Tag Archives: skrivande

Ickesvar från genetiska

Och så kommer då ett mejlsvar från labmedicin i Lund, på mitt mejl till genetisk vägledning. Fast mycket till svar är det inte:

Dina frågor är för komplicerade att svara på via mail. Det vore därför bättre om någon av våra genetiska vägledare kan få prata med dig. Du är välkommen att ringa det nummer du fått vid tidigare tillfälle, 046-XXXXXX, så kan de berätta och förklara.

I min värld är det där mycket märkligt. Hur kan något vara för komplicerat för att svara på via mejl? Ju mer komplicerat något är, desto bättre att ta det skriftligt, så att man faktiskt får med alla detaljer och inte tappar bort sig i samtalet. Och ännu mer när det är något som är känslomässigt svårt. Och det skriftliga svaret har dessutom fördelen att man kan gå tillbaka till det och läsa det igen, när man har glömt eller blivit osäker på hur det var eller vill fråga vidare.

Ju svårare något är, desto mer motiverat att ta det skriftligt. Tycker jag.

Uppenbarligen tycker inte personen som svarat det. Kanske är det frågan om personer som har lättare för det talade språket än det skrivna? Å andra sidan tycker jag att jag förklarade ganska väl i mitt mejl varför jag föredrog skriftlig kommunikation.

Jag som tyckte att jag trots allt varit duktig som orkat börja dra i det här. Och jag har någon sorts skräck att de ska hinna göra sig av med relevanta prover från älsklingen, så det känns liksom som att det kanske eventuellt skulle kunna vara dumt att skjuta på det här. Men för att över huvud taget kunna få någon sorts svar så måste jag alltså klara av att ringa och prata med någon?

FULT

Läser vidare i Sydsvenskans serie om skärmtid. Som det här:

3. Facebookbanta. Du behöver inte gå ur, men ha en helt skärmfri dag i veckan.

– En vuxen spenderar ungefär 75 minuter per dag på Facebook, men bara 17 minuter fokuserat på sina barn. Vi fastnar ofta vid skärmen samma tid varje kväll. Det är en rutin vi kommit in i och måste bryta. Gör något aktivt istället för Facebook. Om ni är ett par, ge varandra en massage och gör sedan en reflektion efteråt. Då märker ni att det var bättre än att sitta vid skärmen och kommer att göra om det. Om skärmen lockar mer är det nog fel på förhållandet.

Ja. Vi vet. Det är FULT att umgås via facebook. Det är däremot inte ett dugg fult att lägga motsvarande tid på att glo på TV för att man är trött och vill sitta ganska passiv och egentligen inte bryr sig om vad det är på TV:n utan bara sjunkit ner i soffan och stirrar framför sig.

Något blir genast fult så fort det involverar dator eller telefon (ja, om man inte pratar i telefonen, förstås). Att sitta och umgås i TV-soffan och diskutera det man ser på TV är bra och socialt. Om man däremot diskuterar det man ser på TV via sociala medier, med vänner man har i andra delar av landet eller världen – som till exempel lång trådar om Eurovision tillsammans med andra som älskar att analysera musiken, kläderna, surheten i tonerna – då blir det genast per definition FULT.

Att sitta i soffa och diskutera med sin älskling via facebook, och samtidigt ha med en mängd vänner som sitter i andra soffor på andra ställen, det är också per definitiom FULT.

Eller att min reflektion över tillvaron hamnar här i bloggen, där jag kan dela den med alla som är intresserade – och där min älskling åtminstone tidigare kunde läa den alldeles strax efter att jag skrivit ned den – det är också FULT.

Och hör du experten, det var inget fel på mitt förhållande. Numera har förhållandet ett stort fel, och det är att min älskling är död. Men han levde tills han dog, både via skärmen och på andra sätt.

 

Sluta nedvärdera det skrivna ordet

Sydsvenskan skriver om skärmvanor. Igen. Outtömligt ämne det där, uppenbarligen :-) Och rubriken den här gången är ”Familjeexpert: Vuxenvärlden har kapitulerat”.

Det finns förstås oändliga mängder att skriva i ämnet, men det kommer jag inte att göra nu (du får leta bland gamla inlägg), för den här mamman har i viss mån kapitulerat under sin sorg.

Men jag hänger upp mig på den här biten, ett uttalande från ”Familjeexperten”/familjerådgivaren Lena Cronqvist:

Jag tror vi mår bättre av att umgås. Skärmen är här för att stanna och vi har mer och mer av våra liv där. Men skärmen kan aldrig ersätta det fysiska samtalet. Därför är det viktigt att vi fortsätter att samtala med våra barn så att de lär sig att tyda kroppsspråk och att uttrycka sina känslor med ord.

Det jag inte tycker om är hennes sätt att värdera. Hon anser uppenbarligen att det ena sättet att kommunicera är bättre än det andra: talat språk är bättre än skrivet språk.

Ja, talat språk har sina fördelar. Men skrivet språk har också sina fördelar. Och olika personer har sin styrka på olika områden. För en del människor kommer man mycket längre i möjligheten att uttrycka sig om man får göra det skriftligt än om man måste göra det muntligt – för andra är det tvärtom. För alla oss som lyckas bättre att uttrycka vad vi verkligen tänker och tycker och känner om vi får skriva istället för att prata så är det en enorm tillgång med ”skärmutvecklingen”.

För de allra flesta av oss innebär det förstås inte att vi ska sluta prata. Men för en liten grupp, där det talade språket liksom aldrig riktigt fungerat, kan det mycket väl vara så att det skriftliga kan få lov att ta över.

Uteblivet kroppspråk när man skriver kan ersättas av ord och formuleringar, när man faktiskt får utrymme att uttrycka sig klart och tydligt och utan att bli avbruten i sina tankar.

Som sagt var, talat språk har sina fördelar, skrivet språk har sina. Men jag tycker det är synnerligen olämpligt att värdera det ena som bättre – och därmed dessutom lägga ytterligare börda på dem som mår bäst av att skriva och äntligen hittat sitt redskap. Det är tröttsamt att behöva skämmas för det som får en att må bra.

Den sista biten av citatet är dessutom helt obegriplig. Varför i hela fridens namn skulle det talade språket vara bättre på att få våra barn att lära sig att uttrycka sina känslor med ord?

Och förresten, hade det inte varit just på skärmar så hade det säkert inte varit fult. Både brevskrivande och bokförfattande ses nog fortfarande som ”fina” saker?

Vad jag skulle skrivit i klimatantologin men inte riktigt hade kraft till att utveckla

Jag tror det var i maj i år, någonstans ungefär när hela min lilla värld rämnade i sina grundvalar av cancerbesked, som jag fick frågan. Föräldravrålet skulle tillsammans med Sjösala förlag ge ut en klimatantologi, och man ville gärna att jag skulle skriva en text till den.

När man som jag älskar att skriva och inbillar sig att det är en av de saker man faktiskt är bra på, då är det ganska smickrande att faktiskt bli ombedd att skriva en text i ett sammanhang där det handlar om riktig publicering i en riktig bok.

Men omständigheterna var liksom inte de bästa för mig. Skriver jag i jobbsammanhang har jag i princip alltid ett tydligt ämne. Skriver jag privat skriver jag oftast av en inre kraft, för att jag har något specifikt jag vill säga. I det här fallet var det liksom ingetdera: jag behövde komma på vad jag skulle skriva om, och själv lyckas fylla ämnet. Och själv var jag huvudsakligen alldeles tom inombords – som en effekt av att jag fått veta att min älskling är obotligt sjuk.

Men jag ville ändå försöka. Så jag tog avstamp från det enda jag egentligen hade inom mig just då: att jag kämpat länge, men nu behövdes det att andra tog vid och att inte klimatet kan stå och falla med enstaka privatpersoners kamp, för vi räcker inte till när sånt här kommer emellan.

Jag fick feedback att texten var bra, men behövde utvecklas, fyllas med exempel och känsla. Eller nåt sånt. Jag minns inte exakt. Men den platsade inte i det skicket, helt enkelt. Den var för kort.

Och jag konstaterade att jag hade gett vad jag kunde i nuläget. Det fanns inte mer att ge. Det fanns inget bita ihop och fokusera och fixa det. Eller, det var helt enkelt inte det rimliga att lägga kraften på. Så jag meddelade att det helt enkelt fick vara.

—–

Nu är boken på gång. Boken Bevare mig väl – en klimatantologi släpps den 10 november och kan redan nu förhandsbeställas från Sjösala förlag. Och jag får väl göra det jag kan: göra reklam för boken.

Samt publicera min egen text, den som inte kom med i boken, här i bloggen:

Jag hör till de där personerna som ”alltid” varit intresserade av och engagerade i miljöfrågor. ”Alltid” betyder i mitt fall sedan 1988, när jag började högstadiet och hade en NO-lärare som gick igenom de olika miljöproblemen, inklusive klimatförändringarna – eller växthuseffekten, som var det begrepp som användes på den tiden. Sedan dess har det varit en självklarhet för mig att bry mig, engagera mig och försöka göra mitt bästa för miljön. Inte så att jag varit perfekt eller någon ängel, men det har alltid funnits där som en väsentlig del i tillvaron.

Jag har pluggat miljövetenskap och biologi. Jag har jobbat med miljö i snart femton år. Jag bloggar om miljöfrågor. Jag handlar ekologiskt och miljömärkt, åker tåg och har skaffat gasbil. Jag försöker konsumera mindre, återanvända och laga mer. Miljön finns ständigt i mina tankar, i nästan alla mina val och handlingar. Jag tycker att det är mitt ansvar att göra mitt bästa. Mitt och alla andras ansvar.

Ja, det låter förmodligen förbannat präktigt. Fast om det är präktigt eller inte är ganska ointressant. Jag gör så. Inte alla andra gör så. Vi kan nöja oss med att konstatera det.

Och jag ska erkänna: jag tycker stundtals det är ganska jobbigt. Det kräver att jag ständigt tänker till, jämför alternativ och sätter mig in i detaljer för att kunna göra de bra valen. Sedan kräver det att jag tar mig tiden att genomföra de bra valen. Och dessutom måste jag gång efter annan motivera mig, moraliskt, att ta den extra kostnaden det ofta innebär – eller för den delen motivera mig att avstå från en del saker.

Men visst, det funkar för det mesta. Som en effekt av kombinationen lång vana och hög motivation. Och med effekten att jag ständigt har dåligt samvete för att jag inte gör lite mer, försöker lite till…

Jag är förstås inte ensam om att kämpa på så här. Vi är många. Många som kämpar på, både i det lilla i vår vardag, och i det stora med att försöka påverka beslutsfattare eller beslutsprocesser på olika nivåer. Det finns många hjältar därute som försöker ”rädda klimatet”. Men ändå en ganska liten andel av mänskligheten.

Och det funkar så länge vardagen flyter på.

Men så plötsligt händer något. Ångest och depression som tar över tillvaron. Arbete som tar för mycket tid och stjäl all den tid och ork som fanns. Någon i familjen som drabbas av allvarlig sjukdom. Eller nåt annat. Olika personer drabbas av olika saker som sabbar det välkända livspusslet.

Och då finns plötsligt inte orken längre. Ingen kraft att fortsätta kämpa, oavsett om det gäller att välja ekologisk mat och miljömärkta produkter i affären eller att skriva insändare, driva facebooksidor eller tampas mot politiska motståndare.

Då blir det extra tydligt: det här duger inte! Vi kan inte låta mänsklighetens fortsatta öde bero av att enstaka människor ska orka med att göra rätt val och driva på utvecklingen i rätt riktning i sin vardag. Och det kommer aldrig att räcka. För vi är alla människor, med fel och brister, och vi kommer aldrig orka att göra rätt val vid varje tillfälle varje dag. Dessutom är det alldeles för få som tar tillräckligt eget ansvar. Och som det är nu så har vi ett samhälle som missgynnar eget ansvarstagande och gynnar dem som ”fuskar”. Det är billigare och enklare att köpa de produkter som skadar miljön.

För att få fler att ta eget ansvar behöver vi dessutom vända människors inställning. Det måste bli eftersträvansvärt att ta ansvar – få det att bli något som de flesta ser som självklart. För så är det uppenbarligen inte nu.

Vi behöver en samhällsomställning, en förändring av många grundförutsättningar i samhället. Den samhällsomställningen kan vi inte åstadkomma på det personliga planet – det behövs beslut på högre nivåer. Där behövs politikerna: för ändrad lagstiftning, ändrade spelregler. Det ska vara lätt att göra det som är rätt för klimatet, men minst lika viktigt: det ska vara det som är socialt accepterat. Och ja, sånt påverkas också av lagar (de flesta tycker trots allt det är dåligt att bryta mot lagar) och vad saker kostar.

Det är det vi behöver våra riksdagspolitiker till.

Men ärligt talat är jag besviken. Jag hör inte till dem som misstror politiker generellt: jag är övertygad om att de flesta politiker i grunden drivs av en vilja att förändra världen till det bättre. Men det här är en allvarlig situation. Världen står inför stora förändringar, och Sverige behöver på allvar göra vad vi som land kan för att begränsa människans påverkan på klimatet.

När det är krig tillsätter man samlingsregeringar. Samarbetar över parti- och blockgränser. Fokuserar på det akuta, på att lösa de problem som måste lösas, tillsammans.

Klimatproblemen, om de får fortskrida och eskalera, kan mycket väl ge problem som till storlek och karaktär kan jämställas med krig: flyktingar, brist på mat och vatten, behov av god sammanhållning för att inte kaos ska uppstå. Men till skillnad från en krigssituation så behövs den politiska samlingen redan nu. Innan problemen blivit akuta. Väntar vi tills vi har den akuta situationen så är det för sent att göra något åt den.

Det är nu vi behöver politisk samling. Det är nu vi behöver ha modiga politiker som prioriterar klimatet högst av allt, som vågar samarbeta på nya sätt och som vågar se längre än till nästa val.

Det innebär att klimatfrågan bör ges högsta prioritet. Och det innebär att de olika politiska partierna måste samarbeta. Alla vill inte ha samma lösningar, men då får man jämka och samsas och kompromissa. Istället verkar de mest miljöintresserade partierna stundtals mest ägna sig åt att tala om varför de andra partiernas lösningar är fel. Och i andra partier för miljöfrågor en tynande tillvaro. Enstaka personer i dessa partier framför stundtals bra miljöförslag, men de får inget praktiskt utrymme i politiken, eftersom de som har makten i partierna egentligen inte tycker miljö är särskilt viktigt.

Som om principerna är viktigare än verkligheten. Som att klimatförändringarna bara är ett teoretiskt resonemang, något i en avlägsen framtid, som vi kan fortsätta att käbbla om ett bra tag till.

Och ja, jag kan förstå att det känns fjärran. Även om effekterna syns här och nu – både i form av temperaturförändringar och flyktingströmmar – så är det förstås svårt att ta till sig att saker kan ändras så drastiskt. Vi här i Sverige är trots allt vana att leva i en hyfsat stabil värld. Saker förändras liksom inte på det sättet…

Men grejen är att de gör det, faktiskt, på riktigt. Världen förändras. Och det handlar om våra livsvillkor, om våra möjligheter att leva på ett drägligt sätt, om hur vår tillvaro ska se ut på lite sikt. Även här i Sverige. Ska vi kunna ha rent vatten att dricka? Ska vi kunna odla mat som räcker för oss att äta? Hur många människor kommer vi att vara här när delar av världen blir obeboelig på grund av stigande hav på en del håll och torka på andra ställen och större andel av Jordens befolkning behöver bo i Sverige som sannolikt kommer att vara mer drägligt? Hur ska vi hantera de sjukdomar som kommer att dyka upp när vi får ett varmare klimat?

Att prioritera innebär också att lägga annat på hyllan. Att säga att just nu är det här viktigare och en del annat kan vi släppa för stunden.

Och själv skulle jag önska att jag kunde få släppa ansvarsbollen till dem vi valt att ta de viktiga besluten åt Sverige. För på mitt personliga plan har jag för tillfället inte riktigt ork att fortsätta driva det här, lägga min fritid och min kraft på att åstadkomma den omställning som behövs. ”Allvarlig sjukdom i familjen” heter orsaken i mitt fall. Men omställningen måste ändå göras. Det kan inte vänta.

Ha ordentligt på fötterna och täta alla håligheter

Sydsvenskan 21 augusti, sidan 3:

 

Urklipp från Sydsvenskan 2015-08-21

 

Jag är kvinna. Jag tycker och tänker. Och jag skriver det jag tänker, här i bloggen.

Men ärligt talat orkar eller vågar jag ofta inte ens dela det jag skrivit sedan. Det finns här i bloggen, och mina få trogna läsare läser det kanske förr eller senare (om det inte drunknar i mängden av korta inlägg som inte handlar om tyckande). Men jag länkar sällan mitt tyckande på facebook eller twitter numera. Trots att jag har ganska snälla ”flöden”. Jag orkar inte ta risken.

För jag känner att det finns sådana enorma krav från omvärlden, den där utanför, för att jag ska få lov att tycka. För att jag ska få tycka måste jag göra en total analys, få med alla parametrar, väga in för och emot och inte missa att läsa någon viktig källa. Ha ordentligt på fötterna och täta alla håligheter. Innan jag gjort den hemläxan har jag egentligen inte lov att tycka offentligen.

Det är de krav som ställs på oss duktiga flickor i den struktur vårt samhälle har.

Och eftersom jag inte hinner eller orkar hela den processen för minsta lilla tyckande så låter jag hellre bli. Det går inte ihop med att samtidigt ha hus och barn och annat.

På andra grupper ställer samhällets strukturer inte alls samma krav. Vissa grupper *host* kan komma undan med vilka låtsasfakta och kategoriska uttalanden och anklagelser som helst.

Effekten av detta är att våra nyanserade inlägg uteblir (eftersom vi är rädda att de inte är tillräckligt nyanserade). Istället fylls nätets tyckande av vinklade inlägg i mängd från personerna i de där andra grupperna.

Det är ett elände. Verkligen. Våra röster behövs ju också! Och kanske ännu mer i dagens samhälle.

Men det tar så mycket ork. Så mycket mod. Varje gång. Och jag känner att jag återigen tappar mark, tappar av det jag kämpat med att återta.

Så jag tycker. Jag skriver, här i bloggen. Men jag påtalar det sällan, och du kommer bara att hitta det om du själv aktivt kommer hit.

Egna språk, kartor och att härma

Ja, bland de saker folk brukade antyda att jag ”härmade” en gång i tiden fanns förstås Tolkien. Vilket väl blir lite extra löjligt sett utifrån att jag vid den tiden bara hade läst Bilbo (av Tolkiens böcker alltså; jag hade ju läst fler böcker än så :P). Men jag tror att det var två aspekter som folk hade en tendens att hänga upp sig på: kartor och språk. För ja, jag ritade en karta över den där världen som boken jag skrev utspelade sig i. (Det är väl fullkomligt självklart – hur ska man kunna skriva en historia om en påhittad värld, med resor och så, utan att rita en karta för att orientera både sig själv och läsaren.) Och ja, jag hittade på språkfragment för de länder och människor jag skrev om. Jag tycker det är spännande med språks uppbyggnad och hade en gång i tiden funderingar på att eventuellt studera indoeuropeisk språkforskning. Inte sjutton kan jag hjälpa att Tolkien också gjorde sånt! Och det är ju inte bara Tolkien som ägnat sig åt sånt, utan även väldigt många andra som hittat på andra världar. Fast grejen är väl antagligen att de som kom med sådana kommentarer inte själva läste fantasy utöver kanske just Sagan om ringen, som väl liksom fått någon sorts allmänbildningsstatus eller blivit en sådan där sak som man ska ha läst.

Vi skriver alla på samma historia, där trådarna ibland flätas tätt samman, ibland strävar vitt isär.

(Anders Björkelid)

Men det är faktiskt bara jag som kan veta hur min version av historien ser ut och vilka delar av väven som ingår i min version. Bara jag som kan bestämma. Och till detta kommer att jag kanske berättar historien på ett annat sätt, med ett annat språk eller en annan stil, eller med en annan poäng eller sensmoral.

Och kanske kanske en vacker dag att jag lyckas hitta tillbaka till tråden, och antingen skriver om min variant från början och städar upp i den – eller skriver något helt nytt, vem vet?

Men inte nu. Det kräver långt mycket mer fokus än för att komma loss och skriva ett blogginlägg.

Bloggen är inte istället för dagbok – men utan blogg kan jag inte skriva dagbok

Det var någon som frågade häromsistens (på twitter, tror jag?) om det verkligen finns folk som fortfarande skriver dagbok på traditionellt sätt, eller om twitter och bloggar etc helt har tagit över. Jag svarade att möjligheten att blogga är det som slutligen lyckats få mig att skriva dagbok :-)

För ja, jag försökte skriva dagbok en gång i tiden, när jag var i elvaårsåldern, tror jag. Men det varade inte länge, och blev liksom aldrig intressant. Med en dagbok kände jag bara ett tvång att notera den dagens händelser – och det blev väldigt tråkigt och ointressant.

Jag tror det finns två huvudsakliga skäl till att det inte funkade för mig – och att bloggandet funkar utmärkt.

Det ena skälet handlar om publik. Poängen med en dagbok är ju att skriva bara för sig själv. Det är inte meningen att någon annan ska läsa. Och ärligt talat, varför ska jag då lägga massor med tid på att formulera mig och skriva ner det? Det jag redan vet finns ju i mitt huvud ;-) Det är i resonerandet, behovet av att förklara på ett sätt så att någon annan kan förstå, som det blir intressant. Därmed inte sagt att jag själv alltid förstår mig själv. För det händer ju saker i de där försöken att formulera för andra, som gör att jag förstår bättre själv också. Resonerandet är jätteviktigt. Men utan en möjlig läsare tar jag mig inte den tiden och orken att formulera. Åtminstone inte tiden att skriva ner det.

Innan jag bloggade förde jag ärligt talat fler låtsassamtal i mitt huvud. Med olika personer. Diskussioner, formuleringar, förklaringar, dialoger. En hel massa stackars människor har helt ovetande spelat en roll i sådana inre dialoger. Och ja, det fyllde väl lite samma fuktion. Men att skriva ner det ger ytterligare mervärde. Plus att det inte behöver vara en stackare som utses till dialogmotpart. Här kan det i någon mån vara vem som helst. Här är det du, om du läser – och ärligt talat vet jag ju sällan vem som faktiskt läser.

Det betyder inte att jag med säkerhet måste veta vem som läser eller ens ATT någon läser. Det viktiga är faktiskt möjligheten. Möjligheten att någon läser. För det är tillräckligt för att det ska finnas ett värde i att formulera mina tankar och skriva ner dem.

Den andra biten är datorernas fantastiska möjligheter när det kommer till att redigera texter. Visst, när jag skrev mycket i tonåren (de där böckerna… hmmm…), så skrev jag huvudsakligen för hand, och jag skrev både snabbt och snyggt (tyckte jag). Men jämfört med möjligheten vid datorn… Det här att kunna skriva och sudda och skriva igen och gå tillbaka och ändra och flytta om och strukturera. Det är fantastiska möjligheter! För min stundtals röriga hjärna, med tankar som har trådar åt alla håll och kanter, så gör det enormt stor skillnad. Skulle jag vara tvungen att strukturera min text redan från början – skriva en disposition som i skolan, gubevars – så skulle det liksom aldrig bli några texter skriva. Inte med bar och hus och trädgård och jobb.

Men en blogg… en blogg funkar. En blogg ger mig möjligheten att skriva, på mina villkor, under mina förutsättningar, där jag befinner mig i livet. Det ger ett utlopp för mitt behov av att formulera mig. Och det utvecklar både mig och mitt skrivande.

 

Allmänt om mig och mitt bloggande

Ibland önskar jag att jag hade möjlighet att ägna mig åt bloggandet på heltid

Det är så mycket jag vill skriva. Så många trådar jag skulle vilja följa upp. Så många saker jag skulle vilja kunna fördjupa mig i och göra ordentlig research på innan jag skriver, istället för att ibland få nöja mig med tyckande.

Jag skulle vilja kunna gå vidare med att undersöka hur företag agerar i olika frågor, följa infokedjor vidare och luska.

Eller för den delen bara helt enkelt ha tid att faktiskt skriva när jag vill, när blogginläggen vill bli skrivna, istället för att alltid ligga efter och känna att jag inte hinner, att det alltid ligger en trave med halvskrivna blogginlägg i huvudet, som alltid hunnit tappa stunsen och de snygga formuleringarna och dessutom bli inaktuellt innan jag hinner skriva.

Jag skulle vilja att bloggandet slapp stå i konflikt med livet i övrigt.

Hallå därute, det finns inte möjligen någon som vill betala mig för att blogga på heltid? ;-)

Nej, sannolikt inte.

Och samtidigt så faller ju poängen lite då. Bloggandet är mitt. Jag kan skriva vad jag tycker. Min frihet, mina åsikter. Ingen annan som bestämmer. Om någon betalar mig för det, så är jag genast mer låst. Måste kolla av med någon annan vad det är okej att jag skriver.

Det vill jag inte. Inte när jag bloggar.

Så jag får nog fortsätta göra det bästa av att göra det på de här premisserna :-)

Måste man alltid tänka nya tankar och skriva nya texter?

Ganska ofta börjar jag formulera blogginlägg i mitt huvud, för att sedan inse att det där har jag ju redan skrivit ett inlägg om. Ibland rör det sig om små saker och andra gånger om betydligt mer komplicerade saker eller stora resonemang. Och så inser jag att ju inte rimligen kan göra ett nästan ordagrant likadant inlägg igen. Men samtidigt kan jag känna ett behov av att ta upp frågan igen, för den är fortfarande precis lika aktuell och viktig, eller den där lilla saken irriterar mig lika mycket nu som då.

Andra gånger börjar jag inte ens formulera ett nytt inlägg, för jag är redan fullt medveten om att jag skrivit något jag tycker är väl genomtänkt och formulerat. Men jag tycker ämnet är dagsaktuellt och önskar liksom nästan att jag inte hade skrivit något förra gången, för nu blir jag i så fall tvungen att länka till ett inlägg vars adress börjar med 2011/07/ eller 2008/10/ och så vidare. Och det kan man väl inte göra – eller? Kanske som ett svar på något, men inte så där helt… oprovocerat och spontant?

Eller kan man det?

För egentligen är det ju ganska fånigt tänkt. Bara för att en tanke är gammal så blir den ju inte ointressant för det. Böcker kan ju ha hundratals år på nacken och ändå vara relevanta.

Men jag tänker att om det jag skrev var intressant redan när jag skrev det, så hade det fått genomslag då. Och om folk inte tyckte det var intressant då, så tycker de bara jag är tjatig om jag kommer dragandes med det igen.

För övrigt så händer det ibland att jag är fullkomligt övertygad om att jag har skrivit ett blogginlägg, eftersom jag formulerat det i huvudet så många gånger, men efter att ha letat efter inlägget får jag till slut inse att jag nog aldrig gjort det. Som svordomsinlägget häromsistens, som jag skrev när jag insåg att det nog inte fanns något gammalt inlägg att länka till.

 

Supermiljöbloggen söker skribenter

För att skriva hos oss ska du ha möjlighet att lägga en del tid på bloggen. Allt bloggande är ideellt. I genomsnitt ska du skriva tre inlägg i veckan eller mer. Vi vill också att du har läst eller just nu läser någon form av högskoleutbildning som är relevant för bloggen, alltså kopplat till miljöfrågor, eller att du har skaffat dig liknande kunskaper på annat sätt, till exempel genom att arbeta med frågorna. Vi ser helst sökande av det juridiska könet kvinna.

Läs resten av ”annonsen” på www.supermiljobloggen.se

Det låter verkligen lockande.

Men… det är det där med tid. Det är ibland svårt att säkert veta om tid infinner sig eller inte

Och så vet jag inte om jag verkligen är tillräckligt påläst alltid.

Dessutom skulle jag ha svårt att känna mig helt oberoende, med tanke på mitt jobb. Eller… inte så att jag håller inne med vad jag tycker. Men om jag ska skriva ut mitt namn i bloggen, så… blir det mer komplicerat.

Jag får nog fortsätta att vara min egen, för enkelhetens skull. Men då kan jag ju i alla fall göra lite reklam för Supermiljöbloggen :-)