Tag Archives: vegetariskt

För några år sedan prenumererade vi under en kort period på grönsakslådor från Mossagården. Varje vecka fick man även med ett veckobrev där det bland annat fanns lite förslag på recept. Bland annat en enkel och mycket god linssoppa.

Sedan tappade jag bort receptet, och även om jag tyckte soppan var enkel så kom jag uppenbarligen inte ihåg vad det egentligen skulle vara i den :-)

Idag tog jag mig sammanoch gjorde ett allvarligt försök att snoka rätt på receptet. Jag hittade webbsidan med alla år av ”Mossagårdsbladet”, och satte jag mig och klickade igenom ett ganska stort antal blad från den tidpunkt jag trodde det kunde röra sig om. Min gissning var att det skulle kunna vara hösten 2008 – och det visade sig också vara rätt.

Här följer receptet med kringinfo:

Soppa med röda linser och kokosmjölk 4 port

Många bad om receptet till denna soppa som vi under den gångna helgen serverade i Mossagårdens ekorunde-café.

2 gula lökar, grovhackade

1-2 cm finhackad färsk ingefära eller ½ msk torkad

rapsolja till stekning

1-2 tsk grönsaksbuljongpulver

1.5 dl röda linser

5 dl vatten

1 burk kokosmjölk

1 burk krossade tomater

½-1 msk sweet chili-sås

Fräs löken i olja några minuter utan att den får färg. Tillsätt ingefäran mot slutet av stekningen. Tillsätt linser, vatten och buljong och låt koka under lock tills linserna är mjuka, ca 10 minuter. Häll i kokosmjölk och tomater och låt allt koka upp. Mixa soppan slät med mixerstav, smaka av med salt och vin, grädde och vatten. Låt koka några minuter, pressa i en vitlöksklyfta och smaka av med salt, sweet chili och servera med finhackad rödlök och tomat samt ostmacka.

Nu är jag ju inte den som följer recept så noga, och det vart varken vin eller sweet chilisås för våran del, och inget piffande med finhackade saker vid serveringen (men däremot en del rödlök med i fräset från början). Gott blev det i alla fall. Och det tyckte faktiskt även båda barnen!

Dag 1: blötlägg 1,5 dl svarta bönor. Byt vatten på dem vid tillfälle under det närmsta dygnet.

Dag 2:

Häll av vattnet från bönorna och skölj dem. Skala två vitlöksklyftor och skär grovt. Mixa bönor och vitlök i matberedare. Häll i ett ägg och tre msk vetemjöl och fortsätt mixa. Smaksätt med salt, peppar, timjan. Stek biffar i smör.

Servera med potatismos och en sås gjord på creme fraiche och citron (saft och rivet skal).

Detta gjorde jag lite improviserat igår. Fascinerande nog gick det hem hos hela familjen. Tioåringen deklarerade från början att han inte ville ha så mycket, men tog ändå om och åt en rejäl portion. Femåringen åt ganska lite som vanligt men sa inte ett knyst om att det skulle vara fel på maten, och när jag frågade honom gjorde han tummen upp. Heureka!

• Svarta bönor från Fagraslätt, blötlagda över dagen och sedan kokta en lagom lång stund
• En rejäl omgång champinjoner, stekta i smör
• En liten röd paprika som hängt mogen på verandan sedan sen sommaren och nu plockades in och klipptes i bitar; mestekt med svampen efter en stund
• Broccoli skuren i buketter och bitar, medslängd i svampen i slutet av stekningen
• Grädde tillsatt när det fått steka klart
• Rivet skal av en citron plus saften av densamma, ihällt i det andra
• De kokta bönorna islängda i det andra, på med lock och putteriputter
• Salt
• Serverat med fullkornsspagetti

Det där med att äta mer vegetariskt och få barnen att äta mer vegetariskt är ett långsamt nötande. Men jag har börjat fundera på om en del i problemet egentligen handlar just om att man liksom lite grann antas byta smak. Eller hur ska jag uttrycka det? Så här: Om vi ser till hela mängden människor i Sverige, så äter ju inte alla människor samma saker. Alla tycker inte om samma saker. Man har olika smakinriktningar som beror på vad man ätit när man vuxit upp, hur ens egna smaklökar fungerar, vad den lokala traditionen bjudit och en massa annat. Förmodligen kan man göra någon sorts grupperingar i folk som tycker mer om ditten och folk som tycker mer om datten – men det får liksom bli ganska många grupper. Ja, även om om vi bara skulle räkna folk från väldigt homogena infödda svenska grupper tror jag det skulle bli många grupper.

Men när man så plötsligt ska försöka äta mer vegetariskt – för miljöns skull, av etiska skäl eller nåt annat – så väntas man plötsligt gilla allt bara det är vegetariskt. Även om det kommer från en helt annan smakinriktning än vad man själv uppskattat tidigare. Kryddning, nivå av sött, surt, salt, konsistens, och så vidare.

Och där är det lätt att det misslyckas. För att man tycker att maten helt enkelt inte smakar mat. Det är alltaså inte vegetarianiteten som är problemet, utan smaksättningen.

Då kan det antingen bli så att man ger upp – eller kämpar på, för att man trots allt är så övertygad. (Eller så går det skitbra direkt, för att den vegetariska mat man stöter på helt enkelt stämmer så bra med ens smak.)

Så. Lång historia för ingenting? Igår bestämde jag mig i alla fall för att laga Bön Stroganoff. Så jag gjorde så här:

Blötlägg bönor från morgon till sen eftermiddag/tidig kväll och koka därefter en halvtimme. (Bruna bönor från Öland blev det.)

Smält smör.

Skala och kvarta några schalottenlökar. (Hackade inte, för stora bitar är lättare att plocka bort – femåringen gillar inte lök.)

Skär en drös champinjoner i bitar.

Fräs lök och champinjoner i smöret en stund. I med rejält med tomatpuré och lite dijonsenap. Fräs lite till. Häll i grädde och rör runt. I med bönorna, salt och peppar. Låt koka en stund så att smaken kommer in.

Servera med ris.

Sedan kan man ju fundera på till exempel hur illa det är med mat som innebär att man vräker i tomatpuré. Trots att den är ekologisk. Men nånstans får man börja.

Om de åt? Tja, nioåringen tyckte ändå det var för mycket bönor. Men han åt.