Tag Archives: träning

Internationellt språk och samhörighet på liten yta

Jag brukar säga (eller kanske oftast tänka) att jag sällan känner så stark samhörighet med kvinnor i alla tider som när jag hystar upp tvättkorgen med ren tvätt på höften och går för att hänga tvätten. När jag står hemma på vardagsrumsgolvet framför TV:n, med youtube på och tränar framför/med Lazy Dancer Tips känner jag en annan sorts samhörighet. Men också den väldigt stark.

Jag står där på min lilla fläck på golvet, mellan TV:n och soffbordet (som jag knuffat så nära soffan det går), mellan fåtöljen och sonens notställ. Jag står i en vinkel som inte är optimal, för att TV:ns placering inte är anpassad efter någon som ska stå mitt på den fria golvytan utan efter någon som sitter i soffan. Jag parerar hela tiden skarven i plastmattan och flyttar runt så att den inte ska skava mot foten när jag gör tendus och rond de jambes på vänster sida. Jag bryr mig för första gången om att det där golvet håller på att ge upp totalt runt skarven och spricker mer och mer, för det är i vägen för mina fötter. Och jag känner samhörighet med dansare runt hela världen.

För det är ju så där det är. Vi som dansar har alltid stått och tränat i hopplösa utrymmen. I ungdomsrum, studentlägenheter, vardagsrum för oss själva har vi stått och övat – och försökt undvika att fäkta ner inredning och annat. Och i väntan på buss och tåg har vi stått och repeterat steg och övningar och samtidigt oftast försökt att inte märkas alltför mycket för omgivningen. (Eller inte.)

Och alla dessa träningslokaler jag tränat i. De allra flesta av dem egentligen inte heller särskilt väl anpassade för ändamålet. Pelare mitt i lokalen. Golv som inte funkar att dansa på. För få och för korta balettstänger. Det eviga parerandet för att alla ska få plats och ingen ska inkräkta på det utrymme som grannen behöver för att kunna göra samma övning som jag. Hänsynen och respekten.

Eller den där eländig källarlokalen vi tränade i ett tag i Göteborg, där det var så lågt i tak att vi istället för att sträva uppåt fick sträva åt sidan.

Ja, det är samhörighet. Samhörighet i att vi alltid hittar plats och möjlighet och gör det bästa av den där lilla fläcken vi hittar. Anpassar och hittar möjlighet.

Sånt tänker jag på, när jag står där på mitt vardagsrumsgolv, med en pinnstol som balettstång. Sånt tänker jag på när min balettlärare, Alessia på youtube, kommenterar något om att slå sönder lägenheten när hon backar in i golvlampan eller när hon säger hej till krukväxterna när hon lutar sig åt sidan i en stretch.

Men samhörigheten sitter inte bara i utrymmet, utan också i det gemensamma språket. Språket som består både av ord/termer och av kroppspråk, signaler, gester. Språket är så gemensamt och hemtamt att Alessia kan rätta mig och få mig att tänka på rätt saker utan att hon ser mig, för de påpekanden hon kommer med är allmängiltiga, välkända – jag vet vad hon menar, eller kan förstå av att lägga ihop det jag vet sedan innan. Jag kan grunderna i språket och har dem i ryggmärgen. Må vara att dansen inte är mitt modersmål, men jag har pratat språket länge nog.

Och jag må vara en 41-årig mamma, med en kropp som inte längre gör det den gjorde på den tiden det fortfarande var relevant att drömma om att bli dansare. Men det är ljuvligt att känna samhörigheten och kommunicera både med hela världen och min egen kropp. Här hemma i mitt vardagsrum.

Vid min pinnstol i vardagsrummet

Min trettonåring tycker hon har en jobbig accent.

Min åttaåring tycker hon låter sur.

Men själv älskar jag Lazy Dancer Tips. Jag gillar hennes accent. Och jag tycker inte alls hon låter sur, tvärtom, jag tycker hon låter uppmuntrande och glad. Hon lyckas hålla träningspass för mig där på youtube som gör att jag blir motiverad, jobbar mig igenom hela träningspasset. Kommer med de där kommentarerna en riktig danslärare skulle gjort på plats: påminner om att jobba med magen, jobba med ståbenet, inte glömma att arbeta med baken. Påminner och berömmer. Fast hon inte är här.

För mig är hon inte sur. För mig har hon ett språk och en attityd som jag känner mig hemma i. Det är min värld. Träningen blir rolig.

Jag borde ju kunna träna själv. Jag kan ju övningar. Men i ärlighetens namn blir det aldrig samma sak när man ska träna själv hemma. Det blir inte av. Man kämpar inte på. Det tar stopp. Man lägger inte i samma energi.

Men hon överbryggar det.

Och inte bara överbryggar, utan tänder gnistan. Och jag vill egentligen köra hur många som helst av passen. Men det har jag ju inte tid med. Och kroppen skulle inte palla, för jag är för otränad. Men… jag får liksom igång träningsendorfiner. Det är ljuvligt.

Och jag slipper restid. Slipper försöka pussla ihop tillvaron med barnen. Slipper försöka hitta en dag där jag kan få mer en ett pass som passar mig. Jag kan själv välja och vraka och ta det som känns rätt och behövligt.

Vilken jäkla lyx!

Och när jag står här hemma, i vardagsrummet som inte direkt är varmt denna vinter när verandan utanför saknas, så är det alldeles utmärkt att träna i den stickade heldräkten jag köpte i höstas.

Fast till skillnad från Alessias katter så lägger sig inte mina på stolen (för jag har ingen mjuk stol).

Jag kan inte räkna till tio

Jag har fått en övning av sjukgymnasten jag ska göra. ”Gör tio stycken, och gör det tre-fyra-fem gånger om dagen.” (Typ en kobra eller vad det heter i yoga, fast med lite tillägg, typ. För han tror att det onda i foten/vaden på något vis kommer från ryggen.)

Jag kan inte räkna till tio.

Sjukgymnaster och personliga tränare och andra sådana vill alltid att man ska göra tio repetitioner av övningar.

JAG KAN INTE RÄKNA TILL TIO.

Jo, självklart kan jag räkna till tio. Men jag kan inte göra tio stycken av en övning. Jag tappar räkningen.

Om jag ska fokusera på att göra en övning rätt – slappna av där, andas ut där, och så vidare – då kan jag inte räkna samtidigt. Inte med huvudet. Då måste jag räkna med kroppen istället. Och det kan jag göra utan problem. Om jag får göra åtta. Eller fyra. Och helst koppla till musik också, så att jag får en rytm att förhålla mig till. Då funkar det alldeles utmärkt. Då räknar jag med kroppen och musiken och rytmen. Två eller fyra eller åtta eller sexton.

Men tio. Varför just tio?

Jag antar att det måste funka för en massa andra människor.

Olika sorters trötthet

Igår var jag och massage på förmiddagen. Och på eftermiddagen/kvällen tränade jag dubbla balettpass (ett på nybörjarnivå, och ett på för avancerad nivå för mig). Två sorters enorm ansträngning för kroppen. På träningen igårkväll rann svetten om mig. Idag har jag efter massagen-ont i benen.

I morse kom mensen. Än så länge bara stillsamt-normalt flöde. Lite ont i förmiddags men inte värre än att alvedon hjälpte. Däremot är det här uppenbarligen en omgång som suger orken ur mig, åtminstone idag. Helt jävla slagen av sömnighetströtthet på eftermiddag-kväll. Nåja, det kunde vara värre.

Det kan det ju å andra sidan bli imorgon – det återstår fortfarande att se var den här mensomgången ”landar”.

Stelbent friskvårdstimme

Jag har på mitt arbete lyxen att vara berättigad till en timmes friskvård på betald arbetstid. Det vill säga jag har en arbetsgivare som förstår att det är viktigt att de anställda mår fysiskt och psykiskt bra för att kunna göra ett bra arbete. Så långt är jag alltså nöjd – det är långt ifrån alla som har denna förmån i sitt arbete.

Däremot har jag invändningar mot stelbentheten. (Det ordet blev svårläst. Tror vi ska avstava så ni ser vad det står? Stel-bent-heten.)

Arbetsgivarens inställning är nämligen att det är just en timme per vecka. Max en timme per vecka. Ingen möjlighet till omflyttning mellan veckor. Den vecka man inte hinner träna på arbetstid så blir det ingen friskvårdstimme. Man kan inte ta igen det genom två timmar veckan efter.

Detta motiveras med att det är viktigt med regelbunden träning.

Ja, självklart. Det låter ju fint och bra i teorin.

Verkligheten är en annan. Verkligheten är den att periodvis har man skitmycket att göra på jobbet, och andra veckor är betydligt lugnare. Det finns veckor när det är omöjligt att hinna med det som behöver göras och man tänjer på de där arbetstimmarna man har, jobbar över och jobbar in fikaraster och annat. Och så finns det veckor när är fullt möjligt att samla ihop och hinna ikapp.

De där stressiga veckorna finns inte möjlighet att träna på arbetstid. Eller, det kanske funkar för den som inte har barn och andra åtaganden, för den som kan jobba länge varje dag och det inte påverkar någon mer än dem själva. Men åtminstone för sådana som mig, föräldrar med barn i en ålder som fortfarande behöver mig för att komma till och från skola och fritids, fixa mat och annat, så går det liksom inte att dessutom klämma in den där timmen träning på arbetstid. Det är den jag får spara in på. (Eller, alternativet är förstås att skita i att lösa det som måste lösas på jobbet och helt enkelt gå och träna ändå. Fast det skulle göra mig ännu mer stressad. Plus att jag faktiskt har för mig att det finns någon liten skrivning om att friskvården/träningen är tillåten om arbetssituationen tillåter det.)

De där veckorna blir alltså i praktiken veckor utan träning.

Så visst, träning varje vecka är säkert bättre än två timmars träning varannan vecka. Men det är inte så verkligheten ser ut! Och jag tror att det skulle vara bättre för kroppen om jag fick träna två timmar de veckor jag har möjlighet att hinna utan att det inkräktar på arbetet. Att jag hade möjlighet att samla ihop till totalt lika många friskvårdstimmar på ett år som jag arbetar veckor.

Jag tror dessutom det skulle förbättra återhämtningen de veckor det är lite lugnare – och förbättra prestationen också de där stressiga veckorna jag inte hinner träna.

Jag undanber vänligt men bestämt kommentarer om att det är bortskämt att gnälla om det här när jag faktiskt har friskvårdstimme, och liknande. Att något är ganska bra innebär inte att det inte kan bli bättre eller att man ska låta bli att sträva efter förbättringar.

Den här gången var det en textrad

Större delen av tiden funkar det. Större delen av tiden överväger känslan av tacksamhet och tankar om att vi har den tid vi har och sånt. Större delen av tiden är det i huvudsak vardag som rullar på, i något som väldigt mycket är som den vanliga tillvaron, bara lite annorlunda.

Men sedan ibland är det något som får det att brista. Som idag på träningen.

And when I grow old, well I know I’m gonna be I’m gonna be the man who’s growing old with you…

… sjunger musiken.

Nä. Jag vet att det inte kommer att bli så. Och det gör ont. Det gör det. Oavsett all tacksamhet i världen.

Som tur är är det sista låten innan avslappningen. Så det gör inte så mycket att tårarna börjar rinna. Jag behöver inte svara på frågor.

Sen ligger jag där i mörkret under avslappningen och hulkar. Gråten behöver komma ut. Det är bra.

Efter avslappningen har det lugnat sig en aning. Och mitt blöta ansikte kan lika gärna tolkas som träningssvett.

Stå längst fram och ta plats

Jag började dansa showdans när jag var 13 år. Jag var definitivt inte någon naturbegåvning, och det fanns nog andra där som hade dansat tidigare (min tid på barnbalett i åldern 3-5 år var nog preskriberad då). Jag var helt enkelt inte så bra. Och givet omständigheterna hörde jag till dem som gärna ställde sig rätt långt bak i salen.

Det är numera länge sedan. Det tog en hel del år, men numera ser jag sedan länge till att ta en plats långt fram i salen när jag tränar.

Det betyder inte att jag är bäst, för det är jag inte. Däremot får jag ut mer av klassen när man står långt fram. Jag ser bättre vad läraren gör och visar, både för att det är kortare sträcka och färre andra i vägen. Dessutom störs jag mindre av vad de andra medtränande gör eller inte gör när jag står längst fram. Det är extra spännande, med tanke på att det var främsta skälet till att jag en gång i tiden inte ville stå längst fram: det besvärade mig att andra såg vad jag gjorde, och det gjorde mig osäker och gjorde att jag hade svårare att koncentrera mig, och då var det större risk att jag faktiskt tappade bort mig och gjorde fel.

Men ja, när jag står längst fram så innebär det förstås att någon annan inte kan göra det. – Å andra sidan stod jag tillbaka under många år innan. Och jag har fått höra att jag tar för mycket plats och hörs och syns för mycket. Och? Om man bara ska trycka tillbaka sig själv blir det inte heller så lyckad :-/

Ledsenångestgråt

Jag skulle gå och träna idag. Två pass, CX Works och BodyBalance, som de flesta torsdagar. Men på något vis hade min bokning av andra passet inte kommit fram via teknikens vindlingar. Enda möjligheten var att rusa ut i slutet av det första passet och försöka få någon av de reservplatser som kan släppas tio minuter innan ett pass börjar. Det kändes inte så lockande… aldrig kul att smita tidigare från ett pass och ännu mindre om det förkortar det enda pass man är säker på att få gå på. Men extra surt eftersom jag faktiskt är ensam hemma och inte behöver passa tider för någon annans skull, och alltså egentligen har ovanligt gott om tid att träna.

Det var en annan än den vanliga torsdagsledaren på CX:en. Dessutom var jag på ett CX-pass i tisdags, med ytterligare en person jag inte brukar gå för. Och det märkliga var att de båda lyckades klämma in låtar och övningar jag inte var van vid, trots att en del av poängen med Les Mills ju ska vara att det är samma pass överallt. Men tydligen får de till varje release med flera bonusspår med tillhörande övningar, så att de kan byta ut några. Hon idag bytte ut två låtar mot sådana bonusspår, plus att hon bytte ut en av övningarna mot något från en gammal release. För att vi skulle hålla igång hjärnan, menade hon, och inte fastna för mycket utan väcka oss inför att det blir ny release om en månad. Och så betonade hon generellt vikten av att hellre välja lättare nivå, och vara rädda om oss och hålla på tekniken så vi inte skulle skada oss.

Två av dessa nya övningar gjorde hon lite väl hetsigt och snabbt. Så där snabbt så att jag känner att jag inte kan göra övningen ordentligt, utan att det antingen blir slarvigt (och med stor skaderisk) eller att jag får göra i mitt eget tempo.

I den första av de båda övningarna var det det jag gjorde: jag följde musiken – vilket inte hon eller någon annan gjorde. För att jag inte skulle skada knäna eller något annat i böjningarna. För att inte bara flåsa.

En stund senare var det dags för armhävningar. På knän eller på tå. Snabbt ner, långsamt upp, och sedan vända till det jag tror de kallar sidoplanka. Och så jävligt snabbt tillbaka och ner.

Eftersom min styrka bara räcker till armhävningar på knäna så körde jag på det. Och jag försökte hänga med i det märkliga hetsiga ojämna tempot som det tydligen skulle vara. Tänkte mer på att få till övningen ”rätt” än på vad min kropp tålde.

Halvvägs geom övningen insåg jag att det här verkligen inte var bra för mina knän. Mina knän, med lösa knäskålar. Som jag haft problem med då och då sedan femtonårsåldern, även om de varit snälla i många år. Det här – snabba vridningar på knä, ju! – var helt fel för dem. Ju.

Fan.

Jag slutade göra övningen.

Men det kändes ju i knäna nu. Gjorde ont.

Och hela skiten vällde fram inombords, om än ganska långsamt.

Jag borde ha fattat. Borde ha tänkt. Borde ha låtit bli i tid. Dumma Sanne, du får skylla dig själv, du borde ha lärt dig och veta bättre.

Hur illa är det? Ja, det vet man ju aldrig. Men det är den där beredskapen som väller fram. Att man måste förbereda sig på att det ska vara illa, för att bearbeta och bygga upp kraft att orka hantera all skit och all ångest och allt arbete det i såfall innebär.

Och så hela skuld-och-skampaketet.

Ångesten.

Fy. Dumma Sanne.

I den stunden har jag direktkontakt med både den femtonåriga Sanne som just fått problem med knäna och den Sanne som senare skadat ljumskar och annat… sällan har jag väl så direkt kontakt med tidigare upplagor av mig själv som när skadeångesten väller in… och det i sin tur gör det så svårt att bedöma och hantera på ett rimligt och lagom sätt, för alla de där gamla upplagorna av Sanne är med mig där och då, med sina erfarenheter och hangups.

Jag kämpade mig i alla fall igenom resten av passet. Men jag rusade inte ut för att försöka fixa plats på nästa pass. Jag ville bara bli klar och komma därifrån och slippa tänka eller göra något som påminnde om ONT.

När passet var slut kom dessutom behovet av att gråta, släppa fram och ut. Ledsenångesttårar. Men det går ju inte. Nej, jag har inga problem med att gråta – hemma, för mig själv, hos familjen. Men bland främlingar? För mycket att förklara. För stor risk att hamna i jobbiga situationer som innebär att jag måste försvara mig – och dessutom är det ju mitt fel alltsammans, och då kan jag inte med uppkomna situationer där skuldfråga och vad som borde göras ska bollas. Fast egentligen vill jag ju låta tårarna välla ut, i all enkelhet. Det är bara det att inget liksom blir enklare av det, bara mer komplicerat.

En gång fanns det nån…

Stänga av tårarna. Kontroll. Låta bli. Stretcha det nödvändiga med så litet och neutralt tårflöde som möjligt. Göra det som måste göras och ta mig hemåt. Försöka inte fara iväg i ångesten och ovetandepaniken.

Nu när jag lyckats ta mig hem, via buss och tåg och skapa rutor på bilen, och äntligen är hemma där jag kan gråta fritt, så är tårarna redan instängda bakom ett skal.

Och jag vill känna efter, för att veta hur illa det är, och jag vill låta bli för att inte tänka på det mer än nödvändigt. Och jag vill gråta och bli omhållen.

Därute är himlen svart och stjärnklar.

Den där ömtåligheten lyckas jag visst aldrig bygga bort. Och då syftar jag inte på den fysiska…

Stretchingen på tapeten igen

Häromsistens kunde vi läsa det i tidningarna igen: Stretching ska visst inte göra någon direkt nytta.

Stretching eller inte efter träningspasset? Visst kan det kännas skönt att sträcka ut musklerna, men man blir inte mycket rörligare av det.
– Frågan är vad man vill få ut av det och varför man gör det, säger Mikael Mattsson på GIH.

Som sagt var, det här yker upp med jämna mellanrum.

Och trots detta fortsätter jag att stretcha, år ut och år in. Därför att jag erfarenhetsmässigt vet att det är en absolut nödvändighet. Därför att erfarenheten, gång efter annan, lärt mig att slarvar jag med detta så leder det alltid till problem. Och det är inte värt att ta risken med att låta bli.

Det är frågan om att musklerna inte ska dra ihop sig när jag kallnar och sedan ryckas till och ut i ytterläge och gå sönder vid nästa tillfälle om jag inte är uppvärmd tillräckligt. (Ja, jag vet också vikten av att värma upp ordentligt, tro mig.)

Och sedan undrar jag ärligt talat över den här biten:

Men många motionärer känner att en stel kropp begränsar rörligheten.

– Det finns definitivt en mening med vara tillräcklig rörlig. Men då bör man kanske i stället fundera på rörlighetsträning med längre tänjningar – tänk balettdansare som sitter i utsträckt läge i en kvart innan de byter läge, de blir ju bevisligen väldigt rörliga.

För alltså, visst, jag blev ju aldrig professionell dansare, men jag har ju ändå rört mig en del i kretsarna. Och jag har aldrig upplevt att folk sitter i utsträckt läge i en kvart. Även i danssammanhang har jag ofta hört till dem som stretchat mer än genomsnittet – vilket inte på något sätt gjort mig vigast (och det har heller aldrig varit min ambition).

Dansolater

Dans-olater, alltså :-)

Ja, jag har en massa olater för mig när jag dansar. Eller huvudtaget när jag tränar, rör mig till musik.

Det sitter i musklerna, i själen, i känslan.

Egentligen borde jag vant mig av med det. Redan när jag var runt femton-sexton hade vi en danslärare som försökte rensa bort en del sånt där (som kommit från andra lärare), för att vi skulle få ett renare danssätt. Jag tror egentligen han lyckades få bort det. De olater jag har nu är inte samma som de som satt ”fästade” på mina armrörelser i pas de bouréerna på den tiden ;-)

Det som sitter i mina armar, handleder, fingrar nuförtiden är av annan karaktär. Ganska mycket av det kommer från ett antal år av balett, långt senare. Och en del egentligen från mitt hjärta och själ och att jag dansar för att dansen finns därinne, som en beståndsdel som behöver manifesteras.

Och ja, alltså, olater är väl kanske att ta i. Men det är väl kansek just det: jag tar i. Inte maximerar. Men egentligen ska ju sånt där vara minimalt. Bara anas, inte synas. Eller hur sjutton ska man uttrycka det?

Det här måste låta som fullkomligt rappakalja för ungefär alla utom mig själv, va?

Det är liksom något med det där, i hur jag vänder en hand, sträcker en arm… som innehåller hela dansens essens. Som gör att jag är i dansen, att jag är ett med rörelsen. Och som gör hela skillnaden i hållning: när jag hämtar upp den känslan och känner den i armarna och fingrarna så sprider den sig vidare i hållning och styrka och ork.

Och ärligt talat är det skitsamma om det blir aningens mer än vad som skulle betraktas som okej ;-) Jag behöver inte ta hänsyn till andra i sådana detaljer – jag ska inte stå på scen, jag ska inte tillfredställa någon danslärare, jag ska bara få ut mesta möjliga av träningen – samt må bra i mig själv.

Och det gör jag. De där små små detaljerna håller danssjälen vid liv, även på ett vanligt pass med Body Balance.