Tag Archives: snö

Inte mycket till vinter i år

Det är en klen vinter i år. Inga av de tidiga snöfallen i vare sig oktober eller november. Inte mycket snö senare heller. Mest regn och regn och regn och plusgrader. Och när väderprognoserna sagt ”Nu kommer vintern” så har det kommit lite snö, så där så att det hjälpligt täcker marken men inte mer, och sedan har det varit borta igen inom ett eller ett par dygn. Och sedan återvänder regnet och plusgraderna igen.

Egenligen är det väl ungefär som jag är van vid att vintrarna ska vara, ganska många vintrar av mitt liv. Huvudsakligen några plusgrader, och kortare perioder med kallare och lite snö. De ”riktiga” vintrarna har trots allt varit ganska få. I alla fall tills vi flyttade hit till Söderslätt för tolv år sedan. Men sedan dess har jag vant mig vid snöstormar och mycket snö, åtminstone i perioder. Fast jag vet ju inte om de här vintrarna varit ovanliga eller inte, för jag har ju inte bott här tidigare i livet ;-)

Fast det tycks mig som att det regnar mer än vnligt i vinter. Och att det är minusgrader mindre ofta än vanligt. Det brukar vara fler dagar med frost, is på vattenpölarna, skrapa rutor på bilen.

Jag har inte ens bytt till vinterkängor den här säsongen, för sjutton, utan går i sådana där mittemellansäsongskängor, ganska tunna saker, och jag har inte frusit om fötterna än.

Idag har det i alla fall snöat igen. Först stora flingor. Sedan snarast snöhagel som vräktener. Och sedan stora flingor igen. Så nu ligger det lite på marken.

Jag har ägnat dagen – eller hela helgen – åt att vara förkyld. Liksom resten av familjen, typ. Så idag har jag tillåtit mig att sitta och se flera Robin of Sherwood-avsnitt på ljusan dag, och bitvis haft sällskap av ett eller två barn (trots att det är på engelska och otextat). Och framåt seneftermiddagen övergick det istället till tittande på Studio Ghibli’s Ronja Rövardötter.

Julesnö

Julen avklarad. Och efter veckor – eller hur länge är det egentligen? – av regnande och blåsande, vattenpölar, ösregn och grådask, så vaknade vi idag till en vintervit värld. Inte så att det kommit mycket snö. Snarast bara ett par centimeter: knappt så att det täcker marken, där marken är slät. De stora vattenpölarna är fortfarande vattenpölar (nu ikväll med is på, eftersom temperaturen fallit), och på gräsmattan och åkrarna sticker grässtrån upp ur snön. Men i alla fall nåt. Bitvis vitt på marken, betydligt kallare, och den himmel som bitvis var blå och med solsken, och bitvis snömolnsblågrå (även om snöfallet drog söderut över havet istället för att närma sig).

Jag skulle förstås gärna ha med snö; det här förslår inte långt. Men ändå. Snö, vinter, kyla.

Jag har knappast blivit mindre snöberoende med åren. Snöstormar på Söderslätt har gjort sitt till för att göra det till något jag förväntar mig. I kombination med vetskapen om att framtidens klimat kommer att ge mindre av varan finns skräcken för att aldrig få uppleva det igen. Det ger en bisarr känsla av att behöva hålla fast varenda snöstorm som om den vore den sista.

Kanske inte hela bilden?

Malmö Central i morse, nere i tunneln, vid kvart över nio-tiden. Två tjejer går förbi.

… Det blåser ju inte, och har nästan inte kommit någon mer snö. Men Skånetrafiken…”

Och jag är så nära att lägga mig i, men låter bli. Men tänker väldigt intensivt på hur jag själv, en och en halv timme tidigare, pulsade genom drivorna på infarten – drivor som inte fanns där igår – och sedan gick till bussen, i hård vind och yrsnö, tacksam över dubbla vantar och yllelångkalsonger, med en bitande känsla i kinderna, och sedan stod och tittade på den fykande snön på stora vägen.

Jag tror inte att de där tjejerna hade hela bilden riktigt klar för sig.

Grå november

Vi har haft ett par frostnätter nu, långt om länge. Skrapat rutorna på bilen två morgnar i rad. Känt ett behov av mössa och varmare jacka. Vi hade en ensam frostnatt någon gång i oktober också.

Men idag är det milt igen. Fem plusgrader, grådisigt, småduggande. Typiskt novemberväder. Jag kan tycka det är ganska mysigt i sig egentligen. Fast idag är jag inte alls på humör för det. Jag är för trött, skulle helst vilja sova, och då ger det här vädret mig ingen direkt kraft.

Framöver visar prognoserna inget om vinterväder. Någon enstaka natt då det kanske kan krypa ner under nollan, men annars bara plusgrader, och den nederbörd som väntas ska komma som regn.

Och inte så att jag egentligen förväntar mig någon snö nu. Men det skulle liksom varken vara konstigt eller fel med åtminstone lite snö. Åtminstone ett snöfall, även om det inte lägger sig. För ja, jag längtar snö.

Samvete och snö

Jag jobbar hemifrån idag också. Det har kommit mer snö inatt. Inte så att det är jättemycket egentligen, men ändå. På radion rapporteras det om väldigt besvärligt väglag. På Österlen är skolskjutsar inställda och vissa skolor stängda.

Så jag jobbar hemifrån. Jag har vad jag behöver hemma, bortsett från någon liten sak som behöver lösas. Jag tjänar inget på att ge mig iväg flera mil jämfört med att sitta här. Jag får lov.

Dessutom är ju distansarbete bra på en massa sätt redan i vanliga fall, redan bortsett från snö, halka och längre restid.

Jag vet att detta är det förnuftiga beslutet utifrån givna förutsättningar.

Ändå velade jag fram och tillbaka så länge det var möjligt. Och jag har ruskigt dåligt samvete. För jag gör inte som man SKA. Man SKA ut och köra, klaga över halkan, klaga över tågtrassel, för att ta sig in till kontoret. Så ÄR det ju. Jag gör fel.

Blä.


En liten adventsberättelse

Det var dagen innan första advent. I år råkade det dessutom vara första december.

I det lilla huset på den skånska landsbygden hade adventsljusstakar tänts i fönstren. På borden stod ljusstakar med levande brinnande ljus. I en av de stora golvljusstakarna av smide brann ett tjockt kalenderljus. I kaminen brann en brasa. På trappen till verandan på framsidan lyste en lykta med levande ljus.

Vid bordet satt släkt, vänner och bekanta och umgicks. De drack kaffe, te, saft och glögg, åt pepparkakor, lussekatter och andra kakor. Barnen lekte och stimmade.

Ur stereon flödade ändlösa mängder julmusik – svensk folkmusik, engelska carols och radiofavoriter från början och mitten av förra seklet.

Sedan reste släkt, vänner och bekanta hem. Över det lilla huset sänkte sig lugnet. Ur stereon fortsatte julsånger att flöda. Ljusen slocknade ett efter ett. Elden falnade i kaminen men glöden dröjde kvar.

Ute föll julesnön. Inne spreds en svag doft av pepparkakskryddor inför morgonsdagens pepparkaksdoft.

Snölängtan

Jag är ingen vintermänniska. Jag vill inte ha många månader med snö och kyla, och jag har inget intresse för ”vintersport” mer än möjligen en runda med sparken och kanske en tur med pulkan. Jag är överlag ganska nöjd med längden på våra skånska vintrar. Jag vill ha vinter och snö, men inte så länge :-)

Med det sagt: Jag längtar efter snö. Och kyla.

Det är som vanligt så här års: jag spanar i väderprognoserna. Letar efter minusgrader. Hoppas hitta någon sorts sannolikhet för snö.

Det är romantikern i mig. Romantikern därinne gillar snöfall – små flingor, stora flingor, skira flingor, tunga flingor.

Och jag gillar väder. Alltså, inte ickeväder, utan väder. Storm, hagel, åska. Ja, det är idiotiskt – som husägare och vuxen så borde jag inte resonera så. Fast det är ju inte resonemang, det är helt irrationellt :-)

Jag gillar stämningen det ger.

Och jag gillar snöstormar :-)

Så nu spanar jag. Och längtar. Och hoppas. Även om jag vet att snö totalt sett är sällsynt och det bara kommer att bli sämre med det.

Och så plötsligt dyker det upp. Nu visar väderprognosen snö och kyla till första advent! För bra för att vara sant. (Fast samtidigt rimligt. Det är ganska vanligt att Anders braskar – och julen brukar definitivt slaska ;-))

Sannolikheten är förstås stor att det inte blir så. Men ändå. Ett litet hopp tänds :-)

Mer om snö och vad jag tycker om den.

Väderstatus

Det snöar fortfarande lite lätt, men delar av himlen är blå.

Det har kommit en del snö, och det har fykt och bildat drivor. Nu har det slipat ner såpass på åkrarna att översta lagret av drivsnön börjar bli grågulbrun – jorduppblandad.

Den här gången blir vi inte insnöade :-)

Det blev vinter till slut

Det har varit kallt ett tag nu, faktiskt. Rejält kallt, till och med. Men ytterst lite snö; i princip har den frusna marken varit kal och torr, bortsett från enstaka små tunna snöfläckar.

Men i natt och morse kom det snö. Helt oväntat och utan förvarning i prognoserna. Sisådär fem centimeter lös luftig snö. Och den föll typ rakt ner  (eller ja, den yrde runt och så, men med huvudsaklig sammanvägd riktning rakt nedåt) och täcker marken jämt och snyggt. Inga drivor. Jättekonstigt. Det ser liksom mer ut som… nåt som någon gjort avsiktligt. Märkligt.

Barnen har gjort snölyktor. I skolan har de åkt pulka, och imorgon ska de åka pulka på gympan. Det gäller att passapå.

Den bisarra längtan efter snö när våren nästan är här och hösten aldrig tagit slut

Snödropparna är i knopp. Mamma ringer och berättar att blåsipporna är blåa och snöklockorna blommar. Det är inte nermörkt när jag hämtar barnen vid femsnåret.

Det går åt rätt håll. Ljuset är på väg tillbaka. Jag är trött på mörkret, jag behöver fler timmar med dagsljus.

Ändå spanar jag efter snö på väderprognoserna. Känner ett lyckligt pirr när prognosen visar snö. Blir besviken när prognosen, gång efter annan, ändras så att snön skjuts på framtiden, ändras till regn eller helt enkelt bara försvinner.

Jag längtar ju inte egentligen efter kyla – längtar inte efter att behöva bylsa på mig tjocka kläder och frysa. Jag vill inte skotta snö och vänta på inställda tåg. Och vi har väntat alldeles för länge på vintern redan, det är dags för vår nu.

Men ändå. Ändå längtar jag efter snön. Det är som att jag behöver snön och kylan, som någon sorts markering, som en övergångsrit.

Det kan liksom inte bli vår om det aldrig varit vinter.