göra något åt – genom att helt enkelt hålla tyst och inte vara så besvärlig – de gör jag något åt. Förstås.

Och… det här med att välja är ju i någon mån alltid en fråga om att prioritera. Hur jag än prioriterar så har jag dåligt samvete. Skippar jag, som idag, träningen för att det blir stressigt (vilket får mig att må dåligt) och för varmt så har jag dåligt samvete för at jag inte tränar eftersom jag vet att jag mår bra av träningen och dessutom har läkaren påpekat att det är viktigt för min återhämtning att träna.

Och så just ja, det här med kärlek och sånt… Jag vet att jag tyckte fel killar var snygga, att jag tyckte fel saker var attraktiva etc. Jag vet att jag svarade fel saker på de frågor som ställdes om viktiga egenskaper i den så kallade sexualundervisningen på högstadiet, både enligt läraren och jämnåriga. Så jag lärde mig att jag var fel, tyckte fel – och att det var bättre att hålla tyst om allt sånt. Och de allra flesta gånger jag varit kär i livet så har ärligt talat ingen fått veta något alls. Jag har inte berättat. För varför berätta om den sortens sköra och viktiga och känsliga saker när man ändå bara riskerar att få höra att man har fel? Varför blotta sitt innersta, det där man knappt vågar lita på, när man ändå bara riskerar att få höra saker som sårar en?

Tillägg 20190627:

Efter kommentarer jag fick på annat håll igårkväll så inser jag att här behövs ytterligare förtydliganden (och med tanke på hur texten missuppfattats så undrar jag nästan om jag borde ta bort den helt, men nu gör jag så här).

För det första så kan man tydligen tolka texten som att jag blev ledsen över att läkarens formulering att jag saknar sjukdomsbeteende. Så jag vill tydliggöra: jag blev inte alls ledsen av formuleringen. Tvärtom. Det var ett begrepp eller uttryck eller förklaringssätt som vi diskuterade gemensamt, både jag och läkaren och sedan jag, läkaren och min chef och personalenhetsrepresentanten. Uttrycket gjorde mig inte alls ledsen, tvärtom var det i hög grad användbart och konstruktivt att diskutera och gav mig tankar vidare som är värdefulla för att fundera vidare på varför det blivit som det blivit. Efter att ha pratat vidare med chefen, och med andra, så har jag insett att det här inte bara är frågan om läkarbesök, det här är större än så. Chefen har konstaterat att det brukar gå att uppfatta när någon inte mår bra, att hon brukar kunna ana när saker är på väg åt ett dåligt håll, men att med mig gick det inte att se. Hon är själv synnerligen förbluffad över att ha missat det så totalt. Och vi letar sätt att förbygga att det blir så igen. Sätt att kunna upptäcka signalerna som jag så effektivt gömmer för både mig själv och omgivningen.

För det här handlar inte bara om den akuta situationen nu. Det handlar inte bara om hur jag agerar och reagerar i utmattningen, det handlar snarast om hur jag agerar och reagerar i stort. Det är inte ett symptom på nuvarande situation, det är en av många bidragande orsaker till att det blivit så här. Och därför är det viktigt att åtminstone beskriva det och klargöra hur det funkar. För att öka chansen att hitta strategier som motverkar det här. Jag lär ha svårt att rakt av bli någon annan, men kanske kan vetskapen om att det är så här jag funkar, och vad som gjort att det blivit så här, underlätta för folk i min omgivning att se att det som verkar lugnt på ytan kanske inte är lugnt inombords. Och det hjälper mig själv att se att jag måste tillåta mig att visa paniken även utanpå.

Och tydligen behöver jag också betona att det här inte är ett gnällinlägg. Det är inte frågan om att säga att ”alla är dumma mot mig, det är därför det blivit så här!”. Det är inte en inlägg där jag klagar över att inte bli sedd, hörd eller trodd. Inte alls. Det är inte en klagotext, det är en förklaringstext. Poängen med inlägget är att beskriva och förklara hur jag (re)agerar på helt vanliga saker, vilka strategier jag kommit att använda under livet – och vad de lett till. Vilket ju inte bara beror på andra, utan minst lika mycket på mig själv. En viktig bit i det är att jag ofta lär mig mina läxor ”för hårt” och ansträngt/anstränger mig för kraftfullt för att undvika att dåliga saker händer igen. För att känslan av att misslyckas och göra fel är så jobbig och gör att jag blir så arg på mig själv… och därför vill jag undvika att hamna i det igen. Och det jag försökt beskriva här, i den här texten, är hur det i praktiken stänger av och avgränsar i min (muntliga/visuella) kommunikation med omvärlden. Och det leder till att människor omkring mig väldigt ofta inte alls vet hur jag mår, och därmed blir jag både ensammare och folk missar att se hur det ÄR.

Poängen med inlägget är inte heller att säga att det minsann bara är jag som har det så här. För det är säkerligen fler i världen som funkar så här eller som reagerar eller agerar liknande. Det är i så fall inte något skäl som talar emot att beskriva det här – tvärtom: även om jag själv har nytta av att försöka sätta ord på mina tankar så brukar det också finnas en tröst i att det jag skriver kanske kan vara till nytta för någon annan i form av igenkänning. Men ändå: min poäng här är ändå att försöka bena i varför det blivit så här. Hur det kan komma sig att jag ältar sönder inombords men folk ändå ser en person som tycks ha full koll på läget.

Jaha. Återstår att se om det här gör det tydligare – eller om det rentav visar sig att nnu fler egentligen läser något helt annat än det jag försökt skriva ;-)