Jag skulle ju kunna sitta här och låtsas att älsklingen bara blivit kvar i Malmö för att tågen är inställda på grund av vädret. Som under den där snöstormen för länge sedan när jag ringde honom och sa att oavsett om tågen fortfarande går så ska du inte ta tåget, för lilla bussen har slutat gå och om inte ens den busschauffören kör så vågar definitivt inte jag köra – och så fick han stanna kvar i Malmö och jag fick själv försöka skotta så pass att jag kunde få in bilen en liten bit på infarten, och jag mutade vår stackars son (som bara var ett par tre år) med en burk med havreringar så att han kunde sitta i bilen medan jag skottade). Eller som under stormen Sven, när tågen inte gick.
Men så är det ju inte. Han är inte fast i Malmö och kommer hem imorgon när tågen börjat gå igen.
Tvärtom hittar hjärnan på dumheter och säger saker i stil med att det ju inte var någon vits med att få honom att stanna kvar i Malmö av säkerhetsskäl i snöstorm, för sedan dog han ju i alla fall.
Och för övrigt, bara tanken på att det skulle kunna vara så att han bara var stormstrandad i Malmö gör tanken på honom så märkligt levande att det gör mer ont än på länge att minnas att det inte alls är så. Utan att han faktiskt är tvärdöd och aldrig mer kommer hem. Aldrig mer.