Tag Archives: sylta och safta

Första test med äppelpress

Ifjol köpte vi en äppelpress – allt om inköpandet etc här. Men däremot blev det aldrig av att testa den ifjol. För mycket annat…

… och egentligen tänkte jag inte orka i år heller, ärligt talat. Fast de senaste dagarna har jag flyttat på äppelpressen i alla fall ett par gånger ute i orangeriet, och tanken har ju liksom funnits där hela tiden sedan äpplena började bli klara. Och idag har jag väl liksom gått och velat hela tiden medan jag fixat med annat: ska jag prioritera att testa den där äppelpressen eller inte? Så slutligen gick jag ut och plockade äpplen.

Jag borde ha plockat fler än jag gjorde. Men på det trädet som mognar först har nästan alla de nedre plockats, och de övre når jag inte upp till. Och jag hittade inget skaft att sätta i äppelplockaren. Och gräset och ogräset under trädet är för högt, så det är svårt att hitta fallfrukten på något vettigt sätt. Och på det andra trädet är det som sagt var bara på gränsen till moget än så länge. Och… ja. Det kräver lite mer framförhållning och struktur för att få till det bra helt enkelt. Så: för få äpplen.

Steg ett för att pressa äppelmust är att krossa äpplena. Jag hade läst att man kan göra det med typ en bjälke 4×4 tum. Men alltså, ärligt talat, så stora bjälkar är ju nästan specialbeställning. (Inte riktigt.) Jag gick bort till brädgaraget och hittade en vanlig 2×2 tum och sågade av i en lagom arbetslängd. Och så delade jag äpplena i halvor och la drygt bottenskrapan full i den stora rostfria hinken och krossade i omgångar och öste över i äppelpressen.

När jag lagt i äpplena och skulle börja skruva fast pressdelarna insåg jag efterhand några saker:

pressinstruktion

Handtaget man ska stoppa dit för att skruva kraftfullare går bara att använda så länge muttern fortfarande är över tunnans överkant. Eftersom poängen är att det som är i tunnan ska pressas samman så blir handtaget ganska fort oanvändbart – och det kan bara användas när man faktiskt inte behöver så mycket kraft…

Gängan på stången går inte hela vägen ner. Kanske typ halva eller något sånt. Och eftersom jag ju nu inte hade jättemycket äpplen (kanske typ 30 äpplen) så innebar det att jag kom till nederkanten av gängningen väldigt snabbt. Så ganska snart rusade jag ut och sågade fyra korta stumpar av 2×2 tumsregeln så att jag liksom kunde bygga trätornet högre.

Vi fick i alla fall ut god äppeljuice. Kanske 3/4 liter.

Till nästa höst ska vi försöka se till att klippa under äppelträden innan äpplena mognar så det blir lättare att hantera fallfrukt. Och skaffa ett skaft. Och förhoppningsvis ha plats i frysen för infrysning av egen must. Och då kan vi göra en rejäl laddning på en gång.

I övrigt blev det gott. Och var inte särskilt svårt.

Ångad saft, kokt saft, glass, kräm och mos

Den gångna helgen plockade vi fram svarta vinbär ur frysen till att göra saft. Det är mamma som bidrar med stora påsar vinbär till vår frys – våra egna buskar ger ännu väldigt lite och är för få. (Tack, mamma!) Och efter majsplockning helgen dessförinnan var frysen välfylld, och då var det ju logiskt att försöka omvandla lite bär till saft – som kan stå i matkällaren istället. Speciellt med tanke på att vi nästan inte hade någon saft (bortsett från fläder).

Vi började i gammal vanlig stil: först ångning av saft i saftmajan, sedan kokning av eftersaft på bärmassan.

Men det stör mig med den massa som är kvar efter eftersaften, det har det alltid gjort. Det blir ju ganska mycket bärgegga kvar liksom – det känns så vansinnigt att slänga den! Hemkonserveringsboken från 1950-talet eller vad den nu är påpekar att vitamininnehållet efter dessa två omgångar av behandling inte är värt något. Men det är ju knappast den enda faktorn att ta hänsyn till? Nog kan man väl få använda svartvinbärsprodukter bara för att de är ruskigt goda? Och nog måste de väl kunna ge mättnad ändå? Det är väl knappast sämre än helt tomma kalorier?

Så jag bestämde mig för att använda massan den här gången.

  • Jag gjorde en rejäl laddning kräm. Utan att tillsätta nåt extra socker, det vill säga den enda sockertillsatsen var av att jag haft socker mellan bärvarven vid ångningen (och då blir det lite osmält socker kvar fast det rimligen inte borde), och rimligen bör det mesta av detta sedan ändå hamna i vätskefraktionen när man gör eftersaft. Däremot hade jag ju alltså sedan i lite potatismjöl. Krämen blev god. Lite ”mjukare” i konstistensen, men hlt klart godkänd.
  • Sedan tog jag resten av bärmassan, hällde i knappt 2 hg socker,lät koka upp ordentligt och koka lite och hällde sedan på 2 st klassiska konservburkar med bygellock à 1 liter. Eftersom detta mos är ytterst lite sockrat, helt utan natriumbensoat och utan uppvärmning av burkarna, räknar jag med kort hållbarhet och har ställt dem i kylen. Men de kan säkert duga till pannkakor och fil under den närmsta tiden.
  • Riktigt allt fick inte plats i de där två burkarna. Det var nästan tre dl kvar av detta sockrade bärmos. Jag kompletterade med det avskummade från eftersaftskokningen, och lät dessa totalt tre dl kallna. Dagen efter gjorde jag glass, inspirerad av sommarens jordgubbsglass: 3 äggulor vispade med 1msk vaniljsocker och 3 msk florsocker. 3 dl grädde vispad. Rör ihop bärmassan först med äggröran och därefter även med grädden. Häll över i glassburkar och frys in.

Så. All bärmassan tillvaratagen. Inget spill. Välkokta bär duger i alla fall som smaksättning och bukfylla! ;-)

Torka plommon

Under en kort och intensiv period har vi väldigt gott om plommon. Så vi har gjort sylt, kokt kräm och även fryst in urkärnade plommon.

Men det klassiska sättet att tillvarata och bevara plommon är ju att torka dem – klassiska ”katrinplommon”, liksom. Bör rimligen vara det som är kräver minst i form av energi och tillsatser – eller?

Jag började leta efter info om hur man gör. Men alla beskrivningar av att torka plommon handlade om att involvera värme. I de allra flesta fall handlade det om att torka i ugn på 40-50 graders värme. (I övriga fall om att torka i en spedifik torkmaskin.) Men jag ville ju testa att torka utan att tillföra extra energi. Typ soltorkade tomater. Går inte det?

Till slut hittade jag den här beskivningen. Ha, det går! (Eller förutsätter det varmare klimat än det svenska?) Så för typ en vecka sedan så la jag ut ett antal plommon i prydliga rader (för lagom spridning etc) på bakplåtspapper på galler på bänken innanför fönstret i vardagsrummet. Återstår att se om det funkar :-)

Ketchup

Och så står man då där med den smått osannolika situationen att man har en massa tomater som måste göras av med. Pronto.

En ganska stor del av dem tomater från trädgårdslandet – där blir av olika skäl ganska många fula och för stor andel dåliga, och för andel faller av innan de ens mognat. Men även i krukorna på innergården har liksom en del tomater ”blivit över”.

Det är alltså inte alls fintomaterna. Men å andra sidan, nåt ska man göra med dem, nåt som är bättre än att slänga dem. Och byttorna med dem har blivit stående för länge, och jag måste göra nåt innan alla förfars.

Därför står jag fredag kväll och kokar ful ketchup.

Ful, därför att en betydande andel av tomaterna (vikt- & volymmässigt) är av sorten Taxi – gula, stora, stadiga tomater. Inte väldigt spännande, men de ger mycket. Och växer tätt, väger mer än plantan pallar, och har svårt att lyckas mogna i trängseln så man måste ta dem lite omogna om de inte ska bli dåliga. Resten av tomaterna jag stoppar i är gissningsvis huvudsakligen Cheerio – plus diverse annat :-)

Det blir i någon mån ketchup på vad jag har att tillgå – även om jag utgår från ett recept. Så i slutändan blir det ungefär så här:

Värm lite olivolja i en tjockbottnad gryta. Fräs (ska det nog inte heta när det inte ska ta färg, men ja ja, det är fredagkväll och jag är trött, okej?) en hackad schalottenlök, en hackad vitlöksklyfta (stor) och en halv hackad röd chili (Espelette, tror jag) lite lätt så det mjuknar.

Skär ca 750 g blandade tomater i mindre bitar. Lägg i dessa i grytan och häll på 2 dl vatten. Låt koka upp. Tillsätt 1 dl mörkt muscovadosocker och ½ dl ättikssprit (12%). Låt småputtra en halvtimme. Mixa med mixerstav. Sila genom trådsil – pressa genom med en sked så att bara frön och skal blir kvar i silen.

Koka ketchupslabbet så att det ska bli lite tjockare. Jag tillsatte en halv dl muscovadosocker till och en aning salt.

Häll upp på flaska (typ sån där mangochutneyflaska som är mellanting mellan burk och flaska).

 

Hur det blev? Lite för mycket ättika, tycker jag nog. Och kunde varit mer chili.

Dagens resultat

Vi har ställt ner saker i matkällaren ändå – vad skulle vi annars göra i nuläget, liksom? Eller ja, vi har ställt tillbaka en av de gamla hyllorna – det går inte att ställa dit båda, eftersom avloppsrören från badrummet sitter annorlunda nu än innan. Så vi ska komplettera med någon annan hylla. Och så har vi ställt ner de burkar som innehåller nåt, och tomflaskor men inte tomburkar. Typ så. Ordningen hyfsat men inte fullständigt återställd.

I övrigt idag:

Vi har plockat in bönor från de höga bönsorterna, förvällt och stoppat i frysen. 11 påsar.

Vi har kokt plommonsylt (bara 2½ burk; 700 g blåa plommon, 500 g socker (varav 1 dl mörkt muskovado).

Vi har ätit plommonkräm.

Och nu har jag stoppat in tre konservburkar (allstå sådana med gummipackning och bygellock) i ugnen, fyllda med tomater, lite timjan, vitlök, olja och salt.

Fläder, citron och rabarber

Två omgångar fläder silade och infrysta.

Den ena på cirka 40 blomklasar, 3 citroner, cirka 50 g citronsyra, 1,5 kg socker och 1,7 l vatten (de två sista kokta som sockerlag innan det hälldes på) – och fyra dagar i hinken.

Den andra på cirka 30 blomklasar, 6 tunna stjälkar rabarber, 1 kg socker och 1,7 l vatten (också sockerlagskokt) och tre dagar.

Och så har jag kokt marmelad på citronresten, i år dock ungefär enligt det där receptet jag hittade ifjol. Så jag har grovhackat de tre citronerna från den ”vanliga” flädersaftssatsen, blandat med den flädersaft som runnit av efter att jag tagit hand om saftn och det jag kramade ur silduken allra sist, samt 1 dl socker, och så kokt i 10 minuter. Imorgon bitti får vi se hur det smakar :-)

Jordgubbsglass

Igår kokte vi alltså jordgubbssylt. Två satser på vardera cirka 1,5 kg bär (plus en massa socker).

När man kokar sylt ska man skumma, för att minska möglingsrisken/-hastigheten. Och mycket skum blir det. Det där man skummar bort delra sig dessutom sedan i sin tur, så att det blir koncentrerat skum överst, och under det typ jordgubbssaft (koncentrerad, förstås).

Det där skummet brukar vi förstås använda. Som saft, eller blandat med fil, eller så. Men den här gången fick jag för mig att jag skulle göra glass på åtminstone en del av det. Jag hade dessutom grädde ståendes i kylen.

Så jag vispade två äggulor med 1 msk florsocker. Och så vispade jag grädden (som väl var sisådär 2 dl). Rörde ihop äggsmet med grädde. Och sedan rörde jag i allt det skummiga av skummet plus lite av saften under. Så hällde jag det i en burk i frysen.

Vi smakade glassen idag. Och tja, det är inte mycket kvar av den nu – hade det inte varit för sånt där som samvete och bättre vetande hade det inte funnits nåt kvar alls. Gud så gott!

På kryss genom Skåne efter ekogubbar

Vi vill ju gärna köpa ekologiskt när det går. Och när man läser sånt här så känns det inte längre så väldigt lockande att äta ”vanliga jordgubbar” – det känns tvärtom som att det är värt ganska mycket att få fatt i ekologiska. Men ekologiska jordgubbar är det ont om. Till midsommar lyckades vi få tag i ett par liter från Gotland, för dryga 60 kronor litern.

Till självplock finns det på lite närmre håll: mitt i Skåne, på Vidablick. Och ja, det känns faktiskt värt bilresan dit. Både för att slippa äta gifterna och för att gynna dem som odlar på detta enda vettiga sätt. För när ska man äta jordgubbar om inte på sommaren – och hur ska man hämta livskraft om man inte ens får äta lite jordgubbar på sommaren?

Men Skånes stora vägar är inte byggda för att man ska förflytta sig i nord-sydlig riktning i mittersta Skåne. Att ta de stora vägarna skulle innebära omvägar. Kanske skulle det gå snabbare, men det skulle inte bli närmre, och det skulle bli mycket tråkigare. Så idag har vi kryssat oss fram på Skånes småvägar efter Blåa kartan, genom Vomb och Harlösa, utanför Löberöd och genom Högseröd. Sett konstiga och vackra kyrkor, slingriga vägar och ironiskt sagt ”Ja, Skåne är platt” (för det är det ju inte, och om det inte räckte med att bli påmind om det varje dag så blir man påmind om det en dag som denna). Njutit av vackra sommar-Skåne. Och så anlänt till Vidablick och plockat 12 liter jordgubbar.

Nu står det två grytor med jordgubbar varvat med socker i kylen för kokning av sylt imorgon. I frysen finns rårörd sylt och sorbet (den senare tack vare nioåringen). Vi har frossat i jordgubbar ikväll, och det står ett par liter orensade kvar i kylen.

Sista dagen med badrummet

Imorgon kommer hantverkarna och bajamajan. Dagen idag har vi ägnat åt att tömma matkällaren och hallen.

Från matkällaren har vi bland annat burit upp oändliga mängder tomburkar och tomglas. Det blir ju så. Vi är två hamstrar med höga ambitioner (?) vad gäller husliga saker som saftande och syltande. Det vill säga vi sparade länge typ alla burkar. Men småbarn och renovering har gjort att vi inte hunnit sylta och safta så mycket som vi skulle velat. Och matkällaren är fuktig, samt utan ståhöjd och belysning av vettigt slag. Så burkarna har stått där nere och samlat damm. Eller, för att vara mer precis, de har sakta täckts av ett mer eller mindre tjockt lager av smulig nedrasad puts och fått ett växande lager av svartmögel (? I alla fall ”mikrobiell påväxt”) på insidan av locken. Så när burkar och flaskor idag burits upp i köket så vidtog stora utrensningen. Det vill säga alla lock som såg ut att inte vara lämpliga att försöka få rena – och deras tillhörande burkar – fick gå till återvinningen. Det blev mycket glasskräp kan jag säga…

De burkar och flaskor som passerade nålsögat ställde jag sedan ut i uthuset (där deras hyllor får står under badrumsrenoveringen). Det var en lyxig känsla att kunna stå och ställa burkarna, rak i ryggen och med dagsljus.

Bland mycket annat fixande och donande har jag bräckt golvlister i hallen. Ja, som förberedelse för att det där golvet ska kunna plockas upp. Golvupplockandet lär väl hamna på vår lott – men det är ju kul :-) Liksom listbräckandet. Att arbeta med två bräckjärn successivt bakom en brda gör mig alltid glad :-) På köpet hittade jag lite gammal död förtorkad vinda bakom en av listerna. Och så rev jag bort lite av den lossnande tapeten. Den har lockat mig i tio år, men nu finns liksom inga skäl att låta bli längre.

Annars känns det huvudsakligen skönt att det här projektet är någon annans huvudvärk. Det är någon annan som får ta ställning till vad som behöver göras och hru och hur man ska lösa de komplikationer som kommer att uppstå längs vägen. Jag kan titta på det och fundera, men jag behöver inte komma med en lösning, jag behöver inte bedöma vad som är bäst.

Barnen har tagit ett sista bad i det befintliga badkaret. Jag har duschat och tvättat håret. Nu ska vi klara oss utan duschmöjligheter på hemmaplan i en dryg månad enligt planen.

Lite märkligt känns det. Eller mest ogreppbart.

Barndomsminnen och prägling

Det jag minns av min barndom är i huvudsak små lösryckta saker. Ja, det finns förstås enstaka ”större” grejer (man kan hitta en del av dem om man söker här på bloggen), men det mesta är småfragment. Inget konstigt i det, det är väl så minnet funkar.

Det är minnen av när mamma klipper ”mattelasor” (matt-trasor) i skolsalen i den gamla skola där jag växte upp. Mamma klippte, jag (och förmodligen även min bror) var i samma rum och lekte eller grejade med annat. Ofta stod skivspelaren på; jag minns det som att den spelade Abba :-)

Minnen av att jag hänger tvätt på torkvindan i trädgården.

Tidiga sommarmorgnar barfota i gräset. Kattungar. Känslan av att dra ner hela nattlinnet till tårna över knäna.

Lukten av nystekta kantareller i gammelmorfars kök. Självplock av hallon på odling. Plockning av skogshallon i skogen. Vitsippsplockning i skogen. Smaken av hemgjord klarbärssaft på bär från trädet vid husknuten (där man också fick kissa ute som liten om man var för kissnödig för att hinna in).

Styckning av kött när vi fått hem en kvarts oxe. Höbärgning hos goda vänner.

Jag sittandes på en stol på gräsmattan på baksidan av huset, iklädd bara trosor, för att mamma klipper håret på mig.

Tidiga morgnar vi lämnats hos dagmamman. Dagar vi hämtats hos dagmamman på eftermiddagen av pappa som kommer på cykel och vi sedan går hem, han, jag och min bror, ett par tre kilometer (eller hur långt var det? Det kändes oändligt långt på den tiden) för att mamma jobbade kväll och hade bilen. Barnprogram med Clownen Manne halvfem. De ”riktiga” (!) barnprogrammen halvsex. Grönsakssoppa.

Pappas fantastiska isbergssallad, i många rader i trädgårdslandet. Gunga i trädgården. Högtalare som är flyttade till fönstren så att man kan lyssna på musik ordentligt i trädgården på sommaren. Tulpaner. Alunrot. Rosorna runt brunnslocket på baksidan.

Dagar när vi åkte skolbussen hemifrån. Tuggande på halvmogna vetekorn från åkern bredvid.

Skridskoåkning på översvämningar nere vid ån. Skridskoåkning på spolad is på åkern hos grannar någon kilometer bort.

Besök hos farmor, där man drack te. Det var det man gjorde där. Det enda. Och tittade på TV.

Ärvda skoltröjor. Ärvda skidor. Skridskor från bytesdagar på skolan. Pappas gamla kälke. Fantastiska utklädningskläder sydda av gamla urvuxna finkläder.

Biblioteket på fredagkvällarna. Söndagsskola på söndagarna. Luciatåg i bygdegården.

Och så det stora strömavbrottet. Det minns jag påtagligt. Jag tror jag gick i lekis då, så jag var väl 6-7 år. Vi flyttade in hela familjen och sov på golvet i skolsalen, där vi kunde bli varma av öppna spisen. (Visserligen hade vi vedpanna, men jag antar att cirkulationen inte funkade.) Strömmen kom inte tillbaka förrän långt fram på nästa dag.

Jag minns nåt strömavbrott en jul också. När de franska kusinerna var på besök.

Eller så rör jag bara ihop? Så kan det ju också vara :-)

När jag tänker på det så handlar påfallande stor del av mina minnen om resurshushållning. Som att ta vara på utslitna kläder till att väva nya mattor av. Ta tillvara det naturen ”ger” – svamp, bär och så vidare. Hushålla med det man har, få ut så mycket som möjligt av det. Som en självklar del av tillvaron.

Om man vuxit upp under andra förutsättningar är det här kanske saker man måste lära sig?

Jag märker ju själv att man ganska lätt lär sig att inte hushålla, ifall man inte aktivt strävar emot.

Och det stör mig att vi inte har någon öppen spis eller kakelugn eller kamin, ifall av strömavbrott. Men snart, snart…