Tag Archives: TV

Ni kan inte både äta kakan och ha den kvar (Flash)

Vi har tittat på Arrow här under våren. Och när de fyra säsongerna Arrow på Netflix tog slut, så gick vi över till The Flash. Vi såg sista avsnittet av säsong 2 (dvs det sista som finns på netflix i nuläget) i onsdags.

Stora delar av säsong 2 berör parallella världar. Det kommer ondingar till Jorden från Earth 2, och det visar sig att väldigt mycket är väldigt likt Earth 1 på Earth 2. I princip alla här från Jorden har identiska dubbelgångare på Earth 2.

Som TV funkar det förstås bra – det finns liksom mycket att bygga story kring. Inte minst i att visa på att små val kan göra stor skillnad, att samma person beroende på små skillnader i vad som händer omkring en kan utvecklas åt väldigt olika håll och bli goda eller onda eller välja helt olika yrken och livsvägar.

Samtidigt är det just det där som gör det så orimligt, och som gör att jag stör mig så väldigt hela tiden. För om små val och skillnader gör stor skillnad på en enda generation så borde det liksom vara uppenbart för alla hur fullkomligt jävla osannolikt det är det skulle finnas dubbelgångare till varje individ på Earth 2. Herregud, om små skillnader gör stor skillnad i varje led, för varje individ, så får vi självklart en helt annan evolutionär utveckling på Earth 2 – och alltså rimligen inte över huvud taget människor, och än mindre en snubbe där som bygger en partikelaccelerator nästan samtidigt, och så vidare… Enda sättet som det skulle kunna bli så är om det skulle sitta en allsmäktig gud och styra alla de parallella universana med järnhand, och så bara stoppa in små variationer här och där. Fast för att få till identiska dubbelgångare behövs ju liksom ändå att samma personer i slutändan skaffar barn med varandra, och…

Det går inte ihop sig, helt enkelt. Och ja, det stör mig. Massor.

Fast jag ignorerar det och tittar ändå.

Det som däremot får mig att gå därifrån, det jag faktiskt inte klarar av att titta på, är när Barry från Earth 1 hoppar in i dubbelgångarens liv i Earth 2 och gör bort sig gång på gång på gång. Eller när han reser bakåt i tiden och gör bort sig. Det är lika illa som Rädda Joppe. Och varken jag eller mina barn klarar av att sitta kvar och titta då, liksom.

Because at least it’s an answer

Oliver Queen, a k a Green Arrow, är världsmästare på att alltid ta på sig skulden för när något går dåligt. (Eller, frågan är ju om han verkligen slår mig i den grenen.)

I ett av de avsnitt vi sett idag, säger han så här angående att ta på sig skulden:

Do you know why I always blame myself in situations like this? Because at least it’s an answer. Sometimes, we just need a reason when a situation is completely unreasonable.

(Canary Cry)

Det är väl inte utan att det ligger något i det…

Anne. Med e.

För en dryg månad sedan eller så fick jag veta att det skulle komma en ny Anne på Grönkulla-TV-serie (som skulle ha premiär på netflix den 12 maj).

Jag hör förstås till dem som älskat Anne på Grönkulla sedan barndomen. Läst alla böckerna, säkert många gånger. Jag minns hur jag gick och längtade när den ”gamla” serien, med Megan Follows och Jonathan Crombie skulle ha premiär i Sverige sensommaren/hösten 1987 (eller var det 1988?), varenda gång trailern visades, och jag älskade serien (även om jag säkert hade invändningar mot saker som inte stämde med böckerna). Och numera har jag dem på DVD.

En ny Anne-serie? Det kan ju inte gärna bli bra? Inget kan väl slå den där gamla pärlan, liksom?

Men jag tittade på trailern för den nya Anne. Och jag konstaterade att jo, det såg faktiskt lovande ut. Väldigt lovande. Väldigt väldigt lovande.

I fredags hade den alltså premiär. Och igår söndag såg jag de sista av första säsongens sju avsnitt. (Ja, det finns alltså bara en första säsong ännu.) Och… jag måste säga, hur omöjligt det än låter: jag tycker den här är bättre än den gamla.

Ja, den gamla är bra. Men den här är ännu mer på riktigt. Herregud så mycket igenkänning med stackars underbara Anne som är så mycket och som får så lite förståelse från omvärlden!

Och ja, det river runt i gamla halvt glömda sår. För jag sitter många gånger och tycker det blir pinsamt, inte huvudsakligen för att hon gör saker som är eller borde vara pinsamma utan för att hon gör saker på sätt jag också kunde göra saker när jag var yngre och som jag lärt mig den hårda vägen att toleransen är väldigt låg för från andra. För man ska göra som andra förväntar sig och som de osynliga obegripliga spelreglerna säger och ack nåde den som inte följer den mallen eller inte begriper… så jag skäms å Annes vägnar, inte för att jag tycker hon gör fel utan för att jag ser att de andra kommer att tycka det.

Och det gör ont, av igenkänningen.

Men det är bra, och det är väldigt mänskligt gjort. Och det är ett lugnt tempo, där saker får ta den tid de behöver. Det är inte nedkortat och bortklippt utan faktiskt påbyggt.

Och den pinsamma biten när Anne bjuder Diana på te och råkar servera vin istället för hallonsaft… Den är sådant där som jag tycker är pinsamt och jobbigt och besvärligt på riktigt, och jag sitter liksom och laddar upp för att hantera den när jag inser att den är på väg. Men ÅH de gör den på ett så bra sätt att jag inte skäms ett dugg! Den är bara jättebra gjord!

Och Gilbert? Kan någon annan än Jonathan Crombie vara Gilbert Blythe? Svaret är JA!

Så ja. Du ska se den här. Oavsett om du är Anne-fan sedan innan eller inte. Oavsett om du är vuxen eller barn, oavsett om du är kille eller tjej. Jag tycker du ska se den.

Guilty pleasure: Reign

Om man ett år som detta ska överleva tråkvinter och mörker och olika sorters skitmående och hjärnröra och så där, så får man använda de vägar till verklighetsflykt som står till buds. Och då är netflixtittande en väg till överlevnad och genomlevnad. Och efter att nyligen ha tittat igenom både alla avsnitt av ”Miss Fisher’s Murder Mysteries” (fantastiskt bra serie!) och den än så länge enda säsongen av ”Syskonen Baudelaires olycksaliga liv” (den senare tillsammans med trettonåringen), så har jag fastnat framför ”Reign”.

Upplägget för Reign är Maria Stuart (Mary, Queen of Scots), mitten av 1500-talet, och intriger vid det franska hovet. Och innan jag började titta läste jag en del recensioner. Det verkar som att de flesta antingen älskar eller hatar serien :-) Och nu när jag hunnit titta på nästan hela första säsongen så förstår jag nog båda vinklarna. För de beror på vad det är man förväntar sig och vill ha.

Vill man ha en historiskt korrekt skildring så förstår jag att man inte gillar den. Serien är full av medvetna anakronismer. Mycket konstnärliga friheter. Och?

Vi har alltså Maria Stuart, som varit drottning av Skottland sedan hon var mindre än en vecka gammal och som varit trolovad med franske kronprinsen sedan hon var sex år och han ungefär detsamma. Och nu är de tonåringar. Vi har en fransk kung, med drottning och älskarinnor, och komplicerade relationer länderna emellan. Självklart är det en alldeles fantastisk miljö för att knåpa ihop intriger och komplikationer.

Ja, det är fullt med påhittade personer. Ja, de allra flesta intrigerna är säkert uppdiktade eller anpassade. Och Maria och Francis/Frans/François är helt uppenbart äldre än de var på riktigt. Och så vidare. Det vill säga detaljerna är fel. Men å andra sidan så är det inget som säger att det inte kan vara relevanta typer av intriger och komplikationer, även om de liksom inte följer någon korrekt historisk redogörelse. Tillspetsat, tillskruvat, men ändå… intressant.

Och vad gör det med de ”praktiska” anakronismerna, i form av kläder som inte stämmer med epoken, filmmusik av modernt slag och så vidare? Ja, man kan ha ambitioner om att göra saker Rätt (TM). Nå, men man kan också välja att skita i sånt. Det kan vara väldigt skönt att skita i sånt och göra som man vill istället. Även om man gör en TV-serie om en person (eller flera) som faktiskt existerat.

Och oavsett hur mycket man har ambitionen att något ska vara historiskt korrekt så finns alltid en överhängande risk att man ska få massor med kritik för det man missat att göra rätt. Jag vet inte hur många kommentarer jag läst med kritik mot att Robin of Sherwood har för rent och välvårdat hår, typ – det upprepas stundtals som ett kritikmantra. Då kan man ju lika gärna välja att sväva ut bäst man vill.

Så ja, i huvudsak gillar jag Reign. Men jag inser att det måste räknas som någon sorts guilty pleasure. Det är nog första gången jag tittar på en serie med så många avsnitt (22 i första säsongen, 22 i andra, 18 i tredje och 16 i fjärde, tror jag). Och ja, det finns vackra unga pojkar att titta på i serien, ögonfägnad för ett trött och sorgset hjärta. Lite verklighetsflykt och distraktion. Det kan man väl ändå få lov till i mitt läge?

Men ja, jag skäms. Förstås. Allt annat vore väl olikt mig?

För övrigt finns det en märklig tröst i den korta tid jag vet att Mary och Francis får tillsammans (även om jag inte kommit till slutet av den), en tröst i att jag och älsklingen sett i det perspektivet fick lång tid tillsammans. Det är märkligt hur sånt där funkar…

Så lika och så olika

För ett tag sedan råkade jag se en stund på ett TV-program om en brittisk familj som hade tröttnat på livet hemma i London (eller var det nu var), där folk bara pratade huslån och pengar och jobb och stress. Så det hade flyttat utomlands. Till något land långt borta (Afrika?), där de någonstans mitt i djungeln hade börjat bygga sitt eget drömhus av gammalt ”skräp” och hade någon idé om att de minsann skulle livnära sig på det jorden kunde producera och de själva kunde odla och så vidare.

Jag är inte insatt i detaljerna. Jag såg inte programmet från början, och jag har inte läst om det, och jag kan ha missuppfattat totalt. Men jag uppfattade det i alla fall så här:

Västvärldsfamilj tröttnar på det moderna samhällets negativa sidor. De löser detta genom att bege sig till ett annat land där det inte finns lika mycket regler eller kontroll. Där tar de egna initiativ som bland annat innebär att de bygger nytt i oförstörd natur, odlar upp områden med oförstörd natur, och så vidare. Utan att fundera över konsekvenserna. Utan att fundera över att det faktiskt inte alls funkar om alla gör så. Och så försöker de släta över det med att de minsann återanvänder resurser (sopor) till att bygga med.

Eller sammanfattat på ett annat vis: någon sorts nykolonialism.

Jag klarade inte av att titta särskilt länge på programmet – det fick mig att må diffust illa.

Så jag bytte kanal. Och hamnade istället rakt in i ett avsnitt av Bonderöven – eller 100% bonde som det väl heter på svenska. Så lika och så olika :-)

För Bonderöven verkar liksom grunda sig i något liknande – en önskan om att komma ifrån det moderna samhällets negativa sidor, en önskan om att bli självförsörjande och återvända till en något enklare tillvaro. Men istället för att bryta ny mark i ett fjärran land och riskera att förstöra genom sin okunskap, så ”återanvänder” Bonderöven gammal odlingsmark, gamla byggnader och gammal kunskap. Samt bygger på med det den moderna världen har att erbjuda av kunskap och annat. Och han stannar kvar hemmavid och åstadkommer en positiv förändring på hemmaplan.

En Alfonssak till

Ett inlägg till i Alfonsföljetongen:

På flera håll har jag läst kommentarer som handlar om att de barn som mår dåligt av Alfons och odjuret gott kan få göra det, för då har poängen gått fram: gör man som Alfons gjorde så ska man må dåligt. De antar alltså rakt av att de barn som mår dåligt av Alfons och odjuret har dåligt samvete för saker av liknande slag.

Så är det inte med mina barn. Mina barn har ett stort rättvisepatos. Och de har väldigt svårt för när någon – de själva eller någon annan – gör FEL (TM). De klarar inte av att titta på program och filmer där någon gör saker de inte borde. För så ska man inte göra. Och det i sig är skräckinjagande jobbigt.

Och ja, jag funkar likadant. Jag klarade på min tid – knappa tio år gammal – absolut inte av att titta på Rädda Joppe.

Turn Left – doktorn som multivitamintablett

Vi tittar ofta på Doctor Who på Netflix på kvällarna. Oftast bara jag och älsklingen, men ibland även tolvåringen.

Igårkväll kom vi till avsnittet ”Turn Left”.

Och jag fascineras, för vilken gång i ordningen vet jag inte, över manusförfattarens (och andra inblandades) förmåga att väva in viktiga saker.

På ytan är det ju ganska okomplicerat: resor i tid och rum, actionscener och dramatik och lite humor och glimten i ögat, och för det mesta med en ganska enkel svartvit uppdelning av ond och god: de som ska bekämpas är ofta märkliga ondingar från andra delar av universum.

Samtidigt, som i förbigående, lyfts andra viktiga saker. Inte omärkligt. Men utan att egentligen kommenteras, de bara blir självklara konsekvenser av annat.

Som i gårdagens avsnitt, som lyckas gräva runt ordentligt under ytan.

Vad du gör är viktigt och kan bli avgörande för världen. Ingen är obetydlig, och små händelser kan ha stor betydelse. Och det i sig leder samtidigt, bisarrt nog, till att det inte är någon idé att gräma sig över vad som hände och vad man gjorde och de val man gjort – för de har lett vidare till det som händer på andra områden på sätt du aldrig kan ana, och även om något blivit bättre på något sätt om man gjort annorlunda, så kunde det ha lett till katastrofer på oanade sätt på andra områden.

Och så paralleller till dagens samhälle: vad händer när världen plötsligt drabbas av katastrofer och människor inte kan bo kvar där de bott, till exempel för att hela London är utplånat och hela södra England är strålskadat och människor måste tränga ihop sig i de delar av England som fortfarande är beboeliga och det inte finns bostäder och inte jobb och hela landet är i katastrofsituation – och sedan världen i övrigt också drabbas av katastrofer. Och man plötsligt börjar prioritera vilka människor som ska få de bostäder som finns och skickar iväg de andra – som också är människor. Ju.

Och så vidare.

Högaktuella frågor nu, men avsnittet är från 2008, och egentligen är det väl evigt aktuella frågor.

Och som sagt, alltsammans egentligen mest i förbigående, i ett vanligt enkelavsnitt på 45 minuter, med även i övrigt en ganska komplicerad story där huvudet får anstränga sig för att hänga med ibland.

Och jag tror att det är minst lika effektivt med den sortens iförbigåendekommentarer som med filmer eller TV-serier med direkt fokus på ”de viktiga frågorna”.

Och det är väl det som gör Doctor Who så bra: blandningen av dels action, fantasi, ”vetenskap” och humor, dels djupare lager av invävd samhällskritik och -analys, och vändande och vridande på existensiella och filosofiska frågor.

Kanske är det också därför det faktiskt är ett så effektivt sätt att må lite bättre i en tillvaro som är ett gungfly.

Serier och avsnitt och historiens makt

Häromsistens började jag fundera över detta med serier och avsnitt. Främst när det gäller TV.

Vi lever i en tid när det är möjligt att ”knarka” TV-serier rakt av, många avsnitt på raken – via de vanliga TV-kanalernas webblösningar, men också via Netflix och liknande och via hemköpta DVD:er med en hel eller till och med flera säsonger.

Uttrycket ”knarka” (det är inte bara jag som använder det eller liknande ord) säger något om hur vi ser på det här. Även om många av oss gör det så ser vi det inte riktigt som okej. Det är inte så vi lärt oss att göra, och det är fortfarande lite fult. Någon sorts frosseri – och frosseri är ju en ”dödssynd”. Så vi skämtar om det, använder nedsättande termer – men fortsätter ändå.

Och som sagt var, jag började fundera. För vad är det egentligen som gör att långa filmupplevelser (eller radioteater eller annat) ska delas upp i avsnitt och göras till serier som sträcks ut över en evighet?

Jag gissar, utan att ha gjort någon närmre research, på att serier/följetonger är något som började i tidningar en gång i tiden. Det här med längre texter – böcker, kärleksromaner och liknande – där ett avsnitt kommer i varje nytt nummer av tidningen. Efter vad jag förstått har många stora författare börjat så och till och med publicerat en del av sina mest kända verk på det sättet. (Och formen finns ju fortfarande, både i veckotidningar som Året Runt och sommartid i Sydsvenskan och andra dagstidningar.) Och det är ju på något vis begripligt, för tidningar är trots allt beroende av lösnummerförsäljning och liknande.

Men i radio och TV? Där känns det mer obegripligt, åtminstone i dessa mediers barndom när Public service var allenarådande och det inte fanns reklamskäl att behålla lyssnare/tittare till nästa vecka. (Eller var det bara i Sverige som radio och TV huvudsakligen var reklamfri i dessa mediers barndom? Jag har inte koll.)

Hägde idén liksom bara med när tidningarnas läsare även gick vidare till nya medier? Eller fanns det andra skäl? Antogs tittare bara ha tid att titta på fyrtiofem minuter av något ”oviktigt” per kväll? Eller ens per vecka? Eller ansågs det generellt bara inte lämpligt att slösa bort mer tid? Eller handlade det istället om att ha en morot i den stundtals odrägliga tillvaron – det här med att ha något att längta efter och se fram emot varje vecka?

Det är trots allt lite spännande att fundera på.

För själv trivs jag ju uppenbarligen ganska bra med att kunna ”frossa” i en serie i taget. Ett avsnitt per kväll de dagar jag/vi har tid att titta på TV, ibland kanske två.

Men visst är det praktiskt att det ändå finns naturliga brytpunkter i form av avsnitt. Och det är onekligen praktiskt med de möjligheter som erbjuds för TV-tittande nuförtiden.

Ett sidospår att fundera över är det här att radio och TV länge ”bara” fanns som Public service och sågs/ses som något staten åtminstone ska se till att det finns ett neutralt alternativ av. (Och det är jag glad för.) Men tidningar, som ju funnits mycket längre, finns det inga Public service-alternativ av. När det kommer till tidningsmedier behövs det uppenbarligen inget neutralt alternativ. Det känns egentligen lite märkligt. Jag antar att det enbart har historiska skäl? Och jag antar också att alla skulle se det som en fullkomligt befängd idé med en statlig neutral tidning och att den som föreslog något sådant skulle idiotförklaras. Inte minst utifrån konkurensaspekter – för då skulle ju den staliga tidningen riskera att konkurrera ut de andra tidningarna. Men när det gällde radio och TV så hann staten först. Och då är det okej att Public service finns. (Tack och lov.)

För att det är så befriande och ovanligt och vanligt

Om jag nu ändå ska vara så patetisk så jag kan ju lika gärna babbla på om Robin och Marion :-)

För alltså, jag är generellt inte mycket för ”romantik”, så där som det brukar vara på film eller i böcker. Det intresserar mig inte. (I alla fall inte romantik i den betydelse av ordet man brukar använda vad gäller film etc. Romantik i betydelsen en tidsepok, med beskrivningar av dramatisk natur, kraftfulla väder och annat, som jag vagt minns från litteraturundervisningen på gymnasiet, passar mig bättre, som den extremvädersjunkie jag är ;-) )

Men det här är något annat.

Romantiska filmer och böcker (ja, alltså sådana som handlar om KÄRLEK, dårå) är liksom uppbyggda på ett så konstigt sätt. Det ska vara trassel och missförstånd. Någons kärlek ska vinnas, några ska få ihop det, kärlek som ska bevisas. Det finns hinder i vägen, och så ska det lösa sig. Kärleken blir självändamålet, huvudsaken. Och det ska tisslas och tasslas och krånglas till. Analyseras och ältas – Vad menade han? Varför gjorde hon så? Hur ska jag klä mig för att vinna hens hjärta? Fånas och fjantas och vara skämsigt. Och när det slutligen löser sig och blir bra, då är filmen eller boken slut. Då har det löst sig, och de ska leva lyckliga ever after.

Men här är det annorlunda, Här är det aldrig fråga om att kärleken ska bevisas eller vinnas. Den är bara självklar från första stund. Och den behöver aldrig förklaras eller motiveras eller beskrivas. Den bara är. Precis som det faktiskt är i bästa fall även i den verkliga världen.

Och kärleken är heller aldrig huvudämnet för berättelsen. Aldrig syfte, aldrig fokus. Den bara är. Finns där i periferin. I ögonblick. Och ändå hela tiden i fokus, eftersom den är en del av grunden. Och med den följer en grundläggande tillit. En tillit som gör att man slipper en massa dravel om avundsjuka och misstankar. Till och med när Robin plötsligt följer efter Lilith så kommer aldrig den minsta antydan om misstankar om otrohet. (Detta trots att jag liksom sitter på nålar, för att jag ”lärt mig” genom så många andra historier att det är det jag förväntas förvänta mig.)

Och ja, Marion blir räddad. Och Robin. Och de andra. De flesta i gänget hinner med att bli räddade i olika sammanhang, om jag minns rätt – det är inget som bara händer kvinnan i sammanhanget.

Dessutom finns aldrig en tillstymmelse till prat om eller antydningar om sex, och definitivt inga sexscener. Det känns faktiskt oerhört befriande. För ärligt talat skiter väl jag i om de har sex – jag antar att de förmodligen har det, om de är gifta och lever tillsammans i skogen i flera år. So what? (Fast man kan ju notera att de aldrig får några barn. Men som sagt var, det är på det hela taget irrelevant :-) )

Det känns så himla mycket naturligare än i de flesta filmer. Mer som verkligheten är.

Kvinnan är inte satt på piedestal heller. Inte onåbar som i en del av de filmer som saknar kärlekshistorier.

Det är bara så jävla okomplicerat och självklart.

Deras kärlek ÄR.

Men serien klarar förstås inga bechdeltester – hon pratar ju bara med män. För det finns nästan bara män i serien, och finns det någon gång andra kvinnor med så befinner de sig sällan i sammanhang där hon pratar med dem, liksom. Om saker som är väsentliga för stunden. Och det är inte jätteofta just relationer.

Med allt detta sagt…

”¦ så finns inget mer hjärteknycklande än scenen mellan Robin och Marion i sista avsnittet med Robin of Loxley (Michael Praed).

 

För övrigt så är det väl liksom just att Michael Praed verkligen så mycket är Robin Hood, med allt vad det innebär, som gör Robin of Sherwood så fantastisk.

Men tja, nu har jag kommit fram till tredje säsongen. Nu är det Jason Connery som ska arbeta sig in i rollen som Robin. Han har också sina kvaliteter – men han ÄR inte på samma sätt.

Varför jag blivit ”programchef” för UR:s Skolministeriet – Hur lär man ut om klimatet?

Dagens uppväxande generation lär sig att ständig konsumtion av nya saker är en självklarhet. Men jordens resurser räcker inte för evigt. Vår förbrukning av fossil energi, som legat lagrad i marken under lång tid, håller på att ändra klimatet.

Vi måste bryta trenden, ändra attityder till konsumtion och öka förståelsen för effekterna av vår livsstil. Därför är det oerhört viktigt att skolan undervisar om klimatet, både i form av traditionell kunskap och i form av attitydövningar.

Ovanstående är min ”programförklaring” som ny ”programchef” för UR-programmet ”Skolministeriet: Hur lär man ut om klimatet?”.

Dagens unga blir överösta med budskap om att konsumera. Reklam är ju förstås den mest uppenbara vägen. Men det handlar också om den bild vi vuxna förmedlar. Som föräldrar, lärare, genom TV och tidningar, och genom den bild våra barn förmedlar till andra barn. Vi förmedlar en bild av att det är viktigt att ha det nyaste. Köpa nytt. Ny teknik. Nya kläder. Nya prylar.

Vi vuxna lever i många fall på ett sätt som inte är hållbart. Förbrukar jordens resurser i en hiskelig hastighet. Och det är detta sätt att leva som våra barn ser och får med sig som ”normalt” och ”vanligt”. Därmed för vi vidare detta ohållbara arv till våra barn.

Därför är det viktigt att skolan kan agera motvikt. Dels behöver våra barn och unga lära sig den teoretiska kunskapen. Vad är energi? Hur utvinner vi energi? Vad får det för konsekvenser? Hur bör vi göra för att undvika problem? Men det handlar också om att diskutera värderingar: Vad är viktigt? Vad är rättvist? Hur vill vi leva?

Självklart är det inte bara skolans uppgift att lära barnen om klimat, och ännu mindre när det gäller värderingar. Men skolan är förstås en stor kunskapsförmedlare. Och eftersom barnen tillbringar en stor del av dagen där, är det ganska naturligt att det även är där man behöver diskutera värderingar och livsstil.

Men nej, självklart är jag inget så fint som programchef, egentligen :-)

UR har alldeles nyligen släppt en massa program fria för vem som helst att titta och lyssna på via nätet. Som en del i lanseringen av detta kan vem som helst gå in och utse sig själv till programchef för ett av programmen.

Varför gör jag då detta? För att jag tycker väldigt bra om UR. UR har alltid funnits där under min uppväxt. De har en vettig inställning till det här med utbildning. De utgår från att barn och unga är kompetenta och intresserade. De tror inte att barnprogram måste vara flamsiga eller puttinuttiga – de vet att kunskap kan förmedlas på ett seriöst sätt utan att vara tråkigt. Jag anser att UR är viktiga. Därför agerar jag gärna som någon sorts ambassadör för UR i stort. Jag vill gärna att många ska upptäcka vilken skatt som just blivit tillgänglig.

Dessutom tycker jag att mitt utvalda program tar upp en viktig fråga.

Och ja, man kan vinna en iPad också, genom att vara ”programchef” och få så många som möjligt att se ens utvalda program. Men nej, det är inte därför jag är med. Dels är jag inte intresserad av att vinna. Jag har en fungerande dator och behöver inget mer i den vägen i nuläget. Jag hoppas priset går till någon som verkligen behöver det. Dels inser jag att mina chanser att få flest ”läsare” (eller vad man ska kalla det) är fruktansvärt små. Många av de som redan tagit på sig rollen som programchefer är ”kändisar” av ett eller annat slag. Bara de faktum att de alls blir programchefer ger publicitet, vilket innebär att många kommer att gå in och titta på deras program.

Men det kvittar. (Även om jag tror att många av dem förmodligen inte alls är de som bäst skulle behöva en iPad ;-)) Det viktiga här är ju faktiskt att både de och jag vill nå ut och tala om just detta: UR har lagt ut en massa bra program så att de finns tillgängliga för oss alla.

Det är coolt :-)

Mer om barn och miljö:

Om vi inte lär barnen rätt när de är barn och de vuxna vägrar ändra sig när de redan har skaffat sig vanor, hur ska vi då kunna åstadkomma förändring?

”Vi måste börja med baaarnen!”