Jag river tapet. Ska man tapetsera så måste man ju ta bort allt som sitter löst. Och även på ställen där det från början inte verkar vara mycket löst, så visar det sig att när man får loss en liten flik i någon ände, så fortsätter det och fortsätter och fortsätter.
På vissa ställen sitter det bara ett tapetlager – det senaste. På andra ställen är det tjockt, tjockt, nästan som en tunn masonitskiva, av bara tapetlager. Ibland lossnar bara några skikt, ibland skalas de av lager för lager (fast sällan i särskilt stora stycken), ibland får man liksom hela stela kakan på en gång.
Översta lagret är ljusgrå (fast med stråk av ljusblå, ljusgul, ljusrosa om man tittar nära) i sådan där smårutvävighetsmönster. tråktråk. Det som suttit synligt sedan 1970-talet (?). Under det kommer två lager av tapet med grå botten med diskret randaktigt vitt mönster på. Längre ner finns blommiga slingrande saker (sånt där som är från innan medaljongernas tid men när slingorna mellan blomsakerna ger medaljongiga mönster). Ännu längre ner något som nästan bara är oblektpappersfärgat med blommor av typen som nästan lika gärna kan vara bara blobbiga missfärgningar. Och allra längst ner/in en tapet som man liksom inte får se mycket av (eftersom lagret ovanpå är väl pålimmat), men som liksom har helt annan karaktär: pappret är mörkare oblekt, tunnare, jämnare – och med både konstigt mönster och färgskala. Visst, tunt rutmönster i rött med blåa blommor på låter kanske inte så konstigt, men tro mig, det är inte så vi är vana nuförtiden vid att tapeter ser ut :-) Men jo, vi såg liknande när vi rev tapeter i kontoret en gång i tiden också.
Under den kommunalgråa yttersta är det dessutom bitvis bredspacklat/gipsputsat. De verkar ha varit nitiska innan de satte upp tapeten på sjuttiotalet (?). Men nu lossnar alltså på många håll den tjocka tapetkakan inklusive mellanlager av spackel.
På lagret ovanpå det mest storblommiga hittar jag i en skarv att det står MADE IN SWEDEN :-)
Det känns bisarrt att stå och riva bort alla dessa tapeter. På ett sätt känns det bra. Rensa, få ordning så långt det går innan vi ska tapetsera igen. Göra så bra underarbete som möjligt. Stundtals kul, stundtals tröstlöst. Samtidigt känns det dumt at riva bort. Vi tar ju bort spåren av tidigare epoker! Men ja, i någon mån ”måste” det ju göras. Eller, det är i alla fall rimligt. Om vi ska göra det här på ett sätt som håller så behöver vi få bort mycket av det gamla. Dessutom kommer det att finnas kvar bitar av det här och var ändå.
Och så känns det lite dumt tt stå och riva bort det gamla för att sätta dit nytt, när vi lever i denna hysteriska konsumtionshysteri som håller på att ta knäcken på vår jord. Vi ska ju låta bli att skaffa nytt och istället klara oss med och nöja oss med det som fungerar. Och ur överlevnadshänseende så behöver vi ju inte nya tapeter. – Samtidigt har vi nöjt oss med de här tapeterna längre än de flesta skulle göra i Sverige idag. De var gamla och slitna redan när vi flyttade in för tio år sedan.
Fan, det är inte VI som ska ha dåligt samvete för att vi tapetserar om! Och det är inte vi som ska ha dåligt samvete för att vi river bort och inte bevarar det gamla.
Det är sånt jag tänker på när jag river bort gamla rödrosablommiga tapeter från masoniten som fladdrar lite lätt mot putsväggen. Kanske borde jag sova istället?
