Jag vabbar. För tredje dagen i rad.
Och med vabbandet kommer den där romantiska bilden av hur det ska vara att vara hemma med ett sjukt barn. Det sjuka barnet ska ligga snällt i sängen, så där lagom utslaget. Och bredvid ska modern sitta och läsa sagor hela dagen. Klappa det sjuka barnets panna. Sjunga sånger. Torka den febriga pannan med en fuktig trasa.
Okej, det sista var väl kanske att överdriva. Men ändå. Det finns någon sorts märklig bild av hur det ska vara att vabba.
Och jag har väl lyckats skaka av mig en del av de där föräldraidealen och kraven. Men i det här fallet lyckas jag dåligt.
Extra dagar att umgås med barnet!
Ja. Barn som klättrar på väggarna och är uttråkade.
Jag var inte förtjust i att vara föräldraledig. Och det är liksom inte min grej att vara hemma hela dagar och ständigt liksom vara uppassning. Men vabbar jag så känner jag att barnet ska vara i fokus. Att det är där min prio ska vara. Ännu mer än när det bara är en ledig dag.
Jag kan ju inte göra något sammanhängande, utan måste vara ständig redo. Får jag för mig att göra något som kräver lite fokus en stund så blir jag genast avbruten. Det enda sättet att slippa det är att bara pyssla med sådant som inte skadar att avbryta – då behöver ingen mig.
Jag är en sådan där människa som behöver få gå upp i saker. Fokusera. Ägna mig åt ordentligt. Och vara själv.
Onsdag och torsdag förra veckan jobbade jag på distans, med fyraåringen med mig. Fredag och lördag var vi kvar hos mina föräldrar, med fullt med folk överallt. Söndag åkte vi hem. Måndag blev jag sjuk. Tisdag var jag hemma med fyraåringen. Igår vad jag hemma med två sjuka barn.
Idag är första dagen på över en vecka som jag inte är typ dygnet runt på samma ställe som fyraåringen.
Ja, jag älskar honom. Det bara inte riktigt funkar för MIG att ha det så – jag behöver få vara ifred.
Dessutom är jag sjuk själv, och skulle behöva ta det lugnt, krypa ner i sängen, släppa allt fokus, bara bry mig om mig själv. Men det går ju inte när man är hemma med en sjuk fyraåring. Då måste man lik förbaskat släppa sig själv ganska mycket. Då är det liksom svårt att vara sådär självisk som man egentligen mår bäst av att vara när man är sjuk. Då borde man egentligen maratonläsa sagor.
Idag är jag hemma med ”bara” nioåringen. Vi är krassliga båda två. Men med honom är det lättare att säga att okej, vi är sunkiga båda två – spela du dator hela dagen så sitter jag och dumsurfar hela dagen. (Vi har spelat alfabet också.)
Jag känner mig seg och mör i skallen. Jag har inte varit på jobbet mycket på sistone – snöstormar, eternitdistansarbete, påskhelg, förkylning. Nu ska vi vara bortresta i helgen, och sedan är jag borta i två dagar till med jobbet.
Det känns rörigt. Jag vill ha lite vanlighet.
Därute är det vår. Soligt. Trädgården drar i mig – det finns massor att dra igång med, som bäst skulle göras snarast. Men jag är inte pigg nog att orka. Det frustrerar mig.
