Nyheten når mig så som nyheter når en nuförtiden: Ett namn nämns lite för ofta i tweets, folk berättar minnen eller tankar, och någon klämmer dit ett RIP.
Så Torgny Lindgren är tydligen död.
Jag ska erkänna: vore det inte för den femfingrade mandelpotatisen så skulle jag inte känt till honom.
Den femfingrade mandelpotatisen kom in i min värld på en kulturfestival i Norrköping för sådär drygt femton år sedan. Det var musik och spektakel av diverse slag, väldigt trevligt och bra. Och i en av lokalerna hölls en monolog av en fantastisk berättare, eller skådespelare, eller vad han nu borde kallas. En man som själv på scen drog Torgny Lindgrens skröna om den femfingrade mandelpotatisen.
Jag vet inte ens om den heter så, den där skrönan eller berättelsen. Men jag minns mycket väl mannen som flyttade rågångsstenarna, en bit till och en bit till, för att utöka sin mark, och sedan kom länsman, och sedan…. ja, det är en lång historia, som leder fram till den femfingrade mandelpotatisen.
Det där är Torgny Lindgren för mig. Och det är alldeles fantastiskt bra bara det.