Tag Archives: sömnad

Rullgardinsglädje

Jobbar hemifrån idag. Solen strålar starkt och intensivt in genom matrumsfönstren.

Jag är glad över mina hemsydda rullgardiner. Utan dem skulle det inte gå att sitta här alls.

Två lakan = två rullgardiner och ett nattlinne

Jag har slutligen fått tummen ur och sytt den andra rullgardinen. Och eftersom rullgardinerna är sydda av varsitt gammalt överlakan så blev det förstås en del tyg över. Av överblivet tyg syr man fler saker :-)

Jag har länge haft behov av några nya nattlinnen. Två av de jag fortfarande använder är av typen jätteoversized t-shirt med massor med tryckta små nallar på eller nåt sånt, och det ena av dessa två är så slitet att det verkligen knappt hänger samman. Så att sy ett nattlinne kändes som ett lämpligt projekt. Och eftersom jag häromsistens fick syn på en tunika hos Gudrun Sjödén som jag kämpar hårt med att låta bli att köpa [inte köpa onödiga saker eller saker man inte behöver] så hämtade jag i alla fall lite inspiration från den – kombinerat med det faktum att jag efter att ha sytt vetefilt och fyraåringsskjorta också gärna ville ha något med röda mönstersömmar… :-)

Alltså gav jag mig på att sy ett nattlinne – av det som fanns kvar av lakanen. Inget mer (bortsett från tråd).

Och när man dels ska hushålla med tyget och dels är alldeles för lat (eller inte vill ta sig tiden) att arbeta fram ett noggrannare mönster så är det fyrkantiga tygstycken som gäller. Men även så så är jag ganska ringrostig på frihandssömnad (eller snarare frihandsklippning). Eller tja, det där första steget att komma till skott och våga sätta saxen i tyget har väl egentligen alltid varit svårt. Fast jag har sämre känsla nu för hur mycket bystvidd som egentligen behövs för att få en viss mängd rörelsefrihet och så vidare, och när man liksom inte har några fasta punkter på vare sig hur brett eller långt någotdera tygstycket borde vara och man har flera olika delar som ska förhålla sig till varandra, då blir det svårt att komma till skott. Till slut måste man liksom bestämma sig. Och ja, då är det på något vis rätt tacksamt att vara begränsad av de tygstycken som finns att tillgå :-)

Så jag kom till skott. Och det blev väl kanske inte riktigt helt och hållet som jag hade tänkt mig, men det funkar. Och jag har sytt rynktråd för första gången på evigheter – ganska udda bara det ;-)

Det ska väl tilläggas att jag är rätt förtjust i kläder av enkla raka vita tygstycken ;-)  Och det är ju kul att ha något sådant som faktiskt funkar att använda ”till vardags”. Den hellånga vackra klänningen jag sydde för en hel massa år sedan funkar liksom mycket mindre ofta (det är nästan så att det känns som tur att vi faktiskt gifte oss så att den kom till nytta en gång extra ;-) )

Och det blev ganska snyggt med röd mönstersöm på nattlinnet. Som broderier fast mindre jobb. (Och mindre perfekt, för symaskinen har ibland märkligheter för sig.)

Röda lappar på knäna

Erfarenhetsmässigt kan jag meddela att jeans till barn i tre-fyraårsåldern inte håller helt igenom det tidsspann två barn använder dem (fattade ni den meningen). Knäna tar slut. Alltså lagar jag många jeansknän åt minstingen. (Och till barn i sju-åttaårsåldern håller de oftast inte förbi ett barn. Många knän blir det…) Ganska ofta gör jag lapparna lite mer kreativa genom att forma em som hjärtan eller nåt sånt.

Idag skulle jag dessutom laga ett par byxor som hade hål på båda knäna, men där det ena knät sedan innan var lagat med ett hjärta; det var alltså ett nytt hål bredvid det gamla hjärtat. Och då kändes det märkligt att sätta en ny lapp som täckte den gamla. Så därför kände jag behov av att skoja till det lite extra.

Det blev lappar i illrött tyg (inte jeanstyg). På knät som inte var lagat innan blev det en rund lapp. På hjärtknät blev det en lapp med lite märklig form, som ett tillplattat hjärta utan spets, som delvis men inte helt täckte hjärtat.

Byxägaren dök upp medan jag grejade med detta och hade lite synpunkter, och efter lite resonerande fick den konstiga lappen ögon, näsa och mun också. Och jag fick en tittapåare under tiden jag nålade och sydde – han älskar att titta på när jag syr och lagar: fråga om hur allt funkar, bevaka och ”hjälpa till”.

Och sedan var han ruskigt nöjd, bortsett från en sak: det behövdes ju ögon-näsa-mun även på den andra lappen!

Men det får vi ta imorrn, för då var det redan väldigt mycket läggdags.

…och det bidde en skjorta…

Treochetthalvtåringen tyckte jag skulle sy en skjorta till honom också. Men så långt hann vi aldrig igår (klockan var ändå kvart över nio innan vi var klara). Så idag frågade jag honom hur skjortan skulle se ut.

– Vit och med röda trådar!

Aha. Typ en skjorta som liksom såg ut som vetefilten igår ;-)

Mycket längre än så sträckte sig inte hans intresse… han var ju med så mycket igår? Så under tiden jag har sytt och grejat så har han mestadels gjort annat. Typ tittat för mycket på film och spelat datorspel, plus lite annat.

Jag har sytt en enkel vit lätt utställd skjorta/tunika av samma lakan som användes igår. Med blomsöm runt halssprundet, hjärtsöm i nederkant, och en del andra dekorationssömmar. Alltsammans i röd tråd.

Snabbt, mycket slarvigt – och oerhört sött.

Och han blev också nöjd.

Vetefilt och moderna broderier

Jag är en älskare av vetekuddar. En varm vetekudde om en ond nacke eller rygg är guld värd, och en varm vetekudde när man kryper ner i en kall säng om kvällen är inte heller fel.

Vi har flera vanliga köpta vetekuddar, och jag har sedan tidigare sytt både en katt och en liten docka. Men alla har nackdelen att det mesta av vetet trots allt hamnar som en klump. Flera av kuddarna är visserligen sydda i flera avdelningar, men det blir ändå för mycket påsklump av det.

Så jag har länge tänkt att jag skulle sy en vetefilt eller nåt ditåt. En större yta, men indelad i många mindre delar.

Idag gjorde jag slag i saken: tog en bit gammalt trasigt lakan och klippte till samt kontrollerade hur mycket helt vete vi hade hemma. Och så började jag sy.

Och ska man nu sy en oherrans massa sömmar i en ganska tråkigt tyg, så kan man ju lika gärna sy med röd tråd, så det blir lite roligare. Och så kan man ju latja till det ytterligare genom att använda de många konstiga sömmar som finns i symaskinen. Bortsett från raksömmarna i kanten är det inga likadana sömmar i mitt rutnät på sex gånger sex rutor.

Och så har jag och treochetthalvtåringen suttit och vägt upp cirka femton gram helt vete till varje fack.

Nu har jag en liten vetefilt på dryga 40x40cm. De röda fantasifulla sömmarna på vit lakansväv får det att se ut som modern hemslöjd. Snyggt och praktiskt.

Just ja, det blev en solhatt

En solhatt sydd av tyger ur min mammas gömmor.

Jag blev nöjd.

Mottagaren (sjuåringen) blev nöjd.

(Och lite av jordens resurser sparades jämfört med om jag hade köpt en ny åt honom.)

Förhistorisk tekniktid

Det fanns en gång i tiden något som hette skrivmaskin. En sådan hade vi hemma. På den skrev jag pjäer och böcker.

Till skrivmaskiner hade man skrivmaskinspapper. Tunt och fint.

Mitt fina, dyrbara, lyxiga, väl bevarade skrivmaskinspapper plockade jag fram idag. Det är tunnare och genomskinligare än skrivarpapper, och funkar därför utmärkt som mönsterpapper till små mönster.

Det är för övrigt första gången på jag vet inte hur många år som jag faktiskt använder ett färdigt symönster – inte bara improviserar och mäter och tar på ett ungefär eller bara trådrakt eller så, utan faktiskt ritar avett befintligt mönster. Undras hur det ska gå…