Tag Archives: vardagsrum/veranda nr 2

Igår flyttade vi (jag och pappa) på soffan i vardagsrummet för att kolla statusen för golvet. För det är därunder soffan det svajat. Ja, inte när soffan står på plats, men de där få gångerna man flyttar på soffan för att något trillat ner bakom den eller man av någon viktig anledning måste dammsuga under den. Typ. Och då när man dragit ut soffan så märker man hur det sviktar i det hörnet och blir riktigt nervös…

Nå. Vi flyttade soffan. Och sedan var jag upptagen med annat en stund, och när jag kom tillbaka en stund senare såg det ut så här:

Noteringar:

• Jag förväntade mig att det skulle vara väldigt likt vardagsrumsgolvet i olika lager och sånt. Det var det inte alls.
• Under plastmattan (överst) fanns ”bara” masonit och sedan trägolv. Inga undre lager av mattor. Inga Balatum eller annat. Inget limmat med märkliga sorters lim som behöver skickas på analys för att utreda eventuellt innehåll av asbest.
• Trägolvet är inte angripet och bjälkarna inte sämre än i andra rum (tror jag); möjligen luktar det lite mer muggigt än under andra golv vi tagit upp, men det är egentligen svårt att avgöra, eftersom vi nog alltid plockat upp ganska mycket direkt när vi väl börjat.
• Det är nog faktiskt bättre med asfaltspapp/liknande ut mot grunden än det varit i andra rum, tror jag?

Sammantaget ingen panikkänsla på det i alla fall. Tror jag. En kamera nedstucken i hålet gav inte heller någon ytterligare panikkänsla. Däremot infon om att golvbjälken faktiskt stöttas av två tegelstenar.

Nu har pappa spikat igen hålet i golvet med en bit plywood, och soffan är delvis tillbakaställd så länge.

Och pappa har rivit bort i princip allt av verandan – nu består den av grunden, några stolpar som stöttar upp taket, och så taket. Typ. Resten har han forslat bort. (Heja pappa! Tack, pappa!)

Och jag har som sagt börjat skrapa ett av de fönstren som ska användas.

Fan fan fan vad jag saknar dig! Du ska vara här med mig och göra, ju!!

Hej älskling!

Pappa har börjat riva sönder verandan nu. Snabbt gick det också. Vi hade konstaterat att det var vettigare att börja plocka loss ett fönster utifrån så att man kunde ta sig in utifrån än att öppna dörren från vardagsrummet. Både för att inte släppa in eventuella sporer från verandan in i vardagsrummet, men också för att inte mucka med silvertejpen som minskar draget runt den inre dörren ;-) Och när pappa väl hade börjat plocka ner så gick det väldigt kvickt. När jag väl hann ut för att ta bilder så fanns det inte längre några fönster och inga väggfasta bänkar eller väggpanel eller nånting, typ. Så fotodokumentationen har tyvärr blivit lite lidande den här gången…

Nu är dessutom halva brädgolvet i verandan uppbrutet. Och därunder ser det ut… tja, ungefär som man kan vänta sig i ett brädgolv i det här huset. Sand ända upp till brädorna. Långa bleka rötter av åkervinda. Men dessutom faktiskt myror som bor i sanden – det här är ju faktiskt utomhus, liksom. Och faktiskt så ligger bjälkarna med typ normala/moderna avstånd. Och ser ut som förhållandevis riktiga bjälkar, i förhållandevis gott skick. Udda.

Det är en jävla skit att du inte får vara med. Du hade tyckt det här var så roligt. Jag hade tyckt det här var så roligt att göra tillsammans med dig. Vilket ju i sig gör det än svårare att tycka det är soligt nu :-(

En av alla bisarra känslor jag har påminner ganska mycket om när jag hade hoppat av musikalutbildningen en gång i tiden. Jag hade hoppat av, skulle inte fortsätta, men hade samtidigt en lätt panikkänsla över att jag faktiskt måste se till att underhålla och hålla igång det jag hade lärt mig där. Så att det inte skulle ha varit bortkastat, så jag inte skulle glömma. Både dans och sång. Det gav en sorts märklig prestationsångest.

Som sagt var, något liknande känner jag nu. Att jag måste ”hålla liv” i älsklingen, i minnena av honom, i det och den han var och gjorde. Så jag inte glömmer något. Inte tappar bort något. Inte förlorar ett endaste dugg mer än nödvändigt.

Samtidigt är jag rätt att bli fast i det gamla. Inte komma vidare.

Rädslan att tappa bort honom är huvudsakligen mental, en känsla, en strävan inombords. Men det märks också när jag funderar på renoveringen av vardagsrummet och verandan. Det finns ett märkligt motstånd som jag inser hänger samman med att när jag (ja, inte själv då) gör om detta huvudsakliga umgängesrum så kommer jag också att städa bort ännu mer av honom. Och då blir jag nästan så att jag vill behålla den fula trasiga plastmattan och de sönderrivna tapeterna bara för att inte han ska försvinna.

Det är inte bra, va?

Jag vill ju inte bli en sådan där som har kvar den dödes rum orört i femtio år. Jag måste klara av att komma vidare. Fortsätta.

Men jag vill ju inte radera honom. Vill inte. Och jag är rädd att liksom bidra till att han inte längre finns och knappt ens har funnits.

Det slog mig att jag kanske skulle fundera lite löst på det här med tapeter till vardagsrummet. För om vi ska renovera här så kommer ju väggarna också att komma ”på tapeten” tids nog, även om det är golvet som är det väsentliga.

Så jag satte mig att slösurfa tapeter. Kändes som en lagom syssla efter att ha hanterat storbråk mellan barnen.

Men det gör bara ont. Och jag önskar att vi hade diskuterat tapet för vardagsrummet, att vi hade bestämt vad vi skulle ha.

Det låter säkert bisarrt. Många skulle säkert se det mer som skönt just att inte behöva komma överens om tapeter.

Men vi var ju alltid så överens! Du var ett utmärkt bollplank. Med dig kunde jag vända och vrida på sådana där smakgrejer och veta att när vi hade landat i något som vi båda var nöjda med, så skulle det också bli bra.

Nu måste jag alltså bestämma själv. Och jag kommer inte ens att ha chansen att visa dig resultatet efteråt.

Det finns en risk att jag väljer att sätta en annan färgvariant av Axmarby – den vi har i matrummet – bara för att det är en tapet vi valt tillsammans och jag vet att vi i alla fall vid något tillfälle diskuterat möjligheten att göra just så.