Tag Archives: språk

Köttfärssås och nödvändiga språkliga glidningar

I förrgår gjorde jag följande till lunch till mig och tolvåringen (jag jobbade hemifrån, han är inte på fritids och det är sommarlov):

Jag fräste lite sojafärs som jag plockat fram från frysen (sojafärs har fördelen att vara ”lösfryst”, vilket innebär att man kan ta så myckey man behöver för stunden) i olivolja, rörde i överbliven hemgjord tomatsås från en annan dag samt två tredjedels burk tacosås som stod kvarglömd i kylen från nåt tacotillfälle, hade i lite balsamvinäger, lite torkad svamp, salt, peppar och herbes de provence. Och så fick det puttra en stumd, innan vi åt det med pasta och ketchup.

Det blev gott. Inget himlastormande – jag var förkyld, och jobbade, och skulle slänga ihop något fortast möjligt, så jag la inte mycket krut på smakfinlir, liksom.

Men – vad kallar man det?

I huvudsak är det ju pasta och köttfärssås jag gjort. Fast utan kött. Så färssås?

Ja. Det är knepigt med namngivandet när man använder fuskkött och surrogatprodukter. Och jag hör väl till de som varit ganska konservativa, som tyckt att mjölk är mjölk och kött är kött och så där.

Men alltså, ords betydelser ändras. Det är så det funkar och alltid har funkat. Bara för att kött ursprungligen betydde ”ätbar muskelmassa från ryggradsdjur” (eller hur definierar du det?) så betyder det inte att det alltid måste vara så. Framöver kan kött lika gärna betyda alla matsaker som fyller samma funktion (smak, näring, substans etc) som den där ätbara muskelmassan ursprungligen betydde.

Och namnet på den där maten man serverar har faktiskt betydelse. Pasta och köttfärssås är en maträtt. Struntsamma vad färsen har för ursprung, så länge det smakar detsamma. Vilken färs jag använder är nog generellt inte det mest avgörande för hur min köttfärssås smakar jämfört med andras. Men om jag däremot pekar ut specifikt att det här inte är köttfärssås utan sojafärssås eller vegofärssås eller det tråkiga färssås – ja, då gör jag det automatiskt till något annat. Något att vara misstänksam mot för den som tycker att vegetariskt i sig andas konstigheter som man ska vara skeptisk till.

Så jag tror jag ska försöka börja vänja mig vid att kalla det köttfärssås.

(Sedan är det ju en annan sak att man kan behöva upplysa om vad färsen är gjord av ifall man har vegosar eller allergiker på plats.)

Den språkliga komplikationen

”Vi har…”

”Vi gör…”

Det är så många meningar jag är van att börja med ett vi. Saker som rör huset. Vad vi äger, hur vi gjort. Att vi har en pelletspanna. Att vi gjorde så när vi var…

Numera vet jag inte hur det där vi:et definieras längre. Eller om vi fortfarande är rätt ord. För det beror ju på vad jag lägger in i det. Och det har jag liksom aldrig behövt bestämma.

Vi:et började förstås med mig och älsklingen. Sedan blev vi fler i familjen.

De allra flesta sakerna jag säger vi om – eller, de allra flesta sakerna jag själv reagerar på att jag säger vi om – handlar om hus och bil och vuxna ställningstaganden och sånt. Saker som inte nödvändigtvis involverar barnen. Eller?

Jag vet inte. Jag vet bara att varje gång jag säger något i stil med ”Ja, vi har pelletspanna…” eller vad det nu är, så har jag en komplicerad inre dialog kring om det är rätt eller fel att fortsätta använda ordet vi eller om jag borde gå över till att säga jag.

För att säga jag innebär ju å andra sidan att det låter som att jag är helt själv här i huset. Och det är jag ju inte.

Saknat ord

Det gör ont. Ont i hjärtat och själen av saknaden.

Eller gör det?

Allt oftare tänker jag att jag saknar ett ord här. Ett eller flera ord, som kan användas istället för ont och smärta och liknande.

För det gör ju inte fysiskt ont. Även om sorgen också har fysiska uttryck, så är det inget sådant jag menar när jag säger eller skriver att det gör ont. Det är inte ens något som liksom är en mental eller psykisk motsvarighet till ont eller smärta. Och skulle jag försöka föra in det på någon sorts mental motsvarighet till en sådan smärtskala som finns för fysisk smärta, så skulle det liksom knappt nå upp till de lägsta nivåerna.

Kanske möjligen något i stil med en molande smärta?

Men ändå är det ont jag säger att det gör. Det gör fruktansvärt ont. Var det nu är det onda sitter – det vet jag inte heller. Eller, intressant nog så sitter nog smärtan faktiskt ändå i hela kroppen, trots att jag inte tycker det är en fysisk smärta.

Snurrigt är det. Och kanske finns det ord, det är bara jag som inte kommer på dem?

Sluta nedvärdera det skrivna ordet

Sydsvenskan skriver om skärmvanor. Igen. Outtömligt ämne det där, uppenbarligen :-) Och rubriken den här gången är ”Familjeexpert: Vuxenvärlden har kapitulerat”.

Det finns förstås oändliga mängder att skriva i ämnet, men det kommer jag inte att göra nu (du får leta bland gamla inlägg), för den här mamman har i viss mån kapitulerat under sin sorg.

Men jag hänger upp mig på den här biten, ett uttalande från ”Familjeexperten”/familjerådgivaren Lena Cronqvist:

Jag tror vi mår bättre av att umgås. Skärmen är här för att stanna och vi har mer och mer av våra liv där. Men skärmen kan aldrig ersätta det fysiska samtalet. Därför är det viktigt att vi fortsätter att samtala med våra barn så att de lär sig att tyda kroppsspråk och att uttrycka sina känslor med ord.

Det jag inte tycker om är hennes sätt att värdera. Hon anser uppenbarligen att det ena sättet att kommunicera är bättre än det andra: talat språk är bättre än skrivet språk.

Ja, talat språk har sina fördelar. Men skrivet språk har också sina fördelar. Och olika personer har sin styrka på olika områden. För en del människor kommer man mycket längre i möjligheten att uttrycka sig om man får göra det skriftligt än om man måste göra det muntligt – för andra är det tvärtom. För alla oss som lyckas bättre att uttrycka vad vi verkligen tänker och tycker och känner om vi får skriva istället för att prata så är det en enorm tillgång med ”skärmutvecklingen”.

För de allra flesta av oss innebär det förstås inte att vi ska sluta prata. Men för en liten grupp, där det talade språket liksom aldrig riktigt fungerat, kan det mycket väl vara så att det skriftliga kan få lov att ta över.

Uteblivet kroppspråk när man skriver kan ersättas av ord och formuleringar, när man faktiskt får utrymme att uttrycka sig klart och tydligt och utan att bli avbruten i sina tankar.

Som sagt var, talat språk har sina fördelar, skrivet språk har sina. Men jag tycker det är synnerligen olämpligt att värdera det ena som bättre – och därmed dessutom lägga ytterligare börda på dem som mår bäst av att skriva och äntligen hittat sitt redskap. Det är tröttsamt att behöva skämmas för det som får en att må bra.

Den sista biten av citatet är dessutom helt obegriplig. Varför i hela fridens namn skulle det talade språket vara bättre på att få våra barn att lära sig att uttrycka sina känslor med ord?

Och förresten, hade det inte varit just på skärmar så hade det säkert inte varit fult. Både brevskrivande och bokförfattande ses nog fortfarande som ”fina” saker?

Kung eller president?

Ibland funderar jag över ord och deras användning och betydelser.

Som det här med kung och president. Idag ser vi det som att en kung är någon som kommer ur ett mossigt gammalt system där man ärver kronan/makten och alltså fått sin roll som statschef i arv, baserat på släktskap, inte baserat på meriter. Medan en president är någon som fått sitt ämbete för att folket valt honom.

Men kungamakten/kronan har inte alltid ärvts. En gång i tiden valdes kungen. Visserligen förstås på andra sätt än hur presidenter väljs idag, men ändå. Åtminstone på vissa håll valdes den som ansågs lämpligast till ämbetet till kung.

Och då tänker jag att kung och president egentligen är ord för samma sak, i alla fall från början.

(Och tittar man på bland annat USA och vilka som blir presidenter och presidentkandidater där, så är ju det här med släktskap till tidigare presidenter knappast en helt oviktig faktor…)

Cancer är liksom inget man kan säga ja eller nej till

Det är ett väldigt tjatande om att vi ska säga ”Nej till cancer”. I alla fall från Cancerfonden, som kör kampanjen.

Det stör mig något oerhört. För man kan inte ”säga nej” till cancer. Visst, man kan försöka undvika sådant som ökar riskerna och istället göra sånt som minskar riskerna, men man kan aldrig utesluta riskerna helt, och det är långt ifrån allt som står i ens makt att påverka.

Att uppmana oss alla att säga nej till cancer är liksom bara löjligt. Vem fan har nånsin sagt ”Ja till cancer”?

Men en slogan av det slaget insinuerar att det faktiskt är ett val man gör, och att vi som inte aktivt säger nej liksom får skylla oss själva. Och att den som får cancer alltså inte sagt nej tillräckligt tydligt – inte gjort avbön och köpt avlatsbrev.

Hela idén med ”Nej till cancer” gör mig både arg och ledsen. Och får mig att fort bläddra vidare för att slippa.

Språk, namn och nya svenskar

Jag funderar ibland över hur stor del språkbarriärer har i folks rädsla inför flyktingar, invandrare, nya människor som kommer till Sverige.

För det är på ett sätt en rädsla jag kan förstå. Inte så att den är vettig och rationell. Men det är ju något knepigt, obekvämt, besvärande, med människor som pratar i ens närhet, när man inte kan förstå vad de säger. Eller, det kan för den delen lika gärna vara spännande, fascinerande och intressant – beroende på vem man är. Jag kan lika gärna njuta av språkmelodier och betoningar och annat. Men om man har tendenser att oroa sig för okända människor omkring sig, så är det ju klart att om man inte heller förstår vad de säger, så blir det väl värre. Om man tycker att någons språkmelodi låter aggressiv eller hotfull, eller om någon skrattar på ett sätt och i en situation som känns som att det kan vara riktat mot en själv, och man dessutom inte förstår vad säger då kan det självklart kännas besvärligt.

Och det där beror väl också på om det är en situation man är ovan vid eller inte. Har man sällan eller aldrig upplevt att folk omkring en pratar språk man inte förstår, blir det förstås påtagligare och mer skrämmande – antar jag.

Men det måste förstås vara ännu mycket mer skrämmande för den som kommer som flykting till ett främmande land. Inte nog med att alla pratar ett främmande språk och man inte vet vad de säger om en – man är dessutom helt beroende av och utlämnad till dessa människor vars språk man inte förstår.

En annan tröskel jag funderat kring, och som ju egentligen också handlar om språk, är det här med namn. Ofta pratar man ju om ickesvenska namn som ett hinder för att få jobb – och då verkar man mest tänka på att det ickesvenska namnet liksom ”avslöjar” att man inte är härifrån ”från början”.

Personligen känner jag att tröskeln ligger tidigare. Ett namn är en möjlighet att bilda sig en uppfattning i förväg, en möjlighet att förankra en person i minnet. Och visst, det är dumt att bilda sig uppfattningar om personer man ännu inte mött, det är fråga om att använda fördomar och därmed inte alltid så lyckat. Men ändå vi behöver kunna skapa oss en bild av en människa. Ett något, för att ta första steget från främling till något annat.

Med namn som finns i vår vanliga idévärld, namn som används i vårt språk, vårt land, vår närhet, så är det så lätt. Till exempel kan man för det allra mesta få veta kön på personen av ett namn. Och ja, jag vet att kön är ointressant på många sätt, och man ska inte anta något om en person utifrån kön, och så vidare. Men ändå. Det underlättar trots allt på något vis att veta kön på en person. Kanske just utifrån att det är det normala ”förfarandet”: om jag fått veta en persons namn så har jag kunnat räkna ut hens kön. – Men med namn från en annan språkgrupp så har jag plötsligt inte en susning! Jag kan inte se på namnet utifrån maskulin/feminin-ändelser, eller utifrån vad jag lärt mig för varje enskilt namn. Och det ökar ju osäkerheten när jag ska träffa en människa första gången, om jag liksom bara fått ett namn i förväg. Dessutom kan jag ofta inte heller begripa hur namnet ska uttalas. Så jag riskerar att på alla sätt göra bort mig.

Göra bort sig är inte populärt, generellt sätt. Det undviker man gärna. Man undviker gärna situationer där man kan göra bort sig. Alltså undviker man gärna att träffa personer man inte alls kunnat ”definiera” utifrån deras namn. Även om den ursprungliga definitionen kommer att visa sig helt fel, så är det som att vi liksom behöver något att börja med.

Bajs

Hur kommer det sig egentligen att bajs är så tabu? (Utom möjligen småbarnsföräldrar emellan – och då gäller det också bara just småbarnens bajs.)

För alltså, alla bajsar ju. Och bajs är inget konstigt, och i normalläget inget farligt heller.

Och visst, må vara att folk inte vill diskutera färg, form, konsistens och lukt närmre. Det kan jag förstå, även om det inte bekommer mig så mycket.

Men jag fattar inte det här med att folk liksom inte ens kan kännas vid ATT de bajsar. Det här med att man liksom inte ”får” säga att ”jag bajsade”, utan att i den mån man alls måste säga något så används omskrivningar som ”jag gjorde nummer två” eller ”jag behövde göra stort” eller andra liknande varianter.

Varför då, liksom?

Eller det här som man läser om ibland med folk som lägger papper i toaletten för att det inte ska höras att de bajsar, eller som låter bli att bajsa under arbets- eller skoldagen för att de inte vill att det ska höras och alltså håller sig tills de kommer hem (hur är det ens möjligt?).

Jag fattar inte.

Och jag tycker det är idiotiskt. Kan vi inte bara sluta? Kan vi inte bara lägga av med att trassla till det så mycket? Det är ju verkligen ingen big deal, liksom.

Ja, det är okej att mina barn svär

Jag är uppvuxen med att man inte svär. Jag tror att jag var en bit över tjugo innan jag svor första gången. (Och det tog ytterligare några år innan min mamma hörde det – och blev lite småchockad.)

Idag har jag inga problem med att svära.

Förändringen hänger förstås delvis samman med mitt allmänna ifrågasättande av religionen jag vuxit upp med. Att man inte skulle svära hängde ju i grunden ihop med religion. Utan religiös tro fanns inga skäl att låta bli de där orden.

Idag ser jag klassiska svordomar som användbara förstärkningsord. Ord finns (oftast) för att de behövs. Och förstärkningsord behövs. Ibland behöver man uttrycka något riktigt kraftfullt. Försöker man ersätta svordomarna med andra ord, så blir ju de orden i praktiken också en sorts svordomar – och samtidigt får man inte till den där kraftfulla effekten som en ”riktig” svordom kan ge.

Jag ser alltså inga principiella skäl att inte svära. Och därför är det inte heller förbjudet för mina barn att svära. Varför skulle jag förbjuda dem? Jag skulle ju inte kunna försvara eller argumentera för den hållningen. Däremot har jag förklarat för dem att många andra människor, till exempel lärare och dagispersonal, inte tycker om när man svär, att de kan bli ledsna eller så, och att det därför är bra att låta bli att svära på skola och dagis och över huvud taget när man är med människor man inte vet vad de tycker i frågan. Och att om man har regler i till exempel skolan om att man inte får svära, så ska de givetvis följa reglerna. Men att hemma får de göra som de vill.

Grundprincipen är hänsyn och respekt för andra människor. Att inte i onödan göra andra människor ledsna, och att respektera att människor blir ledsna av olika saker. – Och självklart finns det ord som – trots att ord bara är ord – är helt olämpliga att använda, på grund av andra sorters laddning. Men då handlar det inte om (att de är) svordomar.

Jag har för mig att jag hört åttaåringen svära kanske en eller ett par gånger. Totalt, alltså. Men jag kan också minnas fel.

Svar från Lego om förpackningar

Jag skickade min fundering om legoförpackningar till Lego, och nu har jag fått svar:

Tack för att du kontaktat LEGO® Direct.

Förpackning behövs för att leverera en hög kvalitet och komplett produkt varje gång du köper ett av våra produkter. Vi har gjort vår standard packning för att optimera den mot fördelningen setup. I genomsnitt har denna minskat vår låda storlek 7% sedan 2009 och minimerat mängden papper som används ombord. Dessutom är de flesta av våra detaljhandel förpackningar och alla våra broschyrer och instruktioner byggnad tillverkad av återvunnen pappersmassa.

Egentligen designar vi inte en separat storlek box för varje LEGO set, istället väljer vi den som passar bäst från vårt speciellt utformad sortiment och försöker alltid att visa vad som finns inuti.

Vi ser till att vi alltid innehåller den typ av bitar i uppsättningen, den typ av modeller kan du bygga, och vad minderårigt barn den är avsedd för.

Vi vet att vi har tur att ha så många lojala LEGO fans runt om i världen och vi är alltid glada att få kommentarer tillbaka – även när de är om våra misstag!

Tack igen för att komma i kontakt.

Med vänliga hälsningar,

På något vis – på flera vis – känns det inte så väldigt meningsfullt att gå vidare med…? (Jag kan tillägga att namnet på den som hade skrivit under klingade väldigt svenskt eller danskt.)