Tag Archives: skrivande

[rubrik saknas]

Rubriker är viktiga.

Jag är inte alltid bäst i världen på att läsa rubriker i en vanlig text, det ska jag erkänna. Ibland betraktar jag dem mer som fysiska avgränsare som strukturerar texten än som ett element som faktiskt ska tillföra information. Framför allt underlättar de navigeringen i en text.

Men speciellt i mejlsammanhang är rubriken jätteviktig. Vi kontorsråttor i dagens samhälle får många mejl på en dag, och då är det viktigt att kunna sovra och snabbt se vilka saker som är viktiga och bråttom och vilka som kan vänta. Eller för den delen hitta de viktiga sakerna igen. Då är det inte så smidigt med rubriker som ”Mötet” eller ”Arbetsgruppen” – eller för den delen mejl helt utan rubrik.

I många fall kan en bra rubrik vara avgörande för att mejlet alls ska öppnas istället för att bli liggande. Har man något viktigt att säga eller få svar på ska det framgå direkt i början av mejlet, och allra helst i rubriken. – Men då blir det förstås svårt när det allra mest centrala finns i rubriken, och så vissa personer helt sonika hoppar över rubriken och därmed inte fattar frågan eller avsikten med mejlet.

Rubrikerna är också viktiga för att kunna sortera mejlen och kunna följa ett skede och en diskussion. Därför gillar jag inte alls när en del människor när de ska skicka mejl till mig bara letar reda på senaste mejlet de fått av mig, oavsett ämne, och bara svarar rakt av. Utan att ens ändra rubriken. Hur ska jag då kunna hitta?

Det är sällan jag skriver en disposition längre

Man ska ju göra det när man skriver en längre text. Speciellt en argumenterande sådan. Stapla upp alla de saker man tänkt ta upp, strukturera upp ordningen, tänka igenom hur man ska inleda och avsluta. Det var ju så vi lärde oss i skolan.

Så gör jag aldrig nuförtiden.

Eller jaa, det är inte helt sant. När jag skriver pressmeddelanden och sånt så tänker jag i nyhetsdisposition – viktigast först, bakgrund längre ner. Men det är på en väldigt rudimentär nivå.)

Oftast börjar jag bara helt enkelt skriva.

Fast nä… det är egentligen inte heller helt sant :-) Oftast har jag faktiskt gått och tuggat på texten en hel del i huvudet innan jag börjar skriva. I alla fall när jag skriver blogginlägg. Så nån sorts plan har jag ju.

Men jag har inte helt säkert bestämt vilken ordning det ska komma i. Jag har halvfärdiga stycken och lösryckta meningar i huvudet. Och så skriver jag ner dem, och så flyttar jag runt och filar och kompletterar så att det ska sitta ihop någorlunda :-) Oftast tycker jag att det i alla fall funkar hyfsat.

Den stora skillnaden är väl just den: möjligheten att flytta runt små och stora bitar. För när vi lärde oss det där med disposition, då var det kopplat till att vi fortfarande skrev uppsatser för hand, och på tid. Uppsatsskrivning i aulan, fem timmar, kladdpapper och renskrivningspapper och något att äta.

Det var ju i alla fall delvis en annan värld. Eller – skriver de fortfarande svenskuppsatser på det sättet på gymnasiet?

Done!

Nu har jag klippt och klistrat och flyttat och grejat och donat och haft mig. Samt utmed vägen taggat och kategoriserat – en del nogsamt, en del mer på slump.

Jädrar vad mycket jag har skrivit…

(Och bitvis har jag jobbat hårt på att inte läsa igenom allt det gamla alltför noggrant igen. Jobbiga stunder vill man inte i onödan genomleva mer än nödvändigt, typ.)

Nu är det nog dags att sova :-)

Eeegen – efter sju sorger och åtta bedrövelser

En egen.
Jag har länge sagt att det skulle vara så smidigt med en liten bärbar dator. Att det skulle jag vilja ha, om det fanns. En liten som man faktiskt lätt kan ha med sig.

Nu finns det.

Så nu har jag gått hela hösten och grunnat på det. Sambon har sagt till mig att jag ska köpa mig en. Men jag är en snåljåp, och dålig på att unna mig saker. Behöver jag verkligen en? Och jag kan ju vänta ett tag till, priset sjunker ju fortfarande.

Tills priset uppenbarligen började stiga igen. Då tog jag mig samman och bestämde mig. Jag vill ha möjlighet att skriva på tåget – det är ju den enda tid som är bara min. Tid som ändå bara slösas bort.

Så jag skulle köpa en teknisk pryl, bara till mig själv. Det har jag nog inte gjort sedan jag köpte min första CD-spelare, av bergsprängarmodell, när jag haft mitt första sommarjobb. Det vill säga för uppskattningsvis 16 år sedan. (Den har lagt av nu.) Och för ungefär samma pris – vilket ju innebr att det nu rör sig om betydligt mindre pengar, när man räknar in inflation, plus att jag nu har en riktig lön

Så i lördags morse åkte jag och köpte den.
Med småbarnsförälderns alla bestyr, så var det inte förrän sent lördag kväll jag hade möjlighet att plocka fram den och testa den.
Satte i batteri. Kopplade in sladd. Tryckte igång.
Tja, något hände uppenbarligen. Men skärmen var svart.
Svart.

Vi tittade i instruktionsbokoch testade olika saker, men inget hjälpte. Inget syntes på skärmen.

På söndagen, efter lussekattsbak och före julskyltning, fick vi klämma in ett nytt besök och byta mot ett nytt exemplar. Redan i affären krävde vi att få koppla in den och se att den funkade. Det gjorde den.

Hemma på kvällen satte vi oss igen för att testa. Jodå, den här datorn funkade. Jag satt och testade runt lite.
Men den verkade ha problem att koppla upp mot det trådlösa nätverket. Sambon skulle titta närmre på det, och jag gick och la mig.

I morse bekräftade han: den här datorn var inte heller frisk. Den del som skulle koppla upp mot det trådlösa nätverket var trasig.

Idag åkte sambon själv för att byta. Och fick först ut en låda med ett före detta demonstrationsex eller liknande, men krävde sedan en ny.

Nu tror jag det funkar. Men jag vågar inte riktigt ropa hej än

En eeegen.
Det känns i alla fall ganska bra
Jag tror jag är värd det?

Jag har fått en leksak! :-) :-) :-)

Ja, eller köpt. Eller inte ens betalat än. Men ändå

En begagnad liten minidator. Med betoning på liten. Tar inte mer plats än en pocket, och väger nästan inget. Lätt att ha med

Så nu KAN jag sitta och skriva närhelst jag vill. När jag tänker kloka tankar på tåget, till exempel

Däremot lovar jag inget

Egentligen

har jag massor med saker jag ville skriva. massor med tankar och berättelser, saker som vill bubbla ut. För det är ju så skönt att skriva! Jag hade nästan glömt det, hur det var att få skriva om det jag själv VILL, för stunden, till och med – inte bara skriva för att man ska och måste

Så någon dag, förr eller senare, ska jag säkert ha ork att skriva ner lite tankar som susat runt i mitt huvud, om religion, och om dans, och om en del annat.

Men ikväll är jag alldeles för trött. Och dessutom såsig av en timmes professionell massage Jag har inte fokus nog att orka börja, ens.

Men det där kan ju jag också!

Igår läste jag en intervju i Metro, med en gammal kursare som skrivit en bok.

Men jag kan ju också! Jag vill ju också!

Den där konstiga känslan…

Jag skulle ju bli författare!

Alltså, egentligen är det inget problem längre. Egentligen har jag nog mer eller mindre lagt skrivandet – det skönlitterära sådana – på hyllan. Kanske för gott, kanske bara för en period i livet. Den där romanen jag skrev förlänge sedan, som jag inte är nöjd med och som ju skulle skrivas om – jag tror egentligen inte alls på att det ska bli av längre, och det känns egentligen inte ens jobbigt. Jag har annat som känns roligare. Jag ska ju inte göra det ”för att” det ska vara så, jag ska ju i så fall göra det för att jag VILL. Och det vill jag inte, inte just nu i alla fall.

Men så dyker det upp såna här saker. Och plötsligt så skriker något inom mig ”Men hallå! Jag kan OCKSÅ det där. Hör ni det?”. Jag vill liksom tala om för hela världen att jag är minsann lika bra. Jag kan också. Om jag bara tog mig samman så skulle jag också kunna göra lika bra. Jag har bara valt att inte göra det. Just nu.

Samma sak med dansen. Egentligen har jag accepterat att det blev som det blev. Jag blev inte proffessionell dansare. Jag är nöjd med det. Det är inte ett liv som hade passat mig, jag skulle inte må bra av det i längden. Det blev mycket bättre så här.

Men när det dyker upp annonser i tidningen om auditions, så drar det lite i mig… Jag kanske skulle, ändå…? ”Hallå, jag kan också!!!” Lite avundsjuk är jag allt. Lite grann känner jag att jag nog skulle försökt lite till, prioriterat annorlunda.

Eller, egentligen vill jag nog mest bli sedd. Jag har så sällan blivit sedd för den sortens saker. Aldrig fått något erkännande.

Och det är nog snarast den saknaden som kommer krypande upp. Inte en längtan efter att skriva eller stå på scen. Utan mer en saknad. Över att det alltid var de andra som syntes, som stal strålkastarna, som fick höra att de var bra på sånt.

Jag fick möjligen höra att jag var bra i skolan. Och det skulle man inte vara. Det var dåligt att vara bra i skolan. Det fick man inga applåder för.

Ibland hade varit roligt att få vara bäst på det man vill vara bäst på.

Jag vill ha en diktafon kopplad till min hjärna

Det är alltid så… och har alltid varit Jag tänker bäst när jag inte är i närheten av en dator (eller ett skrivpapper). När jag promenerar, när jag sitter på tåget, eller vad det nu är. Då har jag ju liksom ”all tid i världen” att ägna mig åt att formulera tankar. Då kan jag få ihop saker riktigt bra. Då vet jag precis hur eller vad jag ska skriva, ord för ord. Långa drapor, som jag fått ihop jättebra.

Men då har jag ju inte möjlighet…

Och sedan, när möjligheten kommer, sent på kvällen hemma när jag har möjlighet att sätta mig och skriva… Nä. Då är det puts väck. Eller i bästa fall minns jag VAD jag skulle skriva om. Men formuleringarna har flugit iväg med fågelsträcken, eller nåt…