Tag Archives: träning

Träning och verkligheten

Man ska ju träna minst ett par gånger i veckan – det ”vet väl alla”.

Men verkligheten är nåt annat än idealen. Som pendlande förälder med hus och ideella åtaganden och så vidare har jag som ambition att träna en gång i veckan. För en kväll i veckan är min egen, som jag själv kan bestämma över, kan komma hem när jag vill, inte behöver ta ansvar för andra än mig själv.

Även detta i den ideala världen, förstås. Verkligheten är något annat.

För det kommer ju annat emellan. Jag blir sjuk. Barnen blir sjuka. Det är föräldramöten och julfester och jobbkonferenser på annan ort (det senare inte särskilt ofta, men ändå). Och så är det jullov och sommarsemester. Och ärligt talat, under sommarsäsongen, när trädgården ropar efter mig (det vill säga där är massore att göra och jag vill vara där) så är det inte självklart att prioritera att åka och träna på min lediga kväll.

Så de där ”normala” veckorna, när jag faktiskt åker och tränar – de blir nog i minoritet när man räknar ihop. Speciellt med en sådan sjukdomsvinter som det här varit…

 

Nä, jag tränar inget nu i sommar

Det skrivs en del om träning nu i sommar – i bloggar, på twitter och så vidare. Folk är ute och springer och har sig, eller tränar på andra sätt.

Det borde säkert jag också, så det ger mig dåligt samvete. Fast jag brukar inte träna under semestern. De saker jag går på brukar ligga under terminerna, och när jag är ledig vill jag ändå inte lägga en massa tid på att ta mig in till stan.

Men jag borde säkert ut och cykla eller nåt sånt.

Å andra sidan så ägnar jag mig åt sånt som att

  • bräcka golv
  • skyffla bort grus
  • slå med lie
  • köra röjsåg
  • gräva
  • såga och snickra
  • skyffla ny sand i sandlådan
  • räfsa

och en massa annat sånt. Stundtals ganska ansträngande på sitt sätt. Jag sitter i alla fall inte och latar mig.

Min kropp är en viktig del av mig

Flera personer har på sistone skrivit blogginlägg om att vi måste sluta betrakta våra kroppar som objekt eller något som finns för att vara snyggt och behaga andra, och istället fokusera på kroppens funktion, hur den känns, vad den kan och så vidare. Och vissa bloggare verkar träta om vem som var först med denna föga revolutionerande tanke – som om inte flera människor oberoende av varandra kan tänka ut självklarheter ;-)

För ja, jag tycker det är självklarheter. När jag skriver om min kropp så är det i princip alltid om hur den fungerar och känns (eller?). Helt enkelt för att det är det som är relevant.

Kroppen är en del av mig: den del som kan utföra saker. Gå, cykla, dansa. Såga brädor, spika, måla och skriva. Den fysiska utföraren för själen.

Och därmed är kroppen förstås oerhört viktig.

För mig har dansen under många år varit en central del av tillvaron. Och det allra viktigaste med dansen är känslan. Känslan i en pique-piruett, när ståbenet är rakt och fungerar som en passare som det böjda benet svischar runt, samtidigt som jag låter blicken släppa fokus en kort sekund för att huvudet ska kunna fara runt på kortast möjliga tid. Den sköna sträckningen i ljumsken i en attitude. Känslan av att flyga i en jeté på diagonalen.

Visst, jag har gillat att stå på scen, men det beror till viss del på att jag då ännu mer kan leva mig in i rörelserna och göra dem fullt ut. Men även på scen så har jag egentligen alltid dansat och uppträtt mer för min egen skull än för publiken. Därför går jag väldigt sällan och tittar på dansföreställningar. Jag blir mest bara avundsjuk.

Och när jag skriver om kroppen så handlar det ofta om det som inte fungerar, och det som gör ont. Nackskadan. Krånglande ljumskar, rygg och annat. Kroppen börjar bli gammal och skröplig och gör i allt mindre utsträckning det jag vill (ja, som nästan-dansare har jag kanske stora krav). Efter graviditeterna är balansen och fotstyrkan sämre, och hållningen har ändrats (det blir så när man går med tung mage ett tag). Åldern och minskat dansande gör att jag blir allt mindre vig och allt mindre vältränad.

Ja, det stör mig. Min kropp kan inte längre det den kunde. Och den gör ont. Så visst blir det en hel del gnäll när det kommer till kroppen. Dessutom är jag medveten om att det inte är bra för hälsan. Det är för mycket mage, för klena muskler och för dålig kondition.

Och dessutom är jag bra på att oroa mig för saker, och det finns andra saker som krånglar. Jag har tendenser till förstoppning. Och omfånget av min mage ökar risken för diabetes. Det gillar jag förstås inte.

Så nej, jag är inte helt nöjd med min kropp. Den funkar inte helt och hållet som jag skulle önska (och det är till viss del mitt eget fel – men inte bara).

Men jag förstår inte alls den syn en del människor har på sin kropp. De karvar och ändrar och har sig, så att delarna ska se annorlunda ut. Det är jättemärkligt för mig.

Min kropp är en del av mig. Min kropp och min själ utgör tillsammans jag. Hur kan man då vara så angelägen om att ändra på kroppen? Jag skulle inte kunna identifiera mig med själv längre, jag skulle bli förvirrad och må dåligt.

Och det känns också märkligt det här med att prata om att vi ska tänka och prata mer om kroppen som funktion – att det liksom skulle vara något revolutionerande. Det är ju liksom bara så självklart.

Jaha, nu är visst fötter ohygieniska också

På gymmet där jag tränar finns det en låda för förslag och synpunkter. Lådan töms en gång i veckan, och alla synpunkter sammanställs i en lista, med svar från gymmet. Lappen sätts upp på anslagstavlan.

På den här veckans lista hade någon fört fram att hen tyckte det var ohygieniskt att träna barfota. Gymmet hade svarat något i stil med (jag minns inte ordagrant):

Självklart är det ohygieniskt att träna barfota eller med strumpor i gymmet.

Ohygieniskt? Vad är det som är ohygieniskt med bara fötter eller strumpor? På vilket sätt är mer ohygieniskt med bar hud på fötter än på andra delar av kroppen? På vilket sätt är det mer ohygieniskt med svettiga strumpor än med svettiga byxor, tröjor, linnen och så vidare?

Må vara att en del människor kan tycka det är ofräscht eller rentav äckligt (se bara på hårdebatten). Men det är en åsikt, ett tyckande. Hygien måste väl ändå vara en fråga om fakta…?

Samma dag (idag) kan man läsa i Metro om hur man ”får perfekt hy – till ett billigt pris”. Artikeln riktar sig till män. Nu ska tydligen de också skolas in i ”behovet” av krämer och hysterisk rengöring.

Starta inte krig mot din hy genom att försöka torka ut den. [—] Skontvätta istället morgon, middag och kväll, säger Cafés groomingexpert Patrik Hedlund.

Tvätta sig tre gånger om dagen i ansiktet? Herregud. Som sagt var, hysteri.

Nå, efter gymträningen traskade jag bort till min flowlektion. Där är det självklartt att träna barfota eller i strumplästen.

Träningstankar

Jag minns nu varför jag inte brukar bli långvarig i gymmen.

Träning på gym bygger på principen göra ett visst antal av en övning. Tio eller tolv eller femton. I det program min personliga tränare (ja, det kallas ju så, även om jag bara köpt enstaka timmar av henne) satt ihop ska jag i de flesta fall göra 10-15 repetitioner av varje övning. Vissa övningar är det istället 15-25.

Jag ska alltså hålla räkning på hur många gånger jag gjort. Och antalet är inte jämt delbart med fyra.

För ett stort antal av övningarna är det dessutom en viss tid jag ska hålla ut övningen, eller stanna i ett visst läge, eller tid övningen ska ta, eller nåt sånt. Till exempel 3-6 sekunder, eller 5-10 sekunder. Det vill säga samtidigt som jag ska räkna antal repetitioner så ska jag räkna antal sekunder jag gjort varje repetition.

Och ur högtalarna strömmar hela tiden musik. Det är ju i sig bra, musik är motiverande. Musiken är normalt sett min räkning vid träning – övningar ska hänga samman med musiken, relateras till musiken i tempo. Men musikens tempo på gymmet stämmer inte nödvändigtvis med övningarna jag ska göra. Nej, jag kan inte koppla bort musiken. Jag måste förhålla mig till den. Jag måste hantera ytterligare en ”räkning”, och försöka passa ihop de båda andra med musiken (istället för att som normalt ha musiken som stöd).

Det blir tre stycken ”räkningar”: antal repetitioner, längd på repetitionen, och relation till musiken.

Det blir för många, det klarar jag faktiskt inte av. Och med så mycket att hålla reda på så blir det väldigt svårt att dessutom lyckas hålla fokus på att göra övningarna rätt och bra. (Jag gör mitt bästa, tro mig!)

Jag vill ju ha övningar anpassade till musiken! Övningar där varje repetition görs på en takt, eller två takter, eller så. Och ett jämt fyrtal antal av övningen: 4, 8, 12, 16. Det är då det blir logiskt. Då finns det i kroppen, och jag behöver inte tänka på tid och antal utan kan koncentrera mig på övningen. Alternativet är övningar där man gör så få, eller så utsträckt i tid, att det ändå inte behövs någon räkning. Fokus på övningen, inte på antalet.

(Sedan blir det ju inte bättre av gymmens förtjusning i gympaskor…)

Då är det skönt att sedan i alla fall komma bort till flowen och ha en ledare som gör få övningar av varje, till musiken. Och att kunna vara i ögonblicket och känna kraften från rätt musik, bra musik, musik med fokus.

Tåg och träning

Jag åker ju ganska mycket tåg. En genomsnittlig vecka, när jag inte jobbar hemma och när tågen går ungefär som de ska, tillbringar jag ungefär fem timmar på tåget.

Denna tid kan man förstås använda på olika sätt. Läsa, skriva, sova… Ganska ofta slösar jag bort tiden på att sitta och göra inget alls fastän jag vill, eftersom jag inte haft tid eller orka att tänka ut något läsbart att ha med mig (mer än en gratistidning från stationen) eller för att jag inte orkar gå och bära på en massa.

En sak jag skulle vilja använda tiden till är att träna. Jag har ganska nyligen hittat boken Smygträning för stillasittare – där finns många bra trningstips.

Men jag skulle egentligen vilja ta idén längre. I många år har jag drömt (drömma kan man väl få göra?) om en pågatågskupé med gym. Visst, alla saker skulle ju inte funka att ha ombord på ett tåg, av säkerhetsskäl och så. Men några motionscyklar? Och lite balansövningar? Eller varför inte någon sorts balansstolar att sitta på istället för de vanliga tråkiga sättena?

I den bästa av världar. Ja, jag inser att det är för dyrt :-( – i alla fall i det korta perspektivet. Och det är ju alltid det som räknas…

Nå, det blir väl som med mitt pocketbibliotek :-(

Det här med att hinna med tåget

Det är en ständig avvägning av olika faktorer. Tågtidtabellerna är ju sällan anpassade till ens egen tillvaro.

När jag dansade i Helsingborg på gymnasiet så rusade jag alltid några minuter innan klassen var slut för att hinna med tåget den ena klassen i veckan. Och den andra klassen låg istället på en tid som innebär att jag kunde ta det löjligt lugnt med att byta om och lulla ner till bussen.

Jag har sedan dragits med det där i omgångar. Oavsett var jag bott så har jag väldigt ofta behövt passa tider för att ta mig hem med kollektiva transportmedel. Och valet har ofta stått mellan att stressa som en blådåre för att hinna med, eller vänta på nästa transport ett par timmar senare.

Till avvägningen hör också behovet av att stretcha. Väldigt ofta är det ju från träning jag kommer i de här situationerna. (På jobbet har jag flextid och kan anpassa när jag går efter tågtiderna – tack och lov.) Och för att min kropp ska funka och inte gå sönder så är det viktigt att jag stretchar efter varje träningstillfälle. Men hur länge ska jag stretcha? En halvminut-minut mindre ökar sannolikheten att jag ska hinna med tåget, men är ingen garanti.

För tillfället är det kvällstid så att antingen hinner jag med tåget som jag bara knappt borde hinna med, och då hinner jag med bussen lagom sedan. Eller så hinner jag inte, och då kvittar det att tåget går en gång i halvtimmen, för nästa buss går först två timmar senare – och måste dessutom beställas två timmar förväg.

Det är en jäkla skillnad på att komma hem runt åtta och runt tio. Och det avgörande är hur länge jag stretchar.

Men stretchar jag för lite så kan jag å andra sidan åka på skador och flera månaders trubbel…

Idag hann jag. Men tåget var sent. Jag kommer att missa bussen likförbaskat.

(Nej, det gjorde jag inte. Vi har typ världens bästa buschaufförer. Han väntade.)

Flow

Idag har jag varit och testat Flow.

De senaste två terminerna har jag ju tränat Ballet Fusion. Men dels kommer baletten att ligg på en tid som inte funkar för mig den här terminen. Dels känner jag att jag kanske ska byta till något annat ett tag ändå. Inte minst för ryggen.

Ryggen, ja. Jag var hos massören i onsdags. Och till skillnad från den gången jag var där i december så kändes det som att det gjorde skilnad för ryggen den här gången. Och jag fick en del tnkar med mig från massören och ett par övningar.

Det onda sitter ju i ryggslutet eller snarast baken, beroende på hur man ser det. Men hon  tror att det till stor del beror på försvagade ”ryggfiléer” (min benämning), försvagade tvärgående magmuskler, stramande muskelfästen i höftbenet fram och sånt. Och att detta för övrigt i sin tur hänger samman med försvagade insidor på låren, som gör att insidorna vrids fram. Samt att det jag känner i ryggen nog är i en led i höftbenet (?).

Mycket av det tror jag faktiskt fortfarande är rester från senaste graviditeten. Den var tung och ansträngande för kroppen – mycket vätska, tung mage – och kroppen har liksom aldrig hittat tillbaka till normalläge. På något vis går och sitter jag fortfarande som om jag var påverkad av en tung mage som liksom inte får plats mellan benen. Och magmusklerna… ja, dem är det inte mycket med…

Och jag känner att jag behöver jobba mot utåtvridningen. Jobba mer parallellt ett tag. Jag försöker komma ihåg att sitta med benen rakt fram när jag sitter och känner att till och med det gör skillnad för ryggen.

Kanske kanske är balett inte det allra rättaste för stunden.

Så idag har jag testat Flow, som är en annan klass de har på balettstället. Det heter att det ska vara en blandning av yoga, core och pilates. Core och pilates har jag testat förut, men yoga har jag känt mig skeptisk till.

Hur var det då?

Tja, bitvis lite märkligt, främst i början – det var nog då det var mest yoga. Korta bitar ganska småjobbigt – jag kände att jag ångade som man gör när musklerna jobbar hårt ett tag i mitten. Absolut inget flås eller kondis. Inget oerhört krävande pass, men ändå kändes det som att det gav nåt. Det var liksom skönt för kroppen. Huruvida det träningsmässigt gav mycket känns på nåt sätt svårt att bedöma.

Men ja, jag tror jag vill gå dit igen.

Jävla ryggont

Jag tror ju att den där gången jag missade stretcha faktiskt hade en påtaglig del i det. Kombinerat med stress (då sitter jag inte ordentligt på kontorsstolen, och så spänner jag mig), en massa situationer med barnen, då jag spänner mig (och alla gånger jag får böja mig över dem för att nå fram till spisen, eller lyfta treochetthalvtåring som inte vill, eller annat sånt). Och så de jävla eländiga sitsarna på de nya pågatågen. Och sedan när jag väl fått ont har jag förstås spänt mig för att komma undan smärtan och skapat smärta och anspänning på nya ställen.

Jag var hos naprapat i måndags. (Det har jag bara varit två gånger tidigare i mitt liv: för fem år sedan, efter en hel höst med panik över nacken.) Jag tror det gjort en del skillnad. Jag ska dit igen på måndag.

Och jag påminns återigen om vikten av stretching. Åtminstone för min kropp.

Krämpors påverkan på träningens glädje

Jag är skadad.

Ja, alltså inte just nu egentligen. Men jag har haft problem med både knän och ljumskar, kopplat till dansen. För länge sedan. Kämpat med sjukgymnastik och kommit tillbaka. Och så har jag nackproblemen också – orsakat av en trafikincident och med en massa sjukgymnastik som konsekvens.

Jag har ömma punkter. Jag har inte några väldigt aktiva problem just nu – peppar peppar – men min kropp är ömtålig, bland annat på dessa punkter. Dessa muskler är inte vad de varit. Jag går lättare sönder, får lättare ont.

Jag har förstås lärt mig. Jag vet numera ganska väl vad jag ska undvika, jag vet vad jag inte kan göra. Vet att jag ska undvika vissa rörelser, undvika snabba rörelser, och såd vidare. Och är extra försiktig, så att inget ska hända.

Att vara försiktig är att inte vara lika spontan. Att vara mer förutseende.

Under en hel massa år började jag varje träningspass, oavsett träningsform, med att komma i mycket god tid, massera ljumskarna med liniment och sedan värma upp lite själv. Det funkar numera tack och lov att jag låter bli det.

Under flera år var det första jag gjorde när jag kom till en ny dansklass, en ny danslärare, en ny gympalärare och allt vad det var att tala om att jag har de här problemen och jag kan därför inte göra allt. Numera säger jag inget. Dels har jag mindre problem. Dels är jag så gammal att jag numera tar det som det kommer och har bllivit mycket bättre på att skita i att follk tycker jag är konstig som inte gör allt. (Eller, känslomässigt tycker jag fortfarande att det är besvärligt, men jag gör ändå som jag göra, typ.)

Men fortfarande är det så att jag nogsamt stretchar efter alla träningspass. För att inte musklerna ska dra ihop sig, bli korta och sköra och lättare skadas vid snabba rörelser när jag rör mig. För att jag inte ska stelna till totalt och bli mindre rörlig. Jag vet att detär nödvändigt för min kropp – jag vet hur det kan gå annars. Det är tråkigt att stretcha, att sitta kvar sist, men jag gör det. Kan jag inte göra det i salen så blir det i omklädningsrum eller korridor, och jag har suttit många gånger och stretchat på golvet på pågatåg. Ja, folk tittar – då får de väl göra det. (Och medan jag sitter och skriver detta så inser jag att herregud, jag har ju faktiskt glömt att stretcha efter baletten idag! :-o)

Och jag är eländigt trött på det. Trött på att hela tiden tänka mig för. Hela tiden vara uppmärksam, förberedd. Bedöma varje övning under det att läraren visar – kan jag gör det där, kan jag göra det fullt ut, behöver jag modifiera eller låta bli? Hela tiden balansera det mot lärarens uppmaningar om att ta i, våga mer, ge allt – eller hur det nu uttrycks i olika träningsformer.

Jag är ruskigt sotis på dem som kan gå in på ett träningspass och bara GÖRA – utan att behöva tänka sig för. Bara göra, vara, fullt ut. Slänga upp benet i en grand battement, göra en fondue med riktigt högt ben och veta att det är OK för ens ljumskar klarar av att gå tillbaka ut från passén utan att gå sönder – även om man inte är försiktig. Kunna lyda uppmaningen att ge allt. Inte behöva tänka sig för.

Och ja, oro föder försiktighet och medvetenhet som i sin tur föder oro. Visst är det så. Visst har skador och annat bidragit till min allmänna ångestighet. Det kan vi säkert ta mer om en annan gång.