Jag tror vi är förbi det värsta vad gäller trotsen nu. (Över vågar jag inte tro att det är, ens för den här gången – även om det just nu känns så.)
Det är fortfarande mycket stora känslor, men huvudsakligen positiva. Ofta mer energi än man egentligen orkar – men han är glad. Himlastormande glad, sjunger och skriker.
Krävande. Men jämförelsevis underbart. Han njuter av livet och börjar landa i en massa saker. Och då kan vi andra också slappna av och njuta.