Tag Archives: värderingar

Om stolthet och skryt

Jag har lite smått följt en nätdiskussion om förlossningar med respektive utan kemisk smärtlindring och om ”svåra” och ”lätta” förlossningar. Diskussionen handlade om vad som romantiseras kring förlossningar – både av enskilda personer, media, samhälle och en massa andra nivåer. Bland annat diskuterades stolthet.

Ja, vem får egentligen vara stolt? Får man vara stolt över en förlossning som varit lätt? Det finns det förstås folk som inte tycker: har man inte haft ont och det inte pågått länge så har man inget att vara stolt över.

Får man vara stolt om man haft en lång och jävlig förlossning, då? Självklart finns det folk som inte tycker det. Har man haft väldigt ont och det tagit lång tid så är det möjligen synd om en (fast jag har för mig att jag i nätdiskussioner träffat på folk som typ tycker att det är ens eget fel, för att man inte bejakar kroppen på rätt sätt), men man har ingen rätt att vara stolt, för man har ju inte presterat en ideal förlossning utan liksom misslyckats.

Och har man av någon anledning fött barn med kejsarsnitt, finns det självklart de som tycker att man inte gjort någon prestation alls och därför definitivt inte har rätt att vara stolt.

Så vem har egentligen rätt att vara stolt?

Jag tycker att stolthet handlar om att överträffa sina (eller i vissa fall andras) förväntningar. Att man klarar något man inte hade väntat sig, eller något man inte kan kräva. Klarar något som inte är självklart.

Vissa människor har för övrigt högt ställda krav på sig själva (från sig själva eller från omgivningen) – jag ibland till exempel. Därför, och även ibland annars, kan man även vara stolt över att ha klarat just precis det som förväntades av en.

Vad gäller förlossningar så är det ju rimligen kvinnan själv som kan veta vilken nivå förväntningarna legat på. Har hon alls trott att hon ska klara det under graviditeten? Har hon alls trott hon skulle klara det under själva förlossningen? (Jag gissar på att jag inte är den enda som tvivlat under pågående förlossning.) Har hon hanterat uppkomna situationer under förlossningen bättre än hon förväntat sig? Känner hon att hon faktiskt har presterat något anmärkningsvärt – utifrån SINA förutsättningar? Då får hon absolut känna sig stolt.

Och hon som fått barn med kejsarsnitt då? Ja, det är samma sak där. Det är förmodligen hon själv om vet bäst. Har snittet gjorts efter en kämpig förlossning som gått i stå, och där kvinnan insett att det här är det rimliga valet, den bästa lösningen, då är det ett tungt beslut i en jobbig och pressad situation, och absolut något att vara stolt över. Om snittet är en konsekvens av medicinska avvägningar så kan hon känna sig stolt över att ha litat på medicinska råd, och över att kanske ha accepterat snitt trots att det inte var hennes önskan.

Om mamman har skäl att vara stolt är upp till henne att bedöma. Eller för att vända det åt andra hållet: mamman är den enda som kan avgöra om förlossningen var ”a piece of cake”, vare sig det handlar om det mentala eller det fysiska.

Jag är stolt över mina förlossningar. Jag är stolt över att ha tagit mig igenom fast jag ville ge upp (ja, jag vet att man inte kan ge upp, men ändå). Jag är stolt över att ha lyckats kommunicera mina önskningar. Jag är stolt över att komma igenom med mig själv i behåll. Jag är stolt över att ha tagit med mig erfarenheterna från första gången till den andra gången och därmed bättre kunna formulera vad som är viktigt för mig och vad som funkar för mig. jag är stolt över att kunna stå på mig i en skitjobbig situation. Jag är stolt över att i huvudsak ha gjort det på mitt sätt, även när barnmorskor och andra velat att jag skulle göra på andra sätt.

Detta är jag stolt över. En del i mina ställningstaganden och avväganden handlar om smärtlindringsval. Men det väsentliga ur stolthetshänseende är ju inte vad jag valde, utan att jag valde utifrån vad som passade mig. Att jag gjorde mina val, och anpassade dem utifrån den erfarenhet jag skaffade. Att jag stod upp för mig själv och mina barn och det JAG bedömde var mest rätt.

Men det finns garanterat en hel massa människor som tycker att vi som fött barn – oavsett hur vi fött – inte har rätt att vara stolta alls, för då är vi nedvärderande mot dem som inte kan få barn alls, och så vidare…

Ett annat exempel jag minns från diskussioner på nätet handlar om barns framsteg. När får man egentligen vara stolt över sitt barn? Mina barn har varit tidiga med mycket (men abolut inte med allt). Då finns det folk som tycker att man skryter när man stolthet i tangentbordet talar om att de lärt sig gå eller läsa och tycker att man borde hålla käft. Man får alltså inte vara stolt över barnen om de presterar bra. Ibland verkar det som att det bara är föräldrar till barn med svårigheter som faktiskt får lov att vara stolta över barnens prestationer. Men varje barn som lär sig gå, prata eller läsa har utfört en stor prestation, och både barnet och barnets föräldrar får lov att känna stolthet över det. Om man inte känner och visar stolthet över det barnet gör, hur ska man då kunna ge barnet självkänsla och självförtroende? Att man visar sig stolt är ju att visa att man ser det barnet gör.

Och nej, självklart är det inte bara prestationer som genererar stolthet hos föräldrar. När barnen på olika sätt visar att de står upp för viktiga värderingar känner jag mig förstås också väldigt stolt. Det är lite olika sorters stolthet.

Men ja, grundproblemet är väl lite grann att stolthet över huvud taget anses fult. Stolthet förväxlas ofta just med skryt. Men stolthet är ju en glädje! Och man måste kunna få visa den glädje man känner och dela den med andra. Även när det är glädje över en prestation.

Så varför ens bry sig om att vi har en ny liten prinsessa?

Ja, det kan man ju fråga sig, med tanke på att monarki är ett märkligt och föråldrat sätt att välja statsöverhuvud på, och att detta statsöverhuvud egentligen bara är en symbol.

Men nu är det det statsskick vi har. Och därför är den lilla nyfödda flickan och hennes föräldrar viktiga, just som symboler. De är kändisar. Kändisar av den typ som inte är kända för vad de åstadkommit utan bara kända ändå. Men till skillnad från många andra i den kategorin så har de INTE blivit kända för att de gjort bort sig eller för att de själva jobbat på att bli kändisar genom att ställa upp i dokusåpor. För att vara kändisar-utan-riktiga-meriter så är de väldigt ”präktiga”.

Och på samma gång är de en symbol för något av det mest konservativa man kan tänka sig.

Därför har det ett väldigt symbolvärde hur de väljer att vara som föräldrar. Vilka kläder de väljer till barnet. Hur de väljer att uppfostra henne. Vilka tankar och idéer som präglar deras föräldraskap. Om de väljer ekologiska produkter. Och så vidare.

Vad de gör som föräldrar får ett viktigt symbolvärde, på flera sätt. Det kungahuset gör får förstås gratis reklam. Kungahuset har också ett behov av att visa sig moderna och med i tiden, inte minst genom att bejaka barnets rätt till integritet. Och det som kungahuset (en av våra mest konservativa ”institutioner”) gör på ett ”modernt” sätt, är nog att betrakta som ganska väletablerat och normalt.

Därför är det i allra högsta grad intressant att höra om hur kronprinsessan och prinsen agerar i sin nya roll som föräldrar.

Hänsyn, värde och belöning

Du har också träffat på dem, va? De där personerna som inte kan hålla tiden på sin mötespunkt, presentation eller föreläsning.

Alldeles för många slides. Pratar alldeles för länge om var och en av dem. Hamnar in på långa sidospår. Verkar inte själv anstränga sig att komma tillbaka till ämnet, ens när moderator eller mötesordförande eller andra försöker hjälpa dem på traven. Verkar ibland inte ens bry sig om att de går utanför både tid och ämne.

Trots att alla andra i lokalen anstränger sig att korta ner passet, genom att inte ställa följdfrågor och liknande (och dessutom sitter som på nålar), så drar de över sin avsatta tid massor, och efter dem ligger man alltså kraftigt efter tidsschemat.

Sedan får alla andra, resten av mötet eller dagen, korta ner sina anföranden maximalt för att tiden ska gå ihop. En massa viktiga punkter får hoppas över, skjutas upp till ett annat tillfälle eller helt enkelt struntas i.

(Jag vill poängtera att jag inte alls syftar på de tillfällen när en konstruktiv diskussion drar över tiden. Jag pratar om människor som bara mal och mal.)

Är dessa människor viktigare än vi andra?

Tja, i praktiken blir de ju det. De får mer tid. De kan bre ut sig och ta den plats de vill (oavsett om det är med vilje eller av oförmåga), och ingen stoppar dem. I praktiken bestämmer de agendan, prioriterar ner andra ämnen, stoppar upp andra processer.

Är dessa människor därmed mer värda än vi andra?

____________________

När det ska löneförhandlas kan ibland vissa grupper prioriteras.

Vad är det då som ska prioriteras? Ja, man kan ju tycka att det borde vara kopplat till vad man vill gynna och därmed uppnå.

Hos oss prioriterar man avdelningar som har hög personalomsättning.Varför? Jo, en hög personalomsättning antas bero på att det finns en stor efterfrågan på dessa personer på ”marknaden”. För att kunna behålla dessa personer i högre utsträckning vill man gynna dessa grupper genom (någon promille) högre lön.

Att prioritera upp någon innebär att man prioriterar ner någon annan. Avdelningar med låg personalomsättning behöver man ju inte gynna – de stannar ju kvar ändå.

Vore det inte rimligare att vända på det? Avdelningar med en låg personalomsättning har förmodligen låg personalomsättning för att personalen trivs. Alltså gör man något rätt och bra på dessa avdelningar. Det ska väl gynnas? Låg personalomsättning innebär i praktiken arbetsro och kontinuitet, vilket gynnar arbetet och det som ska utföras. Det ska väl gynnas?

Men nej. Jag vet att det inte funkar så.

Den som inte kan hålla sig till tiden får mer tid.

Den som inte kan sköta sig får extra stöd.

Den som mobbar och är elak mot andra får både extra utrymme och uppmärksamhet, och dessutom hjälp att försöka bryta mönster.

Den som stökar och stör får lugna personer placerade bredvid sig, för att lugna ner situationen och minska skadan.

Den som är snäll och ordentlig och sköter sig och gör det man ska får ingenting – inte ens sin beskärda del. Den som är ordentlig och gör rätt är den som får betala, genom att prioriteras ner eller ta smällar.

Så var det i skolan, och så är det fortfarande i vuxenvärlden.

I alla möjliga sammanhang får man ipräntat sig att alla människor är lika mycket värda. I princip kan man hitta på vad ondskefull skit som helst, man har fortfarande lika stort värde som alla andra människor. Det är närapå tabu att antyda att till exempel Hitler skulle ha mindre värde än andra människor.

Ibland kan man ju nästan undra om de som gör rätt är de som är minst värda.