Tag Archives: väder

Väder och att leva i förändringens tid

Det är knepigt det där med väder.

För väder kan ju variera ganska kraftigt. Från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.

Och samtidigt är minnet hos oss människor generellt sett uselt. Det där att minnas hur vädret var det ena eller andra året är de flesta av oss ganska kassa på. I den mån vi minns så handlar det ofta om att vi 1. har något att hänga upp det på (”det året Lisa föddes” eller ”när jag fyllde 40”), eller 2. att det varit frågan om något ganska extremt (Stormen Gudrun, eller sommaren det bara regnade hela tiden). Dessutom försärks eller försvagas minnet ofta beroende på om det är fler som pratar om det eller inte.

Det ganska vanliga mittemellan vädret minns vi sällan.

Förstås kan väderminnet förbättras av att man antecknar saker. Min blogg är ett bra stöd i det. Men även här är det ju trots allt ofta det extrema eller avvikande som blir noterat.

Så… jag har trots allt dålig känsla för hur avvikande vädret i år egentligen är. Det känns ganska varmt. Fast inte jättevarmt. Det är mer en allmän känsla av att vara längre kommen än början av mars, en känsla i luften, än en konkret temperatur eller så. Och dessutom får jag känslan av att det är mer extremt uppåt landet än här (för de elva grader jag sett på termometern hos oss känns inte jättemycket, liksom).

Så jag vet inte. Det bara liksom känns påtagligt annorlunda i år.

Men tanken slår mig. Upprepade gånger tänker jag tanken: är det år 2014 som vi i efterhand kommer att minnas som året när det liksom ändrades, markören för när klimatförändringen blev uppenbar och tydlig?

Det är förstås en lätt paranoid tanke. Väder är som sagt var varierande, och man kan aldrig dra slutsatser baserat på ett år.

Men det är liksom lite samma sak som att undra om man lever i en tid som i efterhand kommer att betraktas som avgörande skede, historiskt sett. Som åren före första värdlskriget. Vad tänkte folk då?

Jag undrar hur sommaren blir i år. Blir det en torr och varm sommar igen?

Det är knepigt det där med väder.
För väder kan ju variera ganska kraftigt. Från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.
Och samtidigt är minnet hos oss människor generellt sett uselt. Det där att minnas hur vädret var det ena eller andra året är de flesta av oss ganska kassa på. I den mån vi minns så handlar det ofta om att vi 1. har något att hänga upp det på (”det året Lisa föddes” eller ”när jag fyllde 40”), eller 2. att det varit frågan om något ganska extremt (Stormen Gudrun, eller sommaren det bara regnade hela tiden). Dessutom försärks eller försvagas minnet ofta beroende på om det är fler som pratar om det eller inte.
Det ganska vanliga mittemellan vädret minns vi sällan.
Förstås kan väderminnet förbättras av att man antecknar saker. Min blogg är ett bra stöd i det. Men även här är det ju trots allt ofta det extrema eller avvikande som blir noterat.
Så… jag har trots allt dålig känsla för hur avvikande vädret i år egentligen är. Det känns ganska varmt. Fast inte jättevarmt. Det är mer en allmän känsla av att vara längre kommen än början av mars, en känsla i luften, än en konkret temperatur eller så. Och dessutom får jag känslan av att det är mer extremt uppåt landet än här (för de elva grader jag sett på termometern hos oss känns inte jättemycket, liksom).
Så jag vet inte. Det bara liksom känns påtagligt annorlunda i år.
Men tanken slår mig. Upprepade gånger tänker jag tanken: är det år 2014 som vi i efterhand kommer att minnas som året när det liksom ändrades, markören för när klimatförändringen blev uppenbar och tydlig?
Det är förstås en lätt paranoid tanke. Väder är som sagt var varierande, och man kan aldrig dra slutsatser baserat på ett år.
Men det är liksom lite samma sak som att undra om man lever i en tid som i efterhand kommer att betraktas som avgörande skede, historiskt sett. Som åren före första värdlskriget. Vad tänkte folk då?
Jag undrar hur sommaren blir i år. Blir det en torr och varm sommar igen?Det är knepigt det där med väder. 

För väder kan ju variera ganska kraftigt. Från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.

Och samtidigt är minnet hos oss människor generellt sett uselt. Det där att minnas hur vädret var det ena eller andra året är de flesta av oss ganska kassa på. I den mån vi minns så handlar det ofta om att vi 1. har något att hänga upp det på (”det året Lisa föddes” eller ”när jag fyllde 40”), eller 2. att det varit frågan om något ganska extremt (Stormen Gudrun, eller sommaren det bara regnade hela tiden). Dessutom försärks eller försvagas minnet ofta beroende på om det är fler som pratar om det eller inte.

Det ganska vanliga mittemellan vädret minns vi sällan.

Förstås kan väderminnet förbättras av att man antecknar saker. Min blogg är ett bra stöd i det. Men även här är det ju trots allt ofta det extrema eller avvikande som blir noterat.

Så… jag har trots allt dålig känsla för hur avvikande vädret i år egentligen är. Det känns ganska varmt. Fast inte jättevarmt. Det är mer en allmän känsla av att vara längre kommen än början av mars, en känsla i luften, än en konkret temperatur eller så. Och dessutom får jag känslan av att det är mer extremt uppåt landet än här (för de elva grader jag sett på termometern hos oss känns inte jättemycket, liksom).

Så jag vet inte. Det bara liksom känns påtagligt annorlunda i år.

Men tanken slår mig. Upprepade gånger tänker jag tanken: är det år 2014 som vi i efterhand kommer att minnas som året när det liksom ändrades, markören för när klimatförändringen blev uppenbar och tydlig?

Det är förstås en lätt paranoid tanke. Väder är som sagt var varierande, och man kan aldrig dra slutsatser baserat på ett år.

Men det är liksom lite samma sak som att undra om man lever i en tid som i efterhand kommer att betraktas som avgörande skede, historiskt sett. Som åren före första värdlskriget. Vad tänkte folk då?

Jag undrar hur sommaren blir i år. Blir det en torr och varm sommar igen?

Visst får man glädjas – annars skulle vi ju snart bara ha möjlighet att gråta

Vabbar.

Hänger tvätt ute. För det är utmärkt torkväder: soligt och blåsigt.

Tror jag hör lärkan drilla i skyn?!

Ja, det är vår. Är det tidigt? Nej, inte egentligen; I våra trakten är normal ankomst för våren om en dryg vecka, och det händer definitivt ibland att våren har kommit vid den här tiden.

Däremot är det förstås konstigare längre norrut.

Och ja, det finns väl ”goda” skäl att tro att detta är en del i klimatförändringarna. Vilket ju i sig är hemskt och sorgligt.

Så får man då inte glädjas åt den tidiga våren, för att den kan ses som ett tecken på något dåligt?

Jo! Absolut! Vi behöver våra glädjeämnen! Vi måste få glädjas åt det som är positivt i tillvaron. Våren är efterlängtad och behövlig för mindel, och jag gläds massor.

På samma sätt som man faktiskt kan glädjas åt idrottsliga prestationer även om de utförs i ett OS i ett land som struntar i mänskliga rättigheter och även om man uttrycker avsky över dem som styr där.

Jaha, det var den vintern (?)

Vi har haft en dryg vecka med snö. Inga stora snömängder, men snöfall kombinerat med blåst, fykande snö, drivbildning och reducerad tågtrafik. Inga stora problem, men bara väldigt tydlig vinter. Allt har funkat utifrån omständigheterna väl.

Däremot har det inte varit något vinterväder att vara ute i. De dagar jag gått till bussen har det varit en bitande kall vind, och jag har längtat in. Utomhusvarande har varit ett nödvändigt ont.

Igår morse tänkte jag tankar om att man borde längta ut och passa på och njuta av snön. Åka pulka, bygga lyktor, och så vidare. Fast jag hade verkligen ingen lust. Kände inte för det, kände bara det där tvånget av att man borde passa på att njuta – ungefär som man kan känna varma soliga sommardagar.

Fast sedan blev det plusgrader (eller det var det kanske redan igår morse). Snön började smälta och mjukna. Snödrivorna, med stora mängder inlagrad jord från vinterplöjda åkrar, som slipats med av den fykande snön, blev svart och smutsprickig. Stora delar av marken blev mer av sörjig vattenpöl.

Idag har talgoxarna sjungit, och det som yrt i luften har varit sådana där små flygfän (flugor? myggor?) som brukar svärma över häckarna. Det har känts som och luktat vår. Väderprognosen framöver visar i princip bara plusgrader och all nederbörd som regn.

Ja, jag vet. Oavsett vilket sätt man räknar väder på så betyder inte detta att det är vår. Enligt SMHI kan det inte bli vår förrän tidigast om två veckor. Och vi kan mycket väl få snöstorm ända fram i april.

Kanske inte hela bilden?

Malmö Central i morse, nere i tunneln, vid kvart över nio-tiden. Två tjejer går förbi.

… Det blåser ju inte, och har nästan inte kommit någon mer snö. Men Skånetrafiken…”

Och jag är så nära att lägga mig i, men låter bli. Men tänker väldigt intensivt på hur jag själv, en och en halv timme tidigare, pulsade genom drivorna på infarten – drivor som inte fanns där igår – och sedan gick till bussen, i hård vind och yrsnö, tacksam över dubbla vantar och yllelångkalsonger, med en bitande känsla i kinderna, och sedan stod och tittade på den fykande snön på stora vägen.

Jag tror inte att de där tjejerna hade hela bilden riktigt klar för sig.

Jularna brukar inte vara vita här – men ändå känns det skumt

Det blir ingen snö till jul i år.

Fast det brukar det å andra sidan väldigt sällan bli i Skåne. De vita jularna hör till undantagen.

Ändå känns det märkligt i år. Annorlunda. För det är liksom milt på ett annat sätt, tycker jag. Eller är det bara inbillning?

Vid det här laget brukar vi alla fall ha haft en hel del kyla. Men den här säsongen har vi haft några enstaka frostnätter, och ett dygn med snö. Och de senaste veckorna har det varit regnigt samt framför allt väldigt blåsigt mest hela tiden. Och milt.

Idag kändes det som vår ute.

Enligt väderprognosen ska vi få tio grader varmt sent imorgonkväll eller natten mot juldagen.

Men som sagt var, här i Skåne är det trots allt inget konstigt i sig med en grön jul. Desto märkligare är det längre norrut.

För tio år sedan hade Naturvårdsverket en reklamkampanj (eller vad man ska kalla det) om klimatfrågan, i samband med julen. Den gick inget vidare (eller, det drevs visst med den), för i den vevavn blev det tydligen kallt och snö, och folk klarade inte av att skilja på väder (=kortsiktigt) och klimat (=långsiktigt, sammanfattande, genomsnitt), utan tyckte att det kalla vädret därute var ett bevis för att klimatförändringar inte var något att bry sig om. Men nu är tiden kanske mogen?

 

(För den som vill: SMHI:s julväderstatistik)

Två oväder redan på säsongen

Det känns lite udda. Det är bara början av december, men vi har redan hunnit ha två oväder av den kaliber att vi varit ”strandade” hemma på grund av att tågen inte går. Och då har inget av tågen varit snöoväder. För det är ju snöovädren som brukar ställa till det för oss, som brukar göra att tågen inte går etc. Om vi nu har haft två sådana omgångar redan innan det egentligen kommit ”riktig” snö… så kan man ju fundera på hur resten av vintern blir?

Och ja, jag är en av dessa lyckligt lottade lyxlirare som ofta (om inte alltid) kan obba hemifrån när det krisar.

En annan sak att fundera över är att båda dessa oväder lett till långvariga strömavbrott, något vi annars inte alls brukar drabbas av. Det är ju på ett sätt smidigt att dessa kommit efter att vi skaffat kamin och efter att jag skaffat mobilt internet… Men en rimlig förklaring är tydligen att ledningarna börjar bli slitna och att detta förvärrats av stormarna.

Barn, skärmar och stormar

Jag har som sagt var varit trött idag, efter för lite sömn på grund av stormen. Och samtidigt har jag varit hemma med en inte jättesjuk femåring. Och strömavbrott hela dagen.

Och det är ju ett sådant tjat jämt om det här med skärmtid. Att barnen sitter för mycket vid TV och dator, och att om inte den möjligheten fanns så skulle de hitta på en massa kreativt och kul och bra.

Men alltså, världen är ingen idyll där allt är rosenrött bara för att skärmarna inte kan nyttjas. Det är inte så att man som vuxen har lust eller möjlighet att sitta och spela ”vanliga” spel eller göra kreativa pyssliga saker med sina barn bara för att strömmen gått. Jag behöver fixa med mat, få undan disk, hålla ordning i ungefär samma utsträckning som vanlig. Femåringen tycker det är precis lika tråkigt som vanligt. Jag har samma behov som vanligt – eller snarast större – av att kunna göra lite saker jag själv vill. Femåringen är ännu mer rastlös och uttråkad än vanligt.

Inte blir livet någon puttenuttig idyll för att barnen inte kan sitta vid en dator. Den grundläggande biten handlar ändå fortfarande om: vill och kan jag lägga all min tid på att göra saker som är kreativa och stimulerande för barnen, på bekostnad av allting annat inklusive mig själv, eller är barnen trots allt bara en av många aspekter att ta hänsyn till?

Sven, dag 2

Jag sov inget vidare inatt. Stormen rasade, och jag låg och lyssnade. Barnen låg i soffan, jag låg på madrassen på golvet med huvudet några decimeter från den inte alls täta dörren mot den dåliga verandan. Det lät länge och upprepade gånger som att verandan skulle braka omkull. Jag var stundtals osäker på om den hade gjort det. Det drog kallt om mitt huvud. Jag låg och hade för första gången nånsin (tror jag) allvarliga funderingar på att skaffa nattmössa. (Det visade sig sedan i morse att en av alla smårutor i verandan hade trillat ut på marken. Det vill säga något men inte mycket.)

Jag somnade till slut. Men vaknade sedan igen, efter kanske en timme, och låg vaken länge igen. Och när väckarklockan sedan ringde vid 06.40 så kändes det bara som att jag hade sovit någon timme till, och jag ville inte alls gå upp. Jag har varit väldigt trött idag.

Jag funderade mycket över ljuset under stormen, under alla dessa timmar när vi inte hade ljus. Under kvällen igår det där märkliga stormljuset. När himlen utöver att vara nattmörk (för att det är kväll) också har en sorts grynighet, och så under detta någon sorts särskilt märkligt ljus, som liksom är obegripligt var det kommer ifrån.

Och inatt, när det liksom verkligen inte fanns något ljus. Eller, det enda ljus vi hade tänt var den batteridriven julstjärna från Ikea, en sådan där som går på vanligt AA-batteri och som man kan ha ståendes på i flera månader (ja, vi har testat) och den fortsätter att lysa. Verkligen ett svagt ljus. Men ändå ser man ganska mycket när man vant sig. Och sedan, när någon tar med sig den där stjärnan in på toa, och man har verkligen inget ljus alls, men ändå så finns det där märkliga stormljuset.

Och idag har jag tänkt på snöljus. Ja, det är ju inget ljus på det viset, men den där speciella sortens blåaktighet i himlen och molnen som hänger samman med snöväder.

Vi kom i alla fall upp i morse. Satte en brasa i kaminen för att få lite värme. Lät den brinna ut innan vi körde iväg nioåringen till skolan, och sedan åkte jag och femåringen hem igen. Han fortsatt småkrasslig. Sedan har vi eldat mer.

En av de bestående känslorna av stormen Sven är frustrationen över vetskapen om att ha massor med mat hemma men att den är ”låst” – eftersom man inte ska öppna kyl och frys när man har strömavbrott. Jag öppnade dock kylen vid några få, samlade tillfällen. Och så började jag ställa ner saker i matkällaren istället för att ställa in dem i kylen igen. I matkällaren håller sig sakerna också bra kalla. Så efter ett tag hade jag mjölk, smör, kaviar och älggryta i källaren :-) Jag har insett att det är så man ska förbereda sig nästa gång det nalkas storm: planera mat för flera dagar, plocka fram ur kyl och frys innan strömmen hinner gå, och ställa det i en kylväska i matkällaren.

Utöver glasrutan var det inte så mycket materiella skador egentligen. Avblåsta plåtdetaljer från sunkuthusets tak (som ju ändå var huvudsakligen avplockat). En plåtdel från gamla hönsgården som blåst ut på åkern.

Det har fortsatt blåsa hela dagen. Visserligen har det inte nått upp till gårdagens nivåer, men det har varit riktigt rejält ändå. Stundtals har det kommit typ snöhagel, men i väldigt små mängder relativt sett.

På eftermiddagen åkte vi för att hämta nioåringen och satt kvar på fritids en stund för att ladda dator och telefon. Då hade vi fått ett prognos om att elen skulle komma tillbaka vid 23. Men när vi kom hem vid kvart i fem hade den precis kommit tillbaka! Då hade vi varit utan el i ganska exakt ett dygn (vilket var mindre än under Simone).

Och vid halv sju-tiden fick vi äntligen hem mannen från Malmö.

Det är inte alltid någon annan som löser allting

Annars har jag lyssnat fascinerat på radio ikväll. För trots att vädret är som det är – storm, med orkanstyrka i byarna, trots att informationen om att detta oväder skulle komma funnits ute i flera dagar, trots att Trafikverket och Skånetrafiken meddelat i god tid att tågen kommer att sluta gå, det kommer att bli problem, ta er hem i tid, och så vidare – så har folk mage att klaga. De tycker att Skånetrafiken – eller någon annan – ska betala för taxi eller hotell. Lösa deras problem.

Ursäkta, men ni är faktiskt vuxna människor. Det är faktiskt ert eget ansvar att hålla koll på vädersituationen, och att reda upp situationer. Det är inte alltid så att man kan förvänta sig att någon annan ska lösa allt, no matter what. Det finns ingen försäkring som hoppar in i alla situationer och ser till att ni ska stå skadeslösa.

Bortskämda människor.

Rapport från stormen Sven om kvällen den 5 december 2013

Det blåser. Det är väl det absolut mest centrala att säga om den här kvällen.

Tidigare i eftermiddag visade vindmätaren inget alls, och jag trodde den hade lagt av för gott, men sedan måste den ha skakat till och börjat funka.

26 m/s har den visat som mest ikväll. Det är mindre än under Simone för en dryg månad sedan. Men det blåser värre den här gången. Längre. Mer ihållande.

Stundtals knakar det mycket betänkligt från den dåliga verandan på västra sidan, och jag är tacksam över mörkret som hindrar mig att se hur läget faktiskt är med den. Jag bara hoppas att den håller ihop genom natten, för det är de som skyddar åt det håll vi kommer att sova.

Strömmen gick vid 16.40. Det både förvånade mig och inte. Lite märkligt är det på nåt vis, vi har ju aldrig brukat ha strömavbrott, ens under de värsta ovädren, men nu har vi drabbats både under Simone och Sven och dessutom där emellan.

Men till skillnad från under Simone så har vi den här gången möjlighet att elda i kaminen. Jag hade tänt i kaminen redan när strömmen gick, dels för att pannan ändå blåste ut igen och igen av blåsten, dels för att det kändes lämpligt. Och jag hade ändå tänkt laga maten på kaminen, för att testa. Så jag hade precis börjat bryna älggrytbitar i järngryta på kaminen när det blev skarpt läge. Det blev alltså älggryta med torkade trattisar, morötter och lök, samt kokt potatis, helt tillagad på vår pyttelilla kamin som saknar riktig kokplatta. Och senare även te till mig och varma koppen till nioåringen. Det känns faktiskt väldigt bra att kunna laga mat – riktig mat – under de här omständigheterna.

Vi har det varmt och skönt i vår lilla uppvärmda del av huset: matrum och vardagsrum. Vi har haft dörrarna stängda mot resten av huset, där det nu är ganska utkylt. Fast för katternas skull kan vi inte dörrarna helt stängda inatt, så det kommer att bli kallare. Dessutom får ju kaminen brinna klart innan jag ska sova.

Barnen sover sött i den utbäddade bäddsoffan, och jag har bäddat åt mig själv på madrassen på golvet. Jag sitter i fåtöljen med varmt te, lyxig choklad och levande ljus. Transistorradion står på och ger rapporter från omvärlden.

Min man är kvar i Malmö. När han kom från jobbet var trafiksituationen redan svår (inga tåg, bara ersättningsbussar) och det blåste redan väldigt otrevligt. Bättre stanna hos en kollega i Malmö och sova över.

Nioåringen hämtade jag hem från fritids redan vid 14.30-tiden, det vill sga tvåochenhalv timme för tidigt (femåringen har varit hemma för förkylning). Egentligen skulle nioåringen ha varit på fest ikväll, men det ställdes tack och lov in, jag hade inte velat ge mig ut på vägarna…

För övrigt vet jag faktiskt inte var ficklampan är. Det var inte förrän jag skulle bära ner täcken och kuddar som jag kände nåt behov av den, och då hittade jag den inte, men det ordnade sig ändå. Ja, alltså, jag har inte gjort nåt allvarligt försök att hitta den, för den behövdes ju knappt.

Om en stund ska jag bära ner resterna av älggrytan i matkällaren. Där är hyfsat svalt, och så slipper jag öppna kylskåpet. Och till maten hämtade vi upp en ny flaska saft (från källaren), också för att slippa öppna kylen.

Det som egentligen ”stört” mig mest under kvällen är bristen på möjlighet att hålla ordning. Det blir ju inte att man diskar undan eller ens plockar undan när det är mörkt överallt och det bara finns kallvatten. Det får helt enkelt anstå tills det åtminstone är dagsljus.

Och tja, vi får väl se vad morgondagen bringar. Enligt infon nu inga tåg, i alla fall. Får väl se om det blir ersättningsbuss eller hemmajobb. Och om det kommer nån snö eller inte.