I en framtid då jag ska komma att behöva klara mig utan älsklingen är en av de saker som kommer att bli jobbigast att klara sig utan den bekräftelse jag får från honom.
Men inte bekräftelse på det sätt jag i alla fall gissar på att folk tror när man använder det ordet. Det handlar inte om utseende eller att bli sedd eller så.
Det handlar om hjälp att sätta ner foten och lita till mig själv.
Så här:
Jag är en stor velpotta. Jag kan hålla på och vända och vrida på saker, väga för och emot, fundera på vilken ordning det är bäst att göra saker i, om man borde göra på ett annat sätt, om något annat kansek är viktigast att göra först, och så vidare. I all evighet. Svårt att bestämma mig. Svårt att komma till skott. Svårt att våga lita på mig själv. Svårt att tillåta mig att tycka att det jag vill och känner för blir bra.
Jag och älsklingen tycker väldigt ofta lika om saker. Men han har inga problem med att lita på sig själv, eller att komma till skott och bestämma sig.
Det innebär att han är jättebra på att hjälpa mig med det där steget. För han kan lyssna på mina tankar (när jag berättar) och bekräfta. Säga att det blir nog bra, gör så, sätt igång. Och eftersom jag vet att han huvudsakligen tycker som jag så funkar det.
Han är min hjälp att komma till skott. Att lätta tyngden på min hjärna och få saker att hända istället för att jag ska fastna i ett oändligt omifallatt.
Om jag inte har honom vid min sida…