Tag Archives: vegetariskt

Spenat- och linscurry på sätt mina ungar accepterade i alla fall idag

Woho, lagade någon sorts indiskinspirerad lins- och spenatgryta som båda barnen åt utan större protest!
Jag tar och skriver ner nåt här så att det finns nåt att gå tillbaka till om jag vill upprepa succén ;-)

Värm rejält med olja. I med lite kardemummakorn samt rjält med malen gurkmeja och spiskummin. Putteriputtr en liten stund.

I med två tunt skivade lökar och en liten gul squash skivad tunt på rivjärnet samt två hackade vitlöksklyftor. Låt putterfräsa i oljan ett bra tag.

I med ett par dl röda linser samt förmodligen typ dubbelt så mycket vatten. Och lite salt. Låt koka en stund (kanske en kvart?). Späd med mer vatten vid behov.

I med en 2 dl burk matyoghurt. Puttra lite till.

MIXA. (Ja, med de här ungarna är det nödvändigt. Den ene har jättesvårt för linser, den andra gillar inte lökbitar, ingen av dem gillar squashbitar.)

I med lite tinad bladspenat. Låt bli varmt och så där. Servera med ris.

– Jag fick användning för gul squash!
– Jag använde kortdatum-yoghurt
– Vi åt vegetariskt
– Det var lättlagat

Skärp er världen för helvete!

Ät mindre kött! 
Ät mindre kött!
Ät mindre kött!!

Kommer till affären strax före stängningsdags – för att fylla på nödvändigheter till nästa morgons frukost huvudsakligen. Mjölk, bröd, havregryn och sånt. Men passerar ju köttdisken (av nödvändighet). Konstaterar att det finns fem paket med svensk vakuumpackad oxfilé med röda kort datum-nedsatt pris-lappar. (Vilket brukar innebära 20% lägre pris.) Kollar datum. Det är dagens datum. Det innebär att om tio minuter kommer affärens sista möjlighet att sälja detta kött att vara över och de kommer att slänga köttet.

Jag köper så gott som aldrig oxfilé – det är väl på nivån att jag tror att det har hänt någon enstaka gång, inte mer. Men jag tycker inte om när fint kött slängs.

Så jag går till kassan och förhandlar. Förklarar det jag förklarat ovan. Undrar om jag kan få köpa ett av paketen till bra pris. Det får jag. Och när jag är klar i affären är det dags för affären att stänga. Och jag åker hem och lägger ett rejält paket prima oxfilé i frysen.

För helvete världen, skärp er, världen! Vi kan inte ha det så här, att det produceras mer kött än vad som äts upp – och då äter vi ju i snitt alldeles för mycket kött ändå här i Sverige – och sedan slänger vi det. Vecka ut och vecka in. Det duger inte!

Ibland behöver vi bli bättre på att lyfta fram andra fördelar

På kaminen puttrar just nu en vegetarisk färschili. Vegofärs, lök, tomatkross, bönor från tetra, och massor med olika goda kryddor etc.

Att den puttrar på kaminen beror på mysfaktorn efter strömavbrottet. Men eftersom strömavbrottet var över kändes det okej att öppna frysen och ta fram vegofärs därifrån.

Och nu kommer vi till poängen med det här inlägget: Ibland är det väldigt smidigt med vegofärs. Inte för att det är vegetariskt. Men för att vegofärsen är lösfryst och därmed mycket lättare att hantera än infryst köttfärs. Man behöver inte trassla med att tina först, eller stå och vända den otinade färsen i stekjärn/gryta allteftersom den tinar. Med vegofärs är det bara att sätta igång.

Och det, mina vänner, är ett synnerligen praktiskt och viktigt argument i vardagen.

Jag skäms, men jag är så trött på att skämmas – kan vi inte åtminstone skämmas tillsammans?

Söndag kväll. Efter att jag stångat mitt huvud mentalt blodigt med bankpapper åkte jag för att handla, och eftersom det fanns några saker jag behövde handla som inte finns i närmsta affären åkte jag lite längre iväg.

Rejält mosig och sliten i huvudet gick jag av gammal vana förbi kyldisken där de lägger saker som är nedsatt pris på grund av kort datum. Och där fanns en hel massa ekologisk kyckling – kycklingvingar, filéer och annat. Men jag orkade inte. Just den kvällen orkade jag verkligen inte köpa hem kycklingdetaljer, trots att jag visste att de skulle komma att slängas typ en timme senare. Jag orkade inte. Och jag hade fruktansvärt dåligt samvete för det, men jag klarade verkligen inte av det just då.

Torsdag (igår). Handlar i min närmsta lilla affär. Konstaterar att de har ett skitlass (ja, verkligen ett skitlass) med nötfärs från hälsingestintan, allihopa med nedsatt pris på grund av sistadag 30 september. Och jag är så trött på att nästan alltid ha köttfärs i frysen som borde ätas upp, för att jag försöker se till att rädda lite av den ekofärs som kommer att slängas i affären om inte jag köper den.

Så igår köpte jag hem ett paket av hälsingestintanfärs. Och idag var jag inom affären, en och en halv timme innan stängning. Det fanns fortfarande åtta paket kvar med hälsingestintanfärs. Åtta paket à 500 gram. Jag köpte två av dem. Och skämdes ofantligt för att jag inte köpte resten.

Nu har jag ikväll stått och lagat oändligt med fina goda köttbullar, som ska stoppas i frysen och finnas som färdigmat. Och visst, det är fint och bra att ha goda köttbullar att ta till.

Men jag skäms. Jag skäms för allt det fina kött som slängs. Alla dessa djur som föds upp, slaktas och sedan bara slängs. Jag skäms över människans överproduktion. Jag skäms över hur vi hanterar värdefulla resurser och råvaror. Jag skäms över att vi hanterar levande varelser för att sedan bara slänga resultatet. Vi pratar om att vi behöver äta mer vegetariskt, att vi behöver hitta andra proteinkällor, som insekter, men samtidigt har vi en löjlig överproduktion av kött.

Jag skäms. Jag skäms över att jag inte köper hem allt det kött som jag vet kommer att slängas när affären stänger för kvällen. Men jag är samtidigt trött på att känna att jag ska agera någon sorts reservlösning och anpassa min mathållning efter vad andra uppenbarligen inte var sugna på just den veckan – och framför allt trött på att vi har en kultur där det anses normalt att det ska finnas så oerhört mycket mer mat än vad som behövs i våra affärer.

Jag skäms. Men jag är trött på att skämmas. Och det verkar vara så många andra som inte alls skäms. Jag tycker att vi åtminstone kunde skämmas tillsammans.


Tidigare inlägg: Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Köttfärssås och nödvändiga språkliga glidningar

I förrgår gjorde jag följande till lunch till mig och tolvåringen (jag jobbade hemifrån, han är inte på fritids och det är sommarlov):

Jag fräste lite sojafärs som jag plockat fram från frysen (sojafärs har fördelen att vara ”lösfryst”, vilket innebär att man kan ta så myckey man behöver för stunden) i olivolja, rörde i överbliven hemgjord tomatsås från en annan dag samt två tredjedels burk tacosås som stod kvarglömd i kylen från nåt tacotillfälle, hade i lite balsamvinäger, lite torkad svamp, salt, peppar och herbes de provence. Och så fick det puttra en stumd, innan vi åt det med pasta och ketchup.

Det blev gott. Inget himlastormande – jag var förkyld, och jobbade, och skulle slänga ihop något fortast möjligt, så jag la inte mycket krut på smakfinlir, liksom.

Men – vad kallar man det?

I huvudsak är det ju pasta och köttfärssås jag gjort. Fast utan kött. Så färssås?

Ja. Det är knepigt med namngivandet när man använder fuskkött och surrogatprodukter. Och jag hör väl till de som varit ganska konservativa, som tyckt att mjölk är mjölk och kött är kött och så där.

Men alltså, ords betydelser ändras. Det är så det funkar och alltid har funkat. Bara för att kött ursprungligen betydde ”ätbar muskelmassa från ryggradsdjur” (eller hur definierar du det?) så betyder det inte att det alltid måste vara så. Framöver kan kött lika gärna betyda alla matsaker som fyller samma funktion (smak, näring, substans etc) som den där ätbara muskelmassan ursprungligen betydde.

Och namnet på den där maten man serverar har faktiskt betydelse. Pasta och köttfärssås är en maträtt. Struntsamma vad färsen har för ursprung, så länge det smakar detsamma. Vilken färs jag använder är nog generellt inte det mest avgörande för hur min köttfärssås smakar jämfört med andras. Men om jag däremot pekar ut specifikt att det här inte är köttfärssås utan sojafärssås eller vegofärssås eller det tråkiga färssås – ja, då gör jag det automatiskt till något annat. Något att vara misstänksam mot för den som tycker att vegetariskt i sig andas konstigheter som man ska vara skeptisk till.

Så jag tror jag ska försöka börja vänja mig vid att kalla det köttfärssås.

(Sedan är det ju en annan sak att man kan behöva upplysa om vad färsen är gjord av ifall man har vegosar eller allergiker på plats.)

Leva hälsosamt – eller överleva

Media omkring pumpar ut info om hur man bör leva för hälsans skull och för att leva längre.

Själv tycker jag överlevnaden är jobbig nog i nuläget. Att se till att vi faktiskt får i oss mat varje dag, liksom.

Här är det ingen hälsobringande träning, långa promenader eller yogapass.

Och ja, visst borde vi äta mer vegetariskt. Men nu är liksom inte tillfället när jag lagar inspirerande ny mat eller för den delen försöker ta striden med att få barnen att äta saker de inte vill ha. Jag är glad om jag lyckas se till att vi får hyfsat vettig mat.

Men jag försöker hålla nere på charken. Vilket ju är skitsvårt, eftersom det är gott och enkelt.

Jag kompenserar de uteblivna hälsoanpassningarna med ett rejält dåligt samvete. För det kan jag liksom alltid bygga på förrådet av.

Och så funderar jag över fotbollens lösning, där man kompenserar avblåsningarna med tilläggstid. För det här känns lite som en avblåsning under pågående match. Men hälsoartiklarna antyder att man istället för tilläggstid får avdragstid i slutändan.

Njurgryta

I lördags köpte vi tre grisnjurar i affären. Kostade typ 16 kronor.

I söndags lagade älsklingen gryta av dem. Njure, palsternacka, bacon (köpt som sistadatums och slängt i frysen vid nåt tillfälle), vitlök, grädde och säkert nåt mer. Ris till. Vi var tre hemma som åt.

Idag har jag och älsklingen ätit resterna till lunch.

Ja, de här måltiderna hamnar på ”köttkontot”. Jag gissar på att många som äter kött/animalier aldrig äter njurar. Och det är förmodligen ännu mindre sannolikt bland de som ”äter mindre kött för klimatets skull”. Men alltså, ska man äta djur så ska man äta upp så mycket som möjligt av djuret. Och då ingår även inälvsmat.

Avocadosynden

Jag var en av dem som länge inte alls tyckte om avocado. Tills det liksom lossnade. Det kan ha varit i samband med någon biologinspark på Rönntången när jag var dryga tjugo år, men jag är inte säker. Sedan jag lärde mig älska avocado har jag dock varit fast.

Fast på senare år har det komplicerats. Nu när man försöker väga in alla aspekter jämt och ständigt. För avocado transporteras för det mesta väldigt långt – oftast från Sydamerika eller andra avlägsna områden. Långa transporter av en frukt som trots allt är ganska känslig. Visst händer det att det ibland går att få tag i från något närmre håll, men det är inte ofta. Det är dessutom sällan man får fatt i dem ekologiska – och när jag lyckas med det så är de ofta både svindyra och sedan när jag skär upp dem dåliga. Och då blir det ärligt talat inte så kul.

Det är lite synd, för med avocado i min vardag blir jag lite lite lyckligare – och det är en sådan god och karaktärsfull sak att den liksom kan kompensera ganska bra för minskat köttätande. Och det sägs ju att vegetariskt är så oerhört mycket bättre ur klimathänseende, och att transporterna är en så liten del av matens påverkan, och så vidare – men det känns liksom ändå som att jag bör låta bli avocadon. Så jag har minskat. För det är det här eviga dåliga samvetet…

Men för snart en vecka sedan bestämde jag mig att nej, nu får jag faktiskt lov till lite avocado på riktigt! och gick och köpte ett sådant där nät med sju alldeles perfekta avocadosar, av rätt sort, som snällt och lugnt kunnat få mogna i lagom tempo och ätas alldeles perfekta, en efter en.

 

Fejk är okej

Varför äter veganer köttsubstitut? Veganen och hälsokosthandlaren Dudley Slinger menar att det är just detta som man kanske bör skippa.

Ur artikeln ”Vi bör utesluta något om vi ska äta vego”

Jag ska erkänna att jag själv tänkte så en gång i tiden. Men det gör jag inte längre.

Det finns många olika skäl att välja en vegansk kost. En del människor tål faktiskt inte kött eller mjölk. Men vanligare är förstås att man väljer bort animalisk kost av etiska skäl, miljömässiga skäl eller en kombination av båda. Och sedan finns förstås de som väljer bort kött och mjölk etc för att de inte tycker det är gott, men de är nog i minoritet.

Valet av avstå från animaliska produkter är alltså i de flesta fall inget man gör för nöjes skull. Det är snarast en uppoffring (eller vilket ord man nu väljer), där man avstår något man egentligen gillar för att man på något sätt anser att det är bättre (för djuren eller miljön) att man avstår.

Det är ett beslut man kan ta fastän man tycker att växtbaserad kost är väldigt tråkig eller rentav smakar illa. För att ens övertygelse om vikten av detta val är tillräckligt stark att överväga.

Och då tycker jag att det är fånigt att säga att de minsann borde låta bli alla köttfejkprodukter.

Ja, jag är generellt sett negativ till överdrivet processande av mat och tillsatser. Ja, jag tycker det är viktigt med ekologiskt och det är ett elände att man ofta måste välja mellan ekologiskt och vegetariskt om man vill ha ”låtsaskött”.

Men jag tycker att om man nu är övertygad om att man bör avstå kött så ska man inte för den skull behöva avstå all njutning och övergå till att lida varje måltid. Och det är faktiskt inte alla som gillar att äta hela kokta bönor och liknande.

Köttsubstitut som sojafärs och vegetariska nuggets gör för övrigt att jag kan få mina barn att acceptera att äta vegetariskt lite oftare och succesivt minska köttmängderna hos oss.

Och nej, jag är varken vegan eller vegetarian. Men jag har problem med kategoriska uttalanden om hur andra borde leva och tycka. Det är det där med extremism igen…

Improviserade paprikabiffar

Det fanns potatismosrester som behövde ätas upp, och eftersom mina försök till potatisbullar brukar bli ganska misslyckade, tänkte jag att potatismoset får vara just potatismos – och då behövdes ju något att servera till. Skafferiet erbjöd en burk färdigkokta stora vita bönor, och jag tänkte ”bönbiffar”. Men biffar på vita bönor ihop med potatismos kändes minst sagt färglöst. Då kom jag på att det ju fanns röd paprika hemma också. Och då blev det så här:

Skär en tredjedels gul lök och en röd paprika i mindre bitar. Mixa i matberedaren. Pressa ner 2 vitlöksklyftor, häll i en burk stora vita bönor (utan spad), mixa mer. I med ett ägg och fem msk mjöl, mixa mer. Smaksätt med salt och peppar.

Stek biffarna i smör.

Smeten blev ganska lös, men fungerade väldigt snällt och bra att steka biffar av, faktiskt,