Det händer ibland att jag tänker att jag borde dra ner på sertralinet. Jag har ätit sertralin utan uppehåll i fyra år eller nåt sånt nu senaste omgången. Och tillvaron är väl på sätt och vis stabilare än den varit typ… nånsin. Alltså både mentalt och i yttre omständigheter. Så jag tänker tanken: jag borde säkert försöka minska dosen, det borde ju gå att leva med mindre sånt.
Fast det måste jag ju rimligen diskutera med vårdcentralen. Och det är så mycket annat, och jag orkar aldrig ta mig samman och kontakta dem om det. Man får sitta i evighetslånga telefonköer för att ens få prata med växeln. Och sedan ska man få en tid, som ska passa in med tillvaron, och det lär ju dröja några veckor, och… ja, nej, det är inte tillräckligt högprioriterat…
Jag vet inte vad det är med mig, egentligen. Nu, alltså.
Egentligen mår jag väl bra, tror jag? Eller, jag kan inte sätta fingret på det.
Ja, det har varit rörigt, geggigt, trådigt på jobbet, länge nu. Känns som att jag aldrig får ordning på något eller blir klar med något, som att det alltid far runt för många bollar. Fast det är nog sant, liksom, att det är så – det är liksom inte jag som är orsaken – väl? Och jag skulle behöva… komma ikapp är inte uttrycket, men ändå.
Fast det var inte jobbet jag skulle skriva om nu. För det är inte det som skaver eller klämmer eller irriterar.
Som sagt var, jag vet inte riktigt vad det är. Men jag har på något vis tappat tråden. Tappat målet. Vet inte vad jag vill eller vart jag är på väg. Eller känner ingen riktigt vilja att sträva ditåt, vartåt det nu är. Har inget som driver mig ditåt. Och utan drivkraft går det trögt, minst sagt.
Jag har så svårt att sätta fingret på vad det är. Och grejen är att jag inte ens säkert kan svara på om det är bra eller dåligt. Eller jo, det är jävligt jobbigt. Men samtidigt tror jag att orsaken delvis är en massa bra saker. Som allt det här som Robin rivit upp. Och ett allmänt uppdämt behov av saker jag tyckt varit onödiga eller prioriterat bort. Det är förmodligen i längden jättebra att få väcka liv i en massa sådant. Fast det gör mig ömtåligare. Får mig att famla. Den utstakade vägen är inte längre självklar; snarast försvinner den i dimman. Och jag lyckas inte motivera mig till att hålla mig kvar uppe på den där vägen som består av diska, tvätta, laga mat – den känns inte viktig nog och ger ingen kraft av sig själv.
Jag behöver längtan och vilja och mål och mening…
Hon hade tappat allt igen, varenda mening, varje hopp
Hennes utsikt var en botten, hennes drömmar var en flopp
Men ändå, där vi gick, hon skratta’ till och prata’ på och höll sig vakenHon sa: ”Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån roll
Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll
Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt
Nu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort vad dom har tänkt
För jag vill inte bli en sån, så har jag lärt mig det igen
Det kanske passar nån, men inte mig och inte än”
(Lassepojken, i vanlig ordning :-) )
… men hittar det inte. Även om jag förnuftsmässigt vet vad som borde vara målen, så är det inga av målen som funkar i praktiken eller ens lyfter mig över ytan.
Jag försöker med att fylla kropp och själ med Tori Amos. Det hjälper, åtminstone för stunden, åtminstone för att ge allmän kraft och livslust. Men jag får slåss med näbbar och klor och försvara min rätt att lyssna på musik, för musiklyssnandet är konkurrensutsatt mot barnens önskan att spela TV-spel och se på TV och film – och det är ju så lätt att prioritera bort sina egna oväsentliga behov då :-(
Ja. Men hur?
Nu är det höst och allt är mörkt, jag skriver brev till fröken Svår
Jag måste fråga hur det går, jag måste veta hur hon mår
Du har din egen väg att gå, skit samma vilket håll
Det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll
Alltid lär man sig väl nåt, det var väl så det skulle va
Det blir en massa spe och spott, men det är skit man måste taVarje stund, var minut, var sekund
Samma konstiga beslut
Det blir fel, slår bakut, allt går snett
men det tar aldrig riktigt slut
2 responses to “Aldrig riktigt slut”