Tag Archives: språk

Apropå behovet av nya ord…

..kopplat till användningen av ordet hen (som ju uppkommit just för att det saknades ett ord), såpåminde mig det här inlägget om ett annat ord som saknas: ett ord för och/eller.

Det är ju faktiskt ganska mycket samma problematik som hon/han: man behöver ganska ofta ange att båda alternativen är möjliga, utan att utesluta någotdera. Och samtidigt känns det väldigt klumpigt och osmidigt att skriva hon/han eller och/eller. I en anteckningstext må det väl vara hänt, men i löpande text, i något man faktiskt ska läsa och kunna läsa högt, så bä det mig verkligen emot och jag arbetar hårt på att skriva om så at jag ska slippa skriva och/eller. Fast det är knepigt – hur skriver man liksom ut det, ”och och eller”, ”och eller eller”, eller vad?

Ge mig ett nytt ord att uttrycka detta! (Jag måste nog fråga min logiskfilosofiska datavetande man hur man uttrycket detta logiskmatematiskt.)

Hen och personlighet

Som Maria påpekar så är sju av nio svenska personliga pronomen könsneutrala – så varför är det då så känsligt med ett till könsneutralt?

– Så behövs då verkligen ett till?

Ja, jag tycker det.

Jag vet att det finns folk som tycker att man kan använda ”den” istället om personer man inte vet könet på eller när man inte vill tala om könet. Men problemet är att ”den”, även om det klassas som ett personligt pronomen, är väldigt opersonligt. ”Den” säger man helt enkelt inte om personer, och gör man det så avpersonifierar man, ja, nästan degraderar personen till en sak. ”Hen” behövs alltså för personer som man inte vet könet på.

För övrigt minns jag hur besvärligt och konstigt jag tyckte det var med franskan (som jag läste på högstadiet och gymnasiet): där var man tvungen att hålla koll på könet för dem man inkluderade i ”de”: var de pojkar eller flickor? Och om det fanns både pojkar och flickor, då blev de liksom pojkar allihopa ändå, språkligt. Jättekonstigt.

Men nästan lika konstigt är det egentligen att behöva veta könet på en person. I en oherrans massa situationer vet man inte och har ingen som helst anledning att ta reda på det.

Det är därför hen behövs.

Läs också Hannahs inlägg ”Hur gammal är hen?”.

”Duktig” har nästan blivit ett fult ord…

Att vara ”duktig flicka” är numera snarast en diagnos, och som förälder får man lära sig att man inte ska säga att barnen är duktiga.

Och visst, jag håller med. ”Duktig” är inte nödvändigtvis positivt.

Men ibland känner jag att jag saknar något att ersätta det med. Som idag, när jag faktiskt varit och tränat två pass. Om jag inte ska säga att jag varit duktig, vad ska jag säga då?

Är det verkligen korrekt att säga att drakar och monster inte finns?

Vår treochetthalvtåring är väldigt intresserad av drakar för tillfället. Drakar är lite läskiga. Eller ibland väldigt läskiga, beroende på humör. Men mest trivselläskiga.

Men när de känns läskiga på riktigt, så förklarar vi på klokt och förståndigt föräldravis att drakar finns ju inte på riktigt. Det är bara hittepå, de finns i sagor och böcker och på film, men inte på riktigt.

Dinosaurier är också spännande, tycker han. Och lite läskiga, eller ibland mycket läskiga.

Och vi föräldrar förklarar att dinosaurier visserligen har funnits, men att det är jäääättelängesedan, och nu finns det inga dinosaurier längre; i alla fall inga levande.

Så numera funderar han förstås en del kring det där, med vad som finns på riktigt och vad som bara är hittepå. Drakar är hittepå. Monster finns inte heller utan är också hittepå. Likaså Bamse och Pippi. Men Eva finns på riktigt, fastän hon är på film. Det är lite konstigt. Så han frågar om en massa saker, om de finns eller inte. Men det är lite svårt att greppa. Finns drakar verkligen inte? Vad betyder det att de inte finns?

Och vad menar vi egentligen med att drakar och monster inte finns?

Okej, det finns inga eldsprutande drakar. Men det finns komodvaraner. Så hur definierar vi egentligen drakar? Är det utseende, form, funktion? Vad är egentligen kraven för att det ska vara en drake? Ibland känns det som att vi snarast utgått från andra hållet: drakar är något som inte finns. Att det liksom är grundkriteriet för en drake. Men är det så självklart att det är det väsentliga?

Eller om vi istället tar monster. Monster finns inte, det tycker vi är självklart. Men vad ÄR ett monster? Om vi nu bortser från det märkliga kriteriet att det är något som inte finns. Jo, ett monster är en (oftast) pälsbärande varelse med ryggrad. Monstret är stort (oftast), farligt, läskigt och kan dyka upp på oväntade ställen, gärna där det är mörkt. Och vi vet för lite om dem, och de ser ut på sätt som vi inte riktigt hade kunnat föreställa oss.

Sedan finns det ju mer specificerade monster i olika filmer och böcker – med märkliga färger och konstigt antal ögon och så vidare. Just dessa finns ju inte, säger jag som biolog.

Men om vi håller oss till det mer ospecifika monstret. Läskigt farligt pälsryggradsdjur som vi vet för lite om. Ja, självklart finns de. Sannolikheten att de ska dyka upp under barnens sängar är förstås så liten att den är irrelevant. Men att säga att monster inte finns känns ändå märkligt.

Är inte monster bara ett samlingsnamn på en massa okända varelser vi vet väldigt lite om, men inser att de kan vara rejält farliga – kanske delvis just för att vi vet för lite?

 

Hon och han

Treochetthalvtåringen skiljer fortfarande inte på pojkar och flickor. I alla fall inte vad gäller pronomen. (Eller i alla fall inte på konventionellt sätt?) Han använder ”hon” och ”han” om vartannat, enligt en logik som ingen annan än han själv begriper. (Jo, jag tror det finns en logik, för jag tror han oftast är konsekvent: den som är hon en gång är det oftast även nästa gång.)

Jag tror han använder ”han” mer än ”hon”, men jag är inte alls säker.

Jag antar att fenomenet i alla fall på något vis betyder att uppdelningen i pojkar och flickor fortfarande inte är viktig eller självklar eller ens påtagligt intressant för honom. Jag tror inte han bryr sig.

(Däremot är det väsentligt med skillnaden mellan bebisar och barn.)

Och ja, även storebror blandade pronomina friskt länge.

Tights

En gång i tiden hade man tights när man tränade.

Eller ja, jag har det fortfarande (så omodern är jag!).

Tights var på den tiden tajta hellånga byxor men utan fot. Normalt slutade de vid fotknölen eller något ovanför. Men det fanns också tights som gick ner om foten, med hål för hälen, och för tårna förstås.

Tights var inte strumpbyxor. Strumpbyxor hade ju helfot. Strumpbyxor kunde vara tunna, av ”nylon”, eller tjocka, av typ bomull. Och ingetdera hade man att träna i. Undantaget var sådana trikåer som man hade på baletten eller sådana hudfärgade dansstrumpbyxor man ibland hade på scen. Den tjocka sortens strumpbyxor (som en del för övrigt kallade kalasbyxor) var svåra att få tag i, i alla fall om man ville ha något vettigt.

Idag är tights något annat, det har jag insett på sistone när jag försökt handla. Tights verkar numera vara den gängse beteckningen på strumpbyxor. Står det tights på förpackningen så har de helfot. Vill man att de ska sluta vid fotknälen/före hälen så heter de leggings.

Numera finns det stora utbudet (fortfarande) på det som HETER tights. Det vill säga fotlösa saker är det svårt att hitta snygga. Men strumpbyxor finns det i gigantiska mängder varianter.

Och jag som inte gillar strumpbyxor :-(

Medikamenter och droger – en genomgång av mina nödvändigheter och ”beroenden”

Jag tar dagligen sertralin, nu senast sedan november 2010. Sertralin ett SSRI-preparat, åtminstone förr kanske mer känt som zoloft. Men substansen heter sertralin, och de allra flesta varianter heter sertralin och så med tillverkarens namn i slutet. ”Sertralin Ranbaxy” eller ”Sertralin KRKA” till exempel.

Läkaren skriver normalt ut den sorten (det märket) som är billligast för tillfället. Men innan jag hinner till apoteket har en annan sort oftast hunnit bli billigare, och apotekspersonalen frågar om det är okej att byta Sertralin ditten mot Sertralin datten. Vilket jag förstås brukar gå med på. (Det kan säkert finnas goda skäl att välja en viss tillverkare hellre än de andra, gällande tillverkningsprocesser och arbetsvillkor och sånt där, men det har jag ju inte en chans att veta något vettigt om ändå.)

Nu senast hette den billigaste sorten inte alls Sertralin. Det ÄR ju förstås sertralin, men den här sorten heter Oralin.

Det känns som ett märkligt namn för mig. Snarast som ett väldigt ospecifikt namn. Oralin – det måste betyda att det är tabletter man tar i munnen? Och det gör man ju trots allt med de allra flesta tabletter? Det känns ganska märkligt, men nu är det alltså Oralin jag tar sedan några dagar före jul.

Jag tar också Movicol för min mage. Jag försöker trappa ner och hoppar numera över vissa dagar. Movicolen är inte det billigaste alternativet på apoteket. Så där får jag alltid frågan om jag ska byta till det billigare alternativet. Men det gör jag inte. För det billigare alternativet är smaksatt, med syntetisk apelsinsmak (läs för övrigt också om skogsbärssmak). Movicol i sig är inte gott, men jag har för länge sedan vant mig vid den smaken och reagerar inte alls längre. Den syntetiska apelsinsmaken på det billigare alternativet är däremot vidrig, och den lyckas jag inte vänja mig vid. Jag betalar med glädje några tior extra för att slippa äckelapelsinen. (Jag ska kanske förtydliga att jodå, riktig citrussmak tycker jag om.)

Att ta sertralin har för övrigt vissa nackdelar. Man ska inte kombinera med NSAID (ipren och liknande). En jäkla tur med andra ord att jag numera inte behöver ipren mot mensvärk. Mitt ryggonda nu skulle kunna ha inslag av muskelinflammation, men jag kan inte stoppa i mig ipren och se om det går över. Häromdagen kom jag dock på att jag skulle kolla upp om det är okej att använda ipren gel trots SSRI. Så jag kollade FASS – och tack och lov stod det inget om interaktioner av det slaget på ipren gel. Så nu gör jag ett försök på det och ser om det kan få ordning på min rygg.

Apropå SSRI och interaktioner, så är Atarax min vän. Atarax, som ju egentligen är ett gammalt antihistamin, men som också har lugnande och ångestdämpande effekt. Som till exempel hjälper till att ta en igenom de där första sertralinveckorna. Sedan flera år tillbaka har jag ett par Atarax liggande i plånboken. I fall att. De är fantastiska på att ta toppen av ångest och hindra mig från att fastna i onda spiraler. Och det är en trygghet at veta att de finns där. Ifallatt.

________

Sedan blir det förstås en del alvedon/panodil mot huvudvärk och liknande ibland. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att behöva ta en massa tabletter, jag känner mig beroende och det känns som ett nederlag. Så därför försöker jag hålla nere på det jag kan, och det är alvedonet. Vilket innebär att jag ofta väntar längre än jag borde, och då hinner huvudvärken bli värre.

Språkliga irritationer

Eftersom jag nu ändå hade ett halvfärdigt inlägg om ämnet, så hakar jag på inlägget om språkpoliser hos en bloggkompis och klämmer till med ett inlägg om språkliga och skrivtekniska saker som irriterar mig.

Ett exempel är det här när man ska ange en start- och en sluttid för något. Det finns ju flera korrekta varianter – men det är konstigt nog lika vanligt att folk skriver en blandning av dessa, så att det blir fel. Det heter inte ”mötet pågår mellan 9-12″. Det heter ”mötet pågår mellan 9 och 12″ eller ”mötet pågår 9-12″.

Andra varianter på samma tema är texter som ”från måndag-fredag” och ”pizzorna från 1-34″. De lämnar mig utan ett avslut. Från något men till vad då?

Jag har också väldigt svårt för saker som blir tårta på tårta. Som när det på skyltar utanför mataffären anges att någor kostar 12:- kr. : är från början skiljetecknet mellan kronor och ören, och strecket visar att det inte är några ören. :- har därmed kommit att bli ett tecken för kronor (12 kronor och inga ören i exemplet). Att då skriva ”:- kr” tycker jag blir detsamma som att skriva ”kronor kronor”.

Eller när folk inte kan skilja på ’ (apostrof) och ´ (accent). Eller använder accenter på orimliga ställen – mest som en dekoration, verkar det som. För hur är det egentligen meningen att Theresé ska uttalas?

Och så det lilla ordet ”ju”. När någon ska hålla en presentation för en grupp människor som ska lära sig något helt nytt, så är det väldigt vanligt förekommande att föredragshållaren stoppar in ”ju” i var och varannan mening. Anledningen är förmodligen någon sorts osäkerhet. Men det där lilla ju-et säger ungefär ”som ni redan vet”. Och det är just det de inte gör! De sitter där och lyssnar för att det du berättar om är mer eller mindre nytt för dem – annars hade de inte varit där! Skulle det nu mot förmodan vara så att det sitter folk med som redan kan och vet allt du berättar, så är det de som har kommit fel, och det är inte dem du ska anpassa efter. Och det lilla ju-et blir bara mer irriterande för varje gång. (Ja, jag antar att orsaken ibland är att föredragshållaren känner att hen inte har tillräckligt mycket nytt att komma med.)

Det är inte användningen av enstaka ”ju” jag vänder mig mot. Ibland är det ju motiverat :-) Det är överanvändning och användning vid tillfällen när det är uppenbart fel. (Och ja, jag syndar också ibland – men jag jobbar på att bättra mig.)

Nå, färdigspytt för den här gången ;-)

Det är sällan jag skriver en disposition längre

Man ska ju göra det när man skriver en längre text. Speciellt en argumenterande sådan. Stapla upp alla de saker man tänkt ta upp, strukturera upp ordningen, tänka igenom hur man ska inleda och avsluta. Det var ju så vi lärde oss i skolan.

Så gör jag aldrig nuförtiden.

Eller jaa, det är inte helt sant. När jag skriver pressmeddelanden och sånt så tänker jag i nyhetsdisposition – viktigast först, bakgrund längre ner. Men det är på en väldigt rudimentär nivå.)

Oftast börjar jag bara helt enkelt skriva.

Fast nä… det är egentligen inte heller helt sant :-) Oftast har jag faktiskt gått och tuggat på texten en hel del i huvudet innan jag börjar skriva. I alla fall när jag skriver blogginlägg. Så nån sorts plan har jag ju.

Men jag har inte helt säkert bestämt vilken ordning det ska komma i. Jag har halvfärdiga stycken och lösryckta meningar i huvudet. Och så skriver jag ner dem, och så flyttar jag runt och filar och kompletterar så att det ska sitta ihop någorlunda :-) Oftast tycker jag att det i alla fall funkar hyfsat.

Den stora skillnaden är väl just den: möjligheten att flytta runt små och stora bitar. För när vi lärde oss det där med disposition, då var det kopplat till att vi fortfarande skrev uppsatser för hand, och på tid. Uppsatsskrivning i aulan, fem timmar, kladdpapper och renskrivningspapper och något att äta.

Det var ju i alla fall delvis en annan värld. Eller – skriver de fortfarande svenskuppsatser på det sättet på gymnasiet?

Finaste sötaste underbaraste

Vad är det för epidemi som drabbat folk? I tid och otid kastas det insmickrande adjektiv i bloggar och statusuppdateringar.

”Fikade med finaste Anna.”

”Träffade underbara Lina.”

”Efter lunchen kom bästa Pernilla förbi.”

… och så vidare.

Det kliar och jag får rysningar. För mig låter det oerhört påklistrat – verkligen inte ett dugg naturligt. Mer som ett spel man spelar, en mask man tar på.