Vår lillskrutt, ja alltså åttaåringen, har ett ganska enkelt och okomplicerat namn. Trestavigt. En konsonant på var position mellan vokalerna. Vi har valt den enklast möjliga stavningen.
En av konsonanterna är ett t. Bara ett enkelt t.
Men det enkla är tydligen det svåra. För ända från början har omvärlden envisats med att klämma in ett h också. Skriva th.
Släktingar redan från början. Och sedan förskolan, och sedan skolan. Det är långt vanligare att det står med th än med t på lappar och annat han får hem. Och det blir liksom bara mer och mer övervikt på th.
Men det där räknas ju som småaktigt att bry sig om – det är väl inget att gnälla över? Så vi säger inget, för det är liksom fult att irritera sig på. Det gör ju ingen praktisk skillnad.
Fast han kommer ju totalt sett att ha sett sitt namn felstavat så oerhört många fler gånger än han sett det rättstavat.
Och som sagt var, det är ett enkelt namn, med en enkel stavning. Inte Sveriges vanligaste namn, men i alla fall ett namn som jag faktiskt förväntar mig att de allra flesta svenskar hört och känner till – och borde kunna stava till.
Och ja, jag har själv dragits med motsvarande problem hela livet.
Och så tänker jag på alla de som har namn som är ovana för oss svenskar, namn från andra språk utan anpassning till svenskan. Självklart är problemet långt mycket värre för dem.