Vintern är tärande.
Mörkret. Ja, framför allt mörkret. Och bristen på lust att gå utanför huset.
Visst, det är dubbelt. Jag gillar mörkret, det är mysigt och så. Under förutsättning att man typ kan gå i idé. Men samtidigt finns ju kravet på att hålla igång den vanliga tillvaron, med jobb och annat.
Och under de förutsättningarna blir mörkret egentligen mest bara förlamande.
Det är plågsamt att behöva släpa sig upp på morgonen när det fortfarande är mörkt. Och att behöva köra upp barnen när man själv knappt klarar av att ta sig ur sängen.
Mörkret suger bort all energi. All inspiration. All lust att göra saker. Till slut känns det som att det enda som jag kan komma på att göra är de där sakerna som måste göras. Disk, tvätt och städning. Mördande tråkigt.
Försöker komma på vad det egentligen är jag brukar vilja göra. Men även om jag kommer på sakerna, så hjälper det inte. Mörkret är i vägen. Och då inte bara som årstidsbunden melankoli, utan även rent praktiskt. Det är inte lockande att dra igång projekt med målning och annat när det är mörkt och kallt och trist utanför. Alla roliga projekt kräver utomhuset. Det ska hämtas färg och verktyg i uthuset, det behöver flyttas om saker och frigöras plats och det går lättare om man kan involvera utomhuset. Ska man såga eller måla är det mycket enklare att stå ute på backen än inne i trånga rum. Det kalla, mörka utomhuset hindrar min kreativitet. Och trädgården, detta livgivande och inspirerande att hänge sig åt eller åtminstone fördrivande av tid, är utom räckhåll och ligger i vintervila. Och nej, det ger inget att sitta och planera sommarens odlingar och sånt. Jag vet vad jag vill och ska göra. Att sitta och planera ökar bara frustrationen.
Det som blir kvar av livet är mörker och den aldrig sinande strömmen av disk.
Ja, och så datorerna. Facebookande och bloggande och liknande. Och spel, datorspel och TV-spel för barnen. Fast det är ju fult och fel, sånt ska man inte ägna sig åt. Moraliskt förkastligt skriker hela vår samtid. Man ska vilja gå ut och ägna sig åt utomhusaktiviteter fastän det är mörkt och tråkigt, och skämmas för att man fördriver mörker med skärmar.
Och så stiger temperaturen sakta. Ljuset vänder tillbaka. Solen finns där! Och fåglarna som kvittrar! Plötsligt finns livet igen. Plötsligt tar inte världen slut vid fönsterglasen som reflekterar disken och gör den dubbelt så stor, utan jag kan se utomhuset igen. Jag kan fly inomhusets tråkigheter genom att ta en sekatör och gå ut och klippa häckar. Och jag mår så bra av det. Även om det är ett ändlöst arbete så är det ändå så att varje litet klipp är ett litet steg i rätt riktning och en känsla av att jag gör något som bär framåt.
