Ibland känns det som att tillvaron mest går ut på att hålla jämna steg. Lyckas hålla efter så att disken på köksbänken håller sig på rimlig nivå, tvätta så pass att det finns kläer att ha på sig och inte tvättstugan blir ogenomtränglig, gå ut med sopor och se till att alla får mat i sig.
Det är blandade känslor. Både en nöjdhet och stolthet över varje sådant där moment man gjort – jag har faktiskt kört igång en tvättmaskin och vikt en omgång tvätt, så jag har gjort något (TM). Och samtidigt känslan av att egentligen inte åstadkomma ett jävla dugg. Vare sig göra något kul eler åstadkomma något konstruktivt. Utan som sagt bara hålla jämna steg.
Och det är liksom inte tidsbrist det handlar om. Utan brist på ork att åstadkomma något som kräver mer mentalt. Kör igång en tvättmaskin är okomplicerat. Vika tvätt likaså. Men att ens sortera igenom uddastrumpor eller gräva ner till botten av de rena tvätt-sakerna som liksom alltid blir kvar i byttan – det är liksom över min förmåga. Liksom sortera igenom det kaotiska skrivbordet, sätta in papper i pärmar, få ordning i utklädningskistan och tusen andra saker som behöver göras.
Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill att det ska vara gjort.
För övrigt har jag inte riktigt ork eller lust med något annat heller. Det är liksom på det hela taget ganska oinspirerat. Allt som involverar inspiration kräver ork att göra saker i flera steg. Nästan alla kräver dessutom förarbete på något av de ovanstående områdena.
Och samtidigt är jag inte riktigt nöjd med att leva ett liv som bara går ut på att köra en maskin tvätt till.
Pingback: Sanne skriver » Aldrig riktigt slut