Idag i Sydsvenskan är ett antal skånska kommunpolitiker upprörda över att Länsstyrelsen Skånes nollvision för byggande på åkermark (dagens debattartikel är en replik på en debattartikel från Länsstyrelsen förra veckan).
Det finns mycket jag skulle kunna kommentera i dagens debattartikel. Men här tänker jag ändå sikta in mig på slutklämmen, för den fångar ganska tydligt var problemet ligger:
Länsstyrelsen anser att i en ideal värld ska alla bo i stan, bredvid tågstationen eller busshållplatsen. Det är i detta vår största meningsskillnad ligger.
Vi menar att i en ideal värld finns det plats för allas önskemål om det goda boendet. Och hur det goda boendet ser ut ska människor själva kunna välja – utan statlig inblandning.
För grejen är just den här: Vi lever inte i en ideal värld. Den värld vi lever i har begränsningar. Åkermarken är en sådan begränsning: det finns faktiskt bara en viss mängd odlingsbar åkermark, och den måste vi hushålla med. Redan som det är nu har Jorden större befolkning än vad resurserna räcker till (i alla fall om man lever som vi i västvärlden). Vi lever på kapitalet istället för på räntan.
Vi måste sluta leva som att världens resurser är oändliga, när de är ändliga. Vi måste sluta tro att vi lever i en ideal värld. Sluta tro på sagor och inse de verkliga förutsättningarna!
Och om inte kommunerna styr upp detta på egen hand, så måste någon annan göra det. Det funkar inte att fortsätta låta alla välja hur de själva vill göra, som bortskämda barn. Då behövs det att någon lägger sig i. Det är för sjutton jättebra om staten gör det!
För övrigt, det är väl just det som är grejen med att ha en stat? Att någon ska kunna lyfta blicken högre än alla enskilda människor som (naturligt nog) bara ser till sitt eget bästa.