När trettonåringen var en liten plutt på typ ett och ett halvt år (tror jag) så var vi på semester i Danmark. På Själland, det vill säga bara på andra sidan sundet, så inte så långt borta. Vi bodde i en stuga i anslutning till en bondgård på landet, och så åkte vi iväg och hittade på saker: Tivoli och annat i Köpenhamn, något utemuseum med uppbyggda miljöer från stenåldern, något slott där det var alldeles hopplöst att komma med unge i sittvagn. Och så Roskilde, där vi dels besökte domkyrkan (och vår blonde lillskrutt blev fotograferad av japanska turister), dels var på Vikingeskibsmuseet.
Vi blev väldigt förtjusta i Roskilde – det är en söt liten stad. Och vi sa att hit vill vi återvända, kanske bo på något pensionat eller så lite längre tid.
Fast det hörde till de saker som inte hans med när nu livet tillsammans blev kortare än vi hoppats på.
Men igår lyckades jag slutligen få med mig barnen till Vikingaskibsmuseet igen. Det är ju inte så långt egentligen: först tåg till Hyllie (med sommarkortet), sedan tåg över Öresund, byte till nytt tåg i Köpenhamn mot Roskilde, och så buss sista sträckan. Smidigt och enkelt, bortsett från att tåget över sundet var äckligt överfullt.
Och museet var fortfarande så bra som jag mindes det. Det är kombinationen av två bra saker jag gillar: Dels visar man upp de gamla vikingaskeppen, som grävts upp ur dyn på fjordens botten (och berättar varför de hamnade där och en massa annat från den tiden). Dels rekonstruerar man skeppen: visar hantverket, visar resultatet, och ger möjligheten att provåka. På det sättet blir den där tiden för 1000 år sedan både fjärran och nära på samma gång.
Dessutom ligger det vackert, och fritt och öppet, med stora gräsytor för barn som behöver springa av sig.