Jag målar pärlspontsväggarna i skafferiet. Färgen jag målar med är restfärg som stått ett antal år i vårt plåtskåp i uthuset. Linoljefärg. När vi målade rummen på ovanvåningen så ville nioåringen – som då var 3,5 år – ha grönt i sitt rum och valde Thottgrönt bland Ottossons linoljefärger. Vi beräknade hur mycket färg det borde gå åt, och eftersom det var långt att köra till Ottossons så avrundade vi uppåt och köpte två burkar Thottgrönt. Det gick nog åt ungefär en halv. (Något liknande gällde den blåa färgen till det andra barnrummet – den överblivna ultramarinblåa färgen har sedan använts till bland annat lekstuga och veranda.)
Som sagt var, färgen har stått sedan dess. Och linoljefärg blir ju inte dålig i första taget utan färgen är fortfarande i gott skick. Så nu har jag blandad lite Thottgrönt med mycket vitt och fått fram en… mögelgrön färg. Ja, det är den bästa benämning jag kan komma på. En ljust mintturkosgrön färg. Typ. Den passar i alla fall bra på pärlspont i ett skafferi. I alla fall tror jag det :-)
(Femåringen anser för övrigt att färgen jag blandat är blå. Tja, det här med färger är ju knepigt :-) )
Det känns i alla fall bra att använda den färg som blivit över sedan innan. Miljömässigt måste det vara en av de viktigaste faktorerna: att faktiskt använda slut på det man skaffat. Ungefär som med matsvinnet, liksom.
Fast det jag målat hittills har blivit av varierande kvalitet rent målningstekniskt. För det första partiet ställde jag mig och målade en sen kväll, i taskig belysning, och var inte klar med det parti som var nödvändigt innan avbrott förrän en bit förbi midnatt. Jag var alltså både för trött och såg för dåligt vd jag gjorde. Alltså har färgen runnit en del här och var – inte alls snyggt. Och lite pinsamt. Nå, jag hoppas det blir bättre efter nästa strykning.
Och så har vi gett oss på källardörren också. Den var helt klart blå, i en nyans som liksom låg ganska nära det gröna jag målar med nu, men dörren var tydligt blå. Dessutom var den på sina ställen övermålad med en helt annan blå färg, till synes på principen ”här har färgen flagat lite, och jag har lite färg på en pensel, så då tar jag väl några tag här då”. Eller ja, baksidan av dörren, den sidan som sitter ner mot källaren, har två olika nyanser av någon sorts gulbrunbeige ockra (?). Inga snygga färger, i alla fall. På den sidan är dörren dessutom ganska full med orhål :-)
Dörren har aldrig gått att stänga ”på riktigt” under tiden vi bott här, utan vi har alltid använt en hasp. Nu har jag plockat loss låskistan (en ganska tunn och liten sådan jämfört med i våra andra dörrar), och sedan lyckades min man trots rosten bända isär den. Problemet visade sig beror på att tryckesfallåsfjädern blivit sliten och inte fjädrade längre (och den gick av när den blev petad på). Ja, inte visste vi att det hette så, men efter lite googlande har jag nu lärt mig i alla fall lite mer om fall, trycken och fjädrar i gamla låskistor :-) Det verkar som att det ska gå att få fatt i en sådan som reservdel.
Dörren har för övrigt ingen klassisk karm och är egentligen större än dörrhålet. Den har gamla gångjärn kvar från där den suttit tidigare, men dessa har ersatts av (ännu äldre?) när den sattes på den här platsen, och de här är så långa att en av skruvarna sitter rakt igenom en av ”speglarna” i dörren och alltså sticker ut på den synliga sidan.
Nu har vi i alla fall börjat måla om dörren. Där fortsätter jag i god fuskanda: målar modern vit snickerifärg på den utan annat förarbete än att jag torkat av den värsta smutsen. Herregud, oavsett om det spricker och flagar så blir det knappast fulare än det varit? Och ikväll har jag och femåringen målat andra strykningen, vilket inneburit att han målat fläckvis och jag sedan försökt rätta till det så det ska bli drägligt. Men barnen behöver ju också få vara med och prova, och vad passar då bättre än den här dörren, liksom?
Pingback: Färgslattsmålning | Sanne skriver