Oliver Queen, a k a Green Arrow, är världsmästare på att alltid ta på sig skulden för när något går dåligt. (Eller, frågan är ju om han verkligen slår mig i den grenen.)
I ett av de avsnitt vi sett idag, säger han så här angående att ta på sig skulden:
Do you know why I always blame myself in situations like this? Because at least it’s an answer. Sometimes, we just need a reason when a situation is completely unreasonable.
(Canary Cry)
Det är väl inte utan att det ligger något i det…
Söndag kväll. Efter att jag stångat mitt huvud mentalt blodigt med bankpapper åkte jag för att handla, och eftersom det fanns några saker jag behövde handla som inte finns i närmsta affären åkte jag lite längre iväg.
Rejält mosig och sliten i huvudet gick jag av gammal vana förbi kyldisken där de lägger saker som är nedsatt pris på grund av kort datum. Och där fanns en hel massa ekologisk kyckling – kycklingvingar, filéer och annat. Men jag orkade inte. Just den kvällen orkade jag verkligen inte köpa hem kycklingdetaljer, trots att jag visste att de skulle komma att slängas typ en timme senare. Jag orkade inte. Och jag hade fruktansvärt dåligt samvete för det, men jag klarade verkligen inte av det just då.
Torsdag (igår). Handlar i min närmsta lilla affär. Konstaterar att de har ett skitlass (ja, verkligen ett skitlass) med nötfärs från hälsingestintan, allihopa med nedsatt pris på grund av sistadag 30 september. Och jag är så trött på att nästan alltid ha köttfärs i frysen som borde ätas upp, för att jag försöker se till att rädda lite av den ekofärs som kommer att slängas i affären om inte jag köper den.
Så igår köpte jag hem ett paket av hälsingestintanfärs. Och idag var jag inom affären, en och en halv timme innan stängning. Det fanns fortfarande åtta paket kvar med hälsingestintanfärs. Åtta paket à 500 gram. Jag köpte två av dem. Och skämdes ofantligt för att jag inte köpte resten.
Nu har jag ikväll stått och lagat oändligt med fina goda köttbullar, som ska stoppas i frysen och finnas som färdigmat. Och visst, det är fint och bra att ha goda köttbullar att ta till.
Men jag skäms. Jag skäms för allt det fina kött som slängs. Alla dessa djur som föds upp, slaktas och sedan bara slängs. Jag skäms över människans överproduktion. Jag skäms över hur vi hanterar värdefulla resurser och råvaror. Jag skäms över att vi hanterar levande varelser för att sedan bara slänga resultatet. Vi pratar om att vi behöver äta mer vegetariskt, att vi behöver hitta andra proteinkällor, som insekter, men samtidigt har vi en löjlig överproduktion av kött.
Jag skäms. Jag skäms över att jag inte köper hem allt det kött som jag vet kommer att slängas när affären stänger för kvällen. Men jag är samtidigt trött på att känna att jag ska agera någon sorts reservlösning och anpassa min mathållning efter vad andra uppenbarligen inte var sugna på just den veckan – och framför allt trött på att vi har en kultur där det anses normalt att det ska finnas så oerhört mycket mer mat än vad som behövs i våra affärer.
Jag skäms. Men jag är trött på att skämmas. Och det verkar vara så många andra som inte alls skäms. Jag tycker att vi åtminstone kunde skämmas tillsammans.
Tidigare inlägg: Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?
Posted in Irriterande, Miljö, Reflektioner och tankar, Samhälle
Tagged ansvar, hushållning med resurser, kött, matsvinn, samvete, skam, skuld, vegetariskt
Nej, de är inte lika aktiva längre, de där tankarna om att det skulle kunna vara mitt fel. Inte lika aktiva, och inte lika många saker som far runt i den där tankebubblan längre.
Men några av dem yr fortfarande runt ibland.
Tänk om han fick cancer av att jag bestämde mig för att tycka att det var okej att köpa även köttfärs som var sista försäljningsdag. Jag brukar ju köpa kött som är nedsatt för att det är kort datum, för det är win-win: minskat matsvinn och bättre pris. Och länge lät jag bli köttfärs, men sedan började jag köpa det också. Den har aldrig varit dålig. Men om nu processat kött och sånt ökar risk för cancer, så är ju köttfärs i slutet av hållbarhet en sådan sak som skulle kunna påverka?
Tänk om det är huset här. Eternittaken, som jag fortfarande hittar små avbrutna bitar av som kryper upp i marken, förmodligen från när taken las en gång för länge sedan. Tänk om han fått i sig av det, från marken och jorden, och det på något vis gett cancern. Eller om det är för mycket radon i marken och det på något vis bidragit. Visst, vi har mätt och radonet ligger under gränsvärdena, men ändå… Tänkt om det är något här i huset eller trädgården som är dåligt och ger cancer. Tänkt om vi borde flytta härifrån. Tänk om han hade levt ifall vi aldrig hade flyttat hit.
Sådana saker.
Jag försöker knuffa bort dem också. Hoppas att det bara är uppåt väggarna.
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg
Tagged ansvar, cancerskulden, skuld
Jag behöver få lov att lita på mig själv. Lita på min egen förmåga att bedöma läget och bedöma min kapacitet och förmåga. Lita på och lyssna på mig själv.
Jag har sorg.
Jag är ensamstående mamma med två skolbarn och med ett jobb att sköta.
Fast alldeles oavsett så bör det vara jag som är bäst på att veta och bedöma vad jag klarar, vad som funkar för mig.
Jag har alltid haft orimliga krav på mig själv. Fast de kraven kommer ju egentligen inte bara från mig själv. De kommer också från andra, från vilka frågor som ställs, vilka förväntningar som ställs.
Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner alltid att jag borde gjort mer, eller annorlunda. Så har det alltid varit. Och jag kämpar med det. Redan ”i vanliga fall” – redan innan, när vi var två föräldrar.
Nu är vi inte det längre.
Det finns dagar när jag är någonstans i närheten av min normala kapacitet. Och det finns dagar när jag mest överlever.
Dessutom finns det, precis som för alla andra människor, dagar när det är annat som fyller tillvaron. Dagar när jag och barnen är på Liseberg. Dagar när jag är utslagen av förkylning eller mensvärk. Dagar när det är fullt tillräckligt mycket att jag börjat jobba efter semestern och extra trött, och resten av tiden fylls av att orka laga mat och ta in tvätten som inte ska bli blöt av regnet. Och dessutom finns förstås min, och barnens, sorg där hela tiden, som en extra tyngd och kraftansträngning.
Och jag har inte längre älsklingen här som en buffert, som kan säga åt mig att jag aldrig kan hinna och orka allt jag tycker jag borde.
Jag behöver få lov att lyssna på min egen känsla: Hur mycket klarar jag? Hur mycket orkar jag? De dagar det faktiskt inte går, så behöver jag kunna lyssna på det, acceptera det, släppa efter för att det är så. Det är viktigare nu än någonsin, nu när jag måste klara det själv. Nu, när jag i någon mån – oavsett hur mycket ni vill bära mig genom detta – bara har mig själv.
Jag försöker. Verkligen. Jag accepterar att det finns bra dagar och dåliga dagar. Anpassar mig efter det och försöker vila i det. Och försöker släppa efter på kontrollbehovet, acceptera att jag inte orkar försöka ha full kontroll, inte klarar av att vara projektledare och hålla ihop allting. Acceptera att saker får flyta lite och att våga lita till att det nog faktiskt ordnar sig även om inte allting blir planeringsmässigt optimalt under en period.
Då är det väldigt jobbigt när någon annan envisas med att vara det där dåliga samvetet jag försöker låta bli att lyssna på. När någon annan envisas med att försöka fylla i de där konturerna jag kämpar med att sudda ut. Och då är det dessutom inte bara mina egna orimliga krav jag inte lever upp till, utan jag gör någon annan besviken.
Nä, just det, det gör jag förstås inte. Det var ju inte så det var menat. Det var inga krav. Det var bara omtanke. Eller nåt sånt. Nå, men det hindrar ju inte att det blir något jag hela tiden måste förhålla mig till, något jag hela tiden måste kämpa med att trycka undan och inte lyssna på.
Och jag har tillräckligt med sådant av annat slag.
Och mig själv kan jag i alla fall säga till. Till och med på skarpen, om det behövs. Låt bli det där nu! Släpp det där nu! Men med någon annan får jag inte ens antyda att det där gör mig ledsen eller att det sätter igång saker i mig.
Jag behöver få lyssna på mig själv. Lyssna på vad som är rimligt. Tillåta mig att acceptera att jag inte klarar allt. Tillåta mig att vara snäll mot mig själv, som så många personer sagt till mig så många gånger det senaste året. Lyssna på mig själv och lita på mig själv. Jag har behövt det länge, men jag behöver det mer än nånsin i den nuvarande situationen.
Men jag behöver också kunna lyssna på och lita på det andra säger. Som det här, som också många sagt till mig på sistone: att jag inte behöver känna tacksamhetsskuld för att folk hjälper mig, för människor hjälper huvudsakligen andra människor för att de själva mår bra av det och blir glada av det. Jag tror de menar det, när de säger det. De flesta.
För jag är inte intresserad av att behöva känna tacksamhetsskuld. Då klarar jag mig hellre själv. Och jag är inte intresserad av att behöva leva upp till andras krav. Jag har fullt tillräckligt högt ställda krav på mig själv. Jag behöver sänka kraven på mig själv. Och jag har inte lust att bli motarbetad i den kampen.
För övrigt är det inte ens en kamp jag för bara för min egen skull. Det handlar också om att kunna vara en rimlig förebild för mina barn – vilket arv jag lämnar vidare till dem.
Och jag tänker att oj, vad schysst det skulle vara om jag kunde lära mig att känna mig stolt över det jag lyckas med, istället för att alltid bara känna skuld och skam över det jag inte lyckas med.
Älskade… jag saknar dig så förbannat.
Eller nej, det är inte rätt ord just nu. Just nu är det inte saknaden som är stor. Just nu är det behovet av dig, av att ha dig här som en buffert och ett skyddsnät. Det är i den funktionen jag saknar dig just nu. I form av den positiva inverkan du hade på mig. Och i form av det och den jag slapp vara, tack vare att du fanns här.
Svårt att sätta ord på. Ännu svårare att sätta ord på eftersom jag ju förväntas hålla käften om en massa saker.
Jag är så förbannat trött på det där.
På att behöva förhålla mig till att viktiga saker som händer och hänt inom familjen, saker som påverkar min livssituation påtagligt, både i stunden och för resten av livet, ska hållas hemliga. Inte pratas om.
På att även inom familjen låta bli att prata om viktiga saker, saker som påverkar på så många sätt. Att hålla tyst om saker till den milda grad att jag inte själv får ihop vad som händer – men jag ändå förväntas få ihop och veta vad saker beror på.
På att jag ska stänga till om och låsa om sådant som jag behöver prata om, fastän det förstör för mig, för att det hela tiden är viktigare att någon annan kan bli ledsen.
På att jag liksom inte ska säga saker utåt, för att det som jag säger kan uppfattas som att alla i familjen tycker det.
På att det är bättre att jag snor in och maskerar och inte pekar ut – även om det innebär att jag i praktiken misstänkliggör och pekar ut så många fler.
På att ju mer man liksom inte riktigt får prata om och nämna desto rörigare blir det och desto sämre mår jag.
Med dig hade jag en buffert emellan. Med dig lärde jag mig med tiden att se en del av de där märkligheterna jag fått med mig. Lyckades arbeta bort en del av dem, tror jag. Jag tror det var en del i det där att du på slutet konstaterade att jag numera mådde mycket bättre än förr om åren. Inte hela biten, självklart, men en pusselbit. Och det var en viktig bit i att vi två fungerade ihop. När jag hade börjat få ordning på en del av de där bitarna så bråkade vi inte längre, som vi trots allt gjorde ibland i början.
Och det finns så mycket i det där gamla som jag inte vill ha med mig i bagaget vidare, som jag absolut inte vill skicka vidare till mina barn. Bitar om prestationskrav och skuld och skam och motstridiga signaler och brist på öppenhet. Orimliga krav på mig själv på alla sätt och vis. Och med dig här minskade risken, ökade chansen att få bort en massa gammal skit.
Men du är borta. Borta.
Och jag ser mig själv liksom stå och leta bland gamla mentala lindor igen…
Ja. Det här är obegripligt och osammanhängande. Det är i någon mån poängen. Och jag gissar på att till och med den här nivån av luddighet är för utpekande och för anklagande.
Ja, det finns en anledning till att jag lärt mig att vilja klara mig själv och inte vara beroende av andra.
Ja, det finns en anledning till att jag har svårt för att be om hjälp.
För jag vet att det riskerar att komma surt efter.
Kanske lika så bra att bli påmind om det, egentligen.
En gång i tiden, när jag började blogga, så gjorde jag det bland annat för att kunna uttrycka sånt jag inte hade möjlighet att uttrycka någon annanstans men ändå ville ventilera med fler. (Ja, jag kunde prata med älsklingen. Men ibland är det bra med fler kontaktytor, liksom.) Och för att skrivandet passade mig. Och jag bloggade i högsta grad anonymt, ingen mer än älsklingen visste att det var jag som hade skrivit det jag skrev.
Då kunde jag i viss mån skriva friare. För även om bloggen fortfarande är ”anonym” så är ju väldigt många av den som läser den vänner och släktingar som i allra högsta grad vet vem jag är.
Det snävar in mitt skrivande. I alla fall så fort någon mer – utöver offentliga personer – involveras i det jag har behov av att skriva om. Och det innebär att jag i praktiken väldigt ofta på olika sätt försöker maskera vem jag skriver om – för att ingen ska känna sig utpekad eller illa behandlad eller nåt sånt. Så jag håller det allmängiltigt, skriver om ”folk” eller ”personer” eller annat. Det får tyvärr ofta effekten att personer som inte alls borde känna att det handlar om dem undrar om det är de som gjort fel eller gjort mig ledsen eller vad det nu är. Och det är ju inte heller så lyckat. Och jag är ärligt talat ganska trött på det där tassandet. För det känns som att det mest biter mig i baken.
Så nu gör jag avsteg. Ja, du kan hata mig för det. Det gör nog ingen större skillnad i nuläget.
—–
Jag har en ganska komplicerad relation till min mamma. Mamma är bra på en massa sätt. Men vissa områden är väldigt svåra. Ett sådant handlar om att framföra kritik mot henne.
Nu menar jag kritik i ganska vid mening: att över huvud taget framför synpunkter på något hon sagt eller gjort. Gör man det så rasar världen totalt.
Ja, så har det alltid varit.
Om jag för mamma påpekar att hennes sätt att uttrycka sig eller göra något på gör mig ledsen eller ger mig prestationsångest eller stressad eller något annat besvärligt, så kommer hela den långa harangan, om hur otacksam jag är och hur mycket hon gjort för mig och att jag minsann alltid kritiserar henne och så vidare. Oavsett om jag framfört det snällt och försiktigt, på det mildaste sätt jag kunnat komma på, eller om det kommer när bägaren runnit över för mig.
Därför drar jag mig för att framföra kritik. För jag vet vad det kommer att leda till. Med andra ord är det väldigt sällan jag framför kritik mot mamma. För jag vågar inte, eller vill inte ta risken. Även om jag tycker att man måste kunna påpeka för någon – speciellt någon så nära – att det här påverkar mig negativt – för hur ska man liksom annars nånsin förbättra relationen?
Tidigare i sommar (gissningsvis för ungefär två månader sedan) rasade mammas värld när jag påpekade att barnen och jag tyckte att hon var väldigt klämkäck i tonen hela tiden när hon försökte planera vår sommar.
Och idag, när mamma ringde, rann min bägare över när hon för gissningsvis för säkert fjärde gången under den senaste dryga veckan ringde och frågade om mina vänner varit här och gjutit vidare på verandan nu då? (Eller om det varit under längre tid men kanske fler gånger. Jag har inte fört dagbok. Det kan kvitta.) Och när hon ringde om motsvarande sak iförrgår (?) så var det också ”Jaså, är du inte klar med alla fönstren än?”. Nej, för vi har varit bortresta, och jag har börjat jobba, och jag är förkyld, och dessutom har både jag och barnen dåliga dagar ibland när faktiskt inget blir gjort.
Jag påtalade för henne i telefon idag att både jag och barnen upplever det som förhör när hon ringer och frågar den sortens saker. Och jag påpekade det orimliga i att jag förväntas ligga på vänner, som snällt, av egen vilja och utan ersättning, kommer och hjälper mig med gjutning och murning, och att jag dessutom inte har ork att samordna och hålla allting rullande, jag har fullt upp med att försöka hålla mig och barnen ”flytande”, givet hur vi mår och så vidare. Jag är synnerligen glad och tacksam att jag har vänner som hjälper till när de kan. Och jag påpekade att jag kommer att tala om för henne när det är gjort.
Då brakade helvetet löst. För hon och pappa försöker minsann PLANERA för när de ska komma hit nästa gång, och pappa har minsann så ont att han knappt kan gå, och själv tog hon minsann ut sig alldeles för mycket sist de var här –
– Ja, mamma, men jag sa att du inte behövde plocka så mycket vinbär.
– Nu pratar jag inte om vinbären utan om att jag kittade åtta fönster, och det var alldeles för mycket och ansträngande på så kort tid.
– Ja, men jag har inte sagt att du behövde gör det, det var du som gjorde.
– och om att jag ALLTID och ständigt och jämt kritiserar henne och det har jag minsann ALLTID gjort, och så vidare och så vidare och hädanefter får jag minsann klara mig SJÄLV! – [Klick]
Jaha.
Och ja, mamma kommer som sagt var att se det som alldeles utomordentligt hemskt att jag skriver om det här här. Nå, men nånstans ska det ta vägen. Och tyvärr går det ju inte att diskutera med henne – det slutar illa var gång jag försöker. Och jag kan inte ens beklaga mig för älsklingen längre.
—-
För övrigt skulle jag leva reda på en gammal text om detta här på bloggen, och sökte på ”tacksamhetsskuld”. Då hittade jag det här gamla inlägget, från 2009 (som inte var det jag letade efter):
Det är jobbigt med folk som inte säger vad de tycker och tänker men ändå förväntar sig att man ska veta och förstå.
Det är jobbigt med folk som gör saker som man inte bett dem om men som sedan ändå tycker att man ska stå i tacksamhetsskuld till dem och att de ska ha rätt att beklaga sig över hur jobbigt det varit och förväntar sig att man ska tycka en massa synd om dem.
Det är jobbigt med folk som häver ur sig en massa saker men som sedan inte låter en svara, förklara sin sida av saken eller alls prata till punkt utan då bara rusar iväg och skyller på sjukdom för att de minsann inte alls klarar att fortsätta bråka.Det går inte att umgås på de premisserna.
Speciellt under längre tid.
Det jag däremot letade efter var det här, från april i år , några veckor innan älsklingen dog:
Jag är så rädd att bli en belastning för andra. Att jag blir den där som andra känner att de måste åka och hjälpa med det ena eller det andra, för att hon inte klarar allt själv. För att hon envisas med att bo kvar i det där huset och försöka behålla den tillvaro och de drömmar som var byggda att delas av två vuxna personer tillsammans. För att hon vägrar inse att de där drömmarna och den där verkligheten inte var avsedda för henne. Att det är dags att släppa det nu.
Mina föräldrar börjar trots allt bli gamla, älsklingens också, och båda föräldraparen har i sin tur föräldrar kvar i livet att ta hand om. De är gamlingarna som ska tas omhand. Jag ska höra till den där generationen som ska vara självgående nu och kunna börja ta hand om gamlingarna när de behöver hjälp. Istället blir det jag som blir bördan.
Mamma har kommenterat inlägget:
DU är värd så mycket och DU är viktig för den DU är. DU är viktig för dina barn, för det DU lär dem och för det arbete DU utför för vår värld. DU är viktig för [älsklingens namn] i hans/din svåra stund. DU är ingen börda och vi hjälper dig gärna så gott vi kan. Dina söner behöver DIG nu, men de växer upp och kan ge dig stöd tillbaka(fast det tror jag att de gör redan nu). Kram
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Irriterande, Jag, Reflektioner och tankar
Tagged skuld, tacksamhetsskuld
Om något som är bra tar slut tidigare än det borde, då har någon gjort något fel. Typ. Och därför hänger skuldkänslan kvar, ger inte med sig. För han dog. Och alldeles oavsett att jag inte kan hitta något ”formellt fel”, någon rimlig anledning till att det borde vara mitt fel, så sitter ändå känslan kvar. Han dog. Han borde inte ha dött, inte på många år än. Jag måste ha gjort något fel.
Ibland önskar jag att den där vaga, lätta, kräkkänslan kunde ta över helt. Att jag kunde få kräkas ut sorgen och förtvivlan.
Jag kämpar på med att intala mig att det här i någon mån var förutbestämt. Att cancern i någon mån var något som låg där på lur och skulle komma, att det liksom alltid varit så att det var så här det skulle sluta.
Nej. jag tror inte på ”ödet”. Och ja, jag vet att det här blir något som till ganska stor del är att betrakta som ödestänkande. Fast jag tänker liksom mer genetiskt.
För… jag måste liksom tänka så. För att inte gå under. Alla andra tankesätt lastar liksom ansvaret, skulden, på någon. Dig, mig, eller någon annan. Och jag måste försöka hålla skulden borta från mig om jag inte ska gå under. Jag måste försöka tänka att det här var den tid vi fick, att det liksom aldig kunde bli mer än så.
Media omkring pumpar ut info om hur man bör leva för hälsans skull och för att leva längre.
Själv tycker jag överlevnaden är jobbig nog i nuläget. Att se till att vi faktiskt får i oss mat varje dag, liksom.
Här är det ingen hälsobringande träning, långa promenader eller yogapass.
Och ja, visst borde vi äta mer vegetariskt. Men nu är liksom inte tillfället när jag lagar inspirerande ny mat eller för den delen försöker ta striden med att få barnen att äta saker de inte vill ha. Jag är glad om jag lyckas se till att vi får hyfsat vettig mat.
Men jag försöker hålla nere på charken. Vilket ju är skitsvårt, eftersom det är gott och enkelt.
Jag kompenserar de uteblivna hälsoanpassningarna med ett rejält dåligt samvete. För det kan jag liksom alltid bygga på förrådet av.
Och så funderar jag över fotbollens lösning, där man kompenserar avblåsningarna med tilläggstid. För det här känns lite som en avblåsning under pågående match. Men hälsoartiklarna antyder att man istället för tilläggstid får avdragstid i slutändan.
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg
Tagged cancerskulden, hälsa, motion, samvete, skuld, vegetariskt