Men alltså, om jag ska försöka se på det med rimliga ögon, försöka att inte plocka upp alla möjligheter till skuld och ansvar, utan vara mer sansad, så är det ändå så här:
Vi har levt rimligt hälsosamt. Inte extremt hälsosamt, men inte sämre än de flesta.
Vi har ätit ganska nyttig mat. Ganska mycket grönsaker. Ganska varierat. Inte löjliga mängder kött – snarast mindre än många. Inte massor med grillat eller hårdstekt. Och vi har inte proppat i oss av onyttigheter – sötsaker och godis och kakor och snacks. Visst, vi har inte ätit perfekt, men jag tror absolut att vi placerar oss på den bättre halvan i Sverige.
Vi har inte motionerat tillräckligt. Men vi har inte heller varit stillasittande och inte gjort aktiva saker, även om det på senare år blivit för lite motion. Vi har jobbat i trädgården och grejat med huset.
Vi är inte perfekta. Vi har inte uppfyllt rekommendationerna. Men vi har definitivt inte misskött oss mer än många andra.
Ändå har han drabbats av den här jävla cancern. Trots att de flesta andra inte drabbas. Trots att många andra äter sämre, lever sämre.
För det är liksom inte så det funkar. Trots allt. Kanske ändrar mat och motion oddsen och förutsättningarna lite grann. Men det är inte riktigt rimligt att skulden ska ligga hos oss – det är inte vi som levt mycket sämre än alla andra. Faktiskt inte.
Rimligen ligger orsaken någon annanstans. Rimligen är det en kombination av att han fått med sig gener – gener som tidigare bidragit till att andra i hans släkt också dött av cancer – och av en taskig slump. Och så då kanske kost och motion som den sista lilla droppen.
Det är – ur det utifrånperspektiv jag försöker få min skuldsökande själ att titta ifrån – helt orimligt att vi ska känna skuld till det här.
Det stora problemet med alla mina försök att påminna mig om detta är att om jag intalar mig att jag och vi inte har någon skuld i detta, så tar jag liksom också bort all möjlighet att påverka hur det går för barnen. Om liksom i princip allt beror på gener och en taskig slump, så placerar det mina barn – som ju kan ha ärvt samma skit – i ett ännu sämre läge.
FAN.
